Reseberättelser

Midskogsberget

2011-09-13T23:05:00.002+02:00

Jag har fått ett nytt intresse: Klättring! Jag följde med Sundsvalls klätterklubb till Midskogsberget och provade på sportklättring för första gången i mitt liv. Det är jättefint där. Det finns leder i en massa olika svårighetsgrader och trots att de jag klättrade hörde till de lättaste var det en bra utmaning för mig. Jag klättrade bara två leder, en som hette "Surjämten", som var 5A och "Vedyxan" som var 4C, och den senare var mycket enklare. Det var lagom för mig för den här gången, men det gav definitivt mersmak. Och utsikten från toppen av klippan var inte heller helt fel!

Nu skall jag bara träna upp mig så att jag får ut ännu mer av det nästa gång. Jag tänkte börja gå till Boulderinghallen någon gång i veckan, var där i en och en halv timme förra veckan och klättrade några blå leder (4:or). Sen måste jag gå en kurs, så jag lär mig att säkra och sätta upp topprep. Och så måste jag fixa några armmuskler också, var man nu får tag på såna.

Höga kusten 2011

2011-08-07T17:52:00.008+02:00

Dag 1: Hornöberget-Skärsättviken

Vi startade på Höga Kusten-leden från Hornöberget efter en del osäkerhet kring bussbytet från Sundsvall. Enligt dintur skulle vi byta i Klockestrand, men busschauffören visste inget om något byte där, utan trodde att det var Lunde. I Lunde frågade hon en annan chaufför, som hävdade Veda, som vi redan hade åkt förbi. Till slut steg vi ändå av i Klockestrand, där vi frågade expediten i närbutiken, som sökte på datorn och hittade turen, som gick en litet märklig rundtur med stopp i både Lunde och Klockestrand. Till slut kom vi i alla fall på minibussen efter att ha passat på att bulla upp med godis till vandringen.

Den första sträckan på leden är det mest vandring på väg, så det hade varit bättre att följa med bussen några hållplatser till för att börja direkt i skogen, men vi måste fylla på vatten, för det hade vi ju inte tänkt på i Klockestrand. Dessutom visade det sig finnas en spännande lekplats vid hotellet, som dottern uppskattade.

När landsvägssträckan avslutats med en litet hisnande hög bro kom vi in i ett sommarstugeområde, där stigen vek av först över ett litet kalhygge, sen i snårskog och igenvuxen ung barrskog. Vi gick fram till Skärsättviken, där den första öppningen i skogen var en lutande klippa mot havet. Och precis ovanför klippan hittade vi en hylla, bevuxen med mjukt blåbärsris, som passade perfekt för vårt tält! Vi badade i havet och sov mjukt och gott.

Dag 2: Skärsättviken-Halsviken

Den här dagen började med en mycket vacker vandring över Kulberget. Vi lunchade i vindskyddet på toppen och njöt av utsikten.

Nedanför berget var det en kort vägvandring fram till Sör-Lövvik, där vi fyllde på vatten i gästhamnen, där det även finns övernattningsrum att hyra för en överkomlig peng (150 kr för ett trebäddsrum, 250 kr för två). Vi gick vidare och där leden delade sig i en väg över Valkallen och en i dalen valde vi dalen. Vi var litet trötta och vi hade ju redan varit uppe på ett berg i dag. Vi tänkte gå till Halsviken, men kom inte riktigt ända fram, för vi hittade en hyfsad tältplats längre upp vid bäcken från Hamntjärnen.

Dag 3: Halsviken-Hörsångs Camping

Vid Halsvikens vindskydd fanns det kvarn och sågminne vid bäcken, och en liten tältplats ifall vi hade övernattat där. En fin sandstrand finns också, men det ligger några sommarstugor i vägen så den känns litet halvprivat.

Leden fortsätter väldigt vackert, men svårgånget, över klippor och klapperstensfält vid Norrskatan och norrut. Sedan litet blåbärsdignande skog fram till vindskyddet, som inte hade tältplats men golv, som vi också hade kunnat sova på, och nära till en bäck med vatten som såg så fräscht ut att det gott och väl räckte att laga lunch på. Vi badade länge vid de solvarma klipporna.

Leden gick vidare längs kusten och sedan litet på väg innan den gick in på en igenvuxen stig vid havet som vek upp i en blandskog nära Fjärdbotten, etappmålet, som vi inte gick in till. Vi gick vidare, förbi några sjöar, och följde grusvägen till Hörsångs camping. Där fanns det glass, sandstrand och grannar med barn som dottern lekte med hela kvällen och förmiddagen dagen därpå.

Den här dagen mötte vi också de första veckovandrarna. Det är inte många ute och går, och de få andra har inte haft veckopackning.

Dag 4: Hörsångs Camping-Nipstugan

Vi stannade länge på campingen. Bullade upp med mer godis och mycket vatten, eftersom det var en bra bit till nästa påfyllnadsställe. Efter lunch gick vi en kort men brant tur upp på först Jon-Nilsberget och sedan till Nipstugan. Det är vacker utsikt från båda bergen.

Nipstugan var en trevlig överraskning, ser ut som en sagostuga och är väldigt välhållen, fräsch och hemtrevlig. Här finns eldstad och massor av ved, svart kaffepanna, porslin och dass. Vi myste vid brasan och läste ur de 18 gamla gästböckerna från 1950-talet och framåt, där många amatördiktare har skrivit ner sina verk. Övernattade på golvet.

Dag 5: Nipstugan-Månsänget

Vi gick ner från berget och kom ut på landsvägen. Sedan vad det grusväg en bit fram till en stig längs havet där vi åt lunch på en minisandstrand. Vidare på grusväg och stig genom först öppet landskap, sedan skog till Månsänget. Högt uppe på berget, Älgaberget, finns ett vindskydd med sovutrymme där vi övernattade. Men först tog vi en kvällspromenad till stranden och badade, och en till ett ställe märkt "Fornminne" där vi hittade en stenhög utan närmare specifikation. Vi gissade på gränsröse.

Dag 6: Månsänget-Häggvik

Det här var en händelserik dag. Vi började med att bada vid stranden igen. Sedan hämtade vi ryggsäckarna som vi lagt vid vägskälet och vandrade ned till grusvägen, som vi följde till Mädan. Där besökte vi Mädans minimuseum, ett jättefint, fem kvadratmeter litet museum, huvudsakligen om fiskeri, inrymt i ett gammalt spruthus. Sedan åt vi lunch.

Vi började tröttna på grusväg, men visste att resten av vägen till Nordingrå skulle fortsätta mestadels så. Så när vi vid lunchstället såg en skogsstig upp på en bergstopp, som fortsatte i Världsarvsleden, varifrån vi kunde ta oss till Nordingrå på andra sidan viken, bestämde vi oss för att ta den vägen i stället. Här mötte vi det andra gänget veckovandrare som vi såg under veckan, och de följde också vårt exempel.

En bit upp på berget är det en avstickare till en grotta. Och uppe på toppen finns resterna av en fornborg. En bit nedanför toppen startar Världsarvsleden. Den var inte helt lätt att följa, dels för att leden är ganska ny och det inte har hunnit trampas upp några stigar än, dels för att gula markeringar syns sämre än orange, och dessutom var de ofta målade på stenar övervuxna av gräs. Men det fanns vita snitslar upphängda där det var som mest svårorienterat, så vi tog oss ned till landsvägen mot Häggvik.

I Häggvik kunde vi äntligen fylla på vatten igen, och det var litet tidigare än vi hade kunnat om vi hade fortsatt Höga Kusten-leden till Lappudden, vilket var ytterligare en fördel med den här vägen.

En annan fördel var att vi fick tillfälle att se Mannaminne. Det är ett helt otroligt ställe. Ett museum om allt! Där fanns jordbruksredskap, spårvagnar, gamla skrivmaskiner, konstutställningar, ett hus från en by i Ungern och ett från Norge, en hel utställning om arbetare, proletärer och facket, och en hel del mer.

Vi råkade på en konsert också med Syster Fritz, och det var ju en trevlig överraskning.

Vi slog upp tältet på strimman mellan vägen och havet precis vid skylten till byn, och det var tur att vi gjorde det, för efter det fanns inga tältplatser fram till Nordingrå.

Dag 7: Häggvik-Nordingrå

Den sista biten fram till Nordingrå går längs en markerad vacker landsväg, på en avsats mellan havet och berget. Eftersom vi kom till Nordingrå en dag tidigare än beräknat, så bokade vi om bussen på det lokala busskontoret i utkanten av byn. Innan vi åkte hem tittade vi på bygdegården, en mangårdsbyggnad från Kåsta i närheten och en linutställning, och kyrkan med kyrkstallar, varav ett var visningsstall, samt en gammal kyrkoruin bredvid.

Rosersbergs slott

2011-07-22T22:30:00.001+02:00

En sommardag gick vi på guidad tur på Rosersbergs slott söder om Märsta. De sista som bodde där var Karl XIV Johan och Desideria med sina fritt flygande fåglar. Deras sovrum och andra rum står kvar nästan orörda, förutom att det mesta av möblerna har försvunnit genom arvsskiften och står på andra slott. Fast det som är kvar är sevärt, och tapeterna är fina. Barnen kunde roa sig med en tävling som gick ut på att räkna Desiderias små färgglada fåglar som var utplacerade här och där i rummen.

Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.

Jämtlandstriangeln 2011

2011-07-22T15:30:00.003+02:00

Årets fjällvandring var litet annorlunda från de jag tidigare har upplevt. Vi tänkte pröva konceptet lyxvandring, och sova på fjällstationer och äta gott i restaurangen. Det fjällstationtätaste området i svenska fjällvärlden är jämtlandsfjällen, där fyra fjällstationer (Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags) ligger på dagstursavstånd från varandra, och dessutom till två hytter (Nedalshytta och Storerikvollen) på den norska sidan. Så här kan man faktiskt vandra på det berömda alpsk-norska viset, där tält ses som konstigt, och dusch, WC och restaurang på så gott som varje övernattningsställe tillhör normen.

Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.

Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.

Vy mot Slottet, som ser ut som en elefant,
och Templet, som ser ut som ett slott

Vi började alltså leden från Storulvån i det som mest ser ut som en kraftledningsgata. Väl uppe på fjället är det lättgånget, välspångat och ganska flackt. Och dasstätt! Vid varenda rastskydd finns ett torrdass, plus vid bron över Lillulvån. Fjällen är inte så dramatiska, men vidderna är ju också fina. Sista biten upp mot Sylarna är en liten stigning, och där börjar det riktiga bergsmassivet, som man precis får en lockande inblick i från fjällstationen. Jag motstod dock frestelsen med att gå en kvällspromenad runt Herrklumpen och badade bastu istället och samlade krafter inför morgondagen.

Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.

Framför getryggen

Sista dagen var nog den vackraste vandringen. Kanske påverkade det att vädret var fantastiskt. Men det är klart att Snasahögarnas branta sluttningar nära inpå ökade fjällkänslan ordentligt, för att eskalera den sista biten genom dalen mellan Getryggen och Lillulvåfjället, innan den vemodiga synen av Storulvåns fjällstation visade oss att fjällvandringen var slut för den här gången.

Några favoritkrogar i Sundsvall

2011-06-21T00:07:00.005+02:00

Jag tänkte ge mig på en liten krogrecension. Jag är sällan ute i Sundsvall, jag bara jobbar och sover när jag är här, men ibland bryter jag vanan, och då har hunnit skaffa mig några favoriter i olika kroggenrer.

Cassiopeja på Casino Cosmopol är lyxkrogen bland favoriterna. Det är visserligen litet läskigt att gå dit, åtminstone första gången när de skall ta kort på en och registrera en. Men är man inte rädd för sånt så serveras man väldigt god mat i spännande anrättningar där en massa smaker kombineras.

Man behöver inte spela om man inte vill, men vi provade litet Roulette och Black Jack med de lägsta insatserna på 10-20 kr senast vi var där. Annars fanns det en trubadur som spelade litet lagom barmusik.

Bishop's Arms är puben bland favoriterna. Den lär skall se engelsk ut sägs det. Förutom pubmaten har de ett enormt utbud av maltwhiskey, men framför allt, tycker jag, så har de väldigt många sorters öl. Det är mest litet mörkare sorter och ale, och så har de flera belgiska fruktöler som inte är så vanliga. Vi har bland annat testat te-öl. Det var spännande.

Tant Anci & Fröken Sara är matcaféet bland favoriterna. Deras soppor med nybakat bröd är jättegoda till lunch. Ekologisk profil har de också i sitt lilla mysiga familjeföretag. Och inredningen är supertrevlig. Troligen har de, paradoxalt nog, verkligen jobbat hårt för att lyckas få det att se så där riktigt opretentöst ut.

På Invito drack jag mitt livs godaste, och dyraste, drink: En Chilichoko, som tillverkas av fin dyr rom, chokladtryffel och röd chili, i en perfekt avvägd blandning som ger en illusion av chokladsmak lika het som chili.

Efter after work-buffén för 99 kr med öl för 42 kr ville jag ha en efterrätt och/eller en drink, och deras goda efterrättsdrinkar är båda sakerna i ett. Hade jag köpt efterrätt och drink separat hade det kostat lika mycket.

Indalsälvens Delta

2011-06-20T23:16:00.002+02:00

En bit norr om Timrå ligger naturreservatet Indalsälvens Delta, som består av sand som har transporterats med vattnet genom älven under historiens gång. Särskilt år 1796 när Magnus Huss misslyckades litet med ett flottarledbygge. Ända fram till 1950-talet, då ett mer s.k. "lyckat" mänskligt bygge, Bergeforsens vattenkraftverk, hastigt ströp sandtillförseln i älven.

Vi kom dit med buss 609 från Sundsvall, gick av vid Sörberge Norra, fortsatte på vägen över E4:an och svängde in till höger på Lövuddsvägen. Vi passerade laxodlingen och Bogrundets plantskola och fortsatte mot flygplatsen. Efter den långa bron över en av älvfårorna, och den rastplatsen med det märkliga tornet eller konstverket eller vad det nu är, tog det en stund innan vi insåg att det enda sättet att passera under E4:an är att gå på det som såg ut som att vara påfarten, men visade sig vara den rätta vägen till naturreservatet. Precis när vi kommit igenom tunneln såg vi skylten och grusvägen som ledde in där, efter ca fem kilometers promenad från busshållplatsen.

Gångstigarna följer flera långa tungor av sand, med hängbroar emellan sig. Längst ut är det en lång sandstrand som det säkert är jättefint att bada vid när det är varmt. Vi doppade dock bara fötterna. Det finns en massa fina växter i skogen och på stranden. Det är ett väldigt vackert utflyktsställe.

Mer information:
Geologivägen
Naturreservat i Västernorrland

Alnö gamla kyrka och hembygdsgård

2011-06-20T22:36:00.002+02:00

I lördags regnade det i Sundsvall. Regnväder är inget bra väder här, eftersom det råder en akut brist på muséer. På Kulturmagasinet finns det några bra och gratis utställningar om Sundsvalls historia, om staden, om Hövdingen i Högom och hans grav från 500-talet, om Medelpads geologi med en cool isgrotta som man kan gå igenom, och litet till. Dessutom brukar det finnas tillfälliga utställningar, mest konst och foto. De räcker till en dags aktiviteter. Men tyvärr regnar det mer än så. Därför får man lyfta blicken ut ur innerstaden och med bilens eller bussarnas hjälp bege sig till grannskapet.

Alnön har en massa fina sandstränder utspridda över ön, och vår ursprungliga plan var att bada där. Men sen kom regnet och vi tänkte att Alnön kanske var värd att åka till ändå. Och det var det.

Alnö gamla kyrka är en vacker liten medeltidskyrka som är väl värd att se. Den ligger en 2 km lång backe upp från busslinje 1:s hållplats Vi Brovägen mellan Alnöbron och Vi centrum. Buss 74 går därifrån till kyrkan om man är litet latare än vi var just den dagen. Kyrkan var öppen alla dagar utom lördagar visade det sig, men det skulle precis vara dop när vi var där, så vi tittade in litet i alla fall.

Hembygdsgården ligger precis bredvid. Där finns ett litet sågverksmuseum inrymd i en sågverkspatronsbostad med en fint snidad dörr. Där visas bilder över sågverken, arbetarna och patronen, kontorsmaterial och inredning. I huset bredvid finns ett café. Sjöutsikten är inte heller helt fel.

Alnöspelets medverkande höll precis på att planera som bäst för sitt sommarspel, men det vet jag inte så mycket om. Nya kyrkan i närheten var inte öppen så den kan jag inte heller rapportera om. Matsäcken åt vi på busshållplatsen, för där finns det tak.

Wikdagen på Wiks slott

2011-05-14T20:21:00.003+02:00

I dag fick jag äntligen chansen att se Wiks slott från insidan. Det var på en guidad visning under Wikdagen som hålls en gång om året, och där folkhögskolans elever visar upp sina verk. Visningar av slottet brukar det även vara på skördefesten som hålls i september.

Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.

Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.

Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.

En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!

Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.

Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.

När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.

Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.

Här finns litet till information.

Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.

Sen cyklade vi hem.

Viksta stentorg

2011-05-08T15:41:00.003+02:00

Längs gamla E4-an, litet norr om Läby, mellan Björklinge och Månkarbo, där norrlandskänslan just har infunnit sig med sina typiska skogsåkrar, finns ett sevärdhetsmärke, en parkeringsskylt och en pil med texten "stentorg" pekandes åt väster. Vi ställde bilen och promenerade längs stigen genom kulturlandskapet (dvs kalhygget) upp mot toppen av Uppsalaåsen på 75 meters höjd. Där ligger den mäktiga klapperstenstranden Viksta Stentorg, som havet lämnade kvar bland tallarna när det begav sig iväg flera mil bort för länge sen. Den ser litet malplacerad ut där.

Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.

Erotik, Samurajer och Havdala

2011-04-10T10:25:00.003+02:00

Stockholm jobbar på med sin kulturnatt. I år kändes aktiviteterna mest för vuxna, med fester sent på natten. Men det var gratis, så det blev ett bra tillfälle för halvsmålänningen att se några muséer.

Det ser lovande ut, eller hur!

Vi började således på Nationalmuseum, där två tillfälliga utställningar pågår: Skimrande silver och Lust och last. Den förstnämnda är vacker, glittrande och sånt. Den andra är också mycket vacker, eftersom det är erotik och inte porr, vilket poängterades tydligt i informationen. Ty erotik har inte enbart som avsikt att väcka sexuell lust, utan även att ta tillvara konstnärliga värden. I början av utställningen berättades om fördelen av att i de forna, mer dygdiga tiderna kunna måla erotiska bilder i uppfostrande syfte, och titta på dem som avskräckande exempel. Nuförtiden räcker det alltså med att kalla det "konst", och i förekommande fall blanda in litet historia, dekorerade tobaksaskar och kyskhetsbälten, så kan vi med gott samvete gotta oss med snippor, kukar och rumpor så mycket vi vill.

En liten promenad över Skeppsholmsbron och uppför alltför många trappor för ett överårigt men trött barnvagnsburet barn tog oss till Östasiatiska muséet, där japanska vålnader utlovades. Barnen gjorde läskiga masker och det fanns både vålnader, dockor och samurajer, dock släcktes inte muséet ner förrän senare, så vi fick se dem i lampljus och inte i ficklampsljus som vi hade trott.

Vi avslutade med att bryta sabbaten på judiska muséet. En liten ceremoni med ljuständning, läsning på hebreiska, luktning på kryddor som tröst för att helgen är slut, och släckning av ljuset i vin. Så nu på söndagen är det vardag igen. Fast en ledig sådan.

Kalmar

2011-04-05T17:13:00.008+02:00

Tripp-trapp-trullhusen som överlevde

stadsbranden på 1700-talet

Kalmar är tydligen i ropet, upptäckte jag på tåget idag när jag läste nyaste numret av Kupé. Förutom måstena Kalmar slott och länsmuséet med regalskeppet Kronan, så är det en väldigt fin och promenadvänlig stad, med vackra gamla hus och fri vy över havet. Domkyrkan på Stortorget är ståtlig, rådhuset mittemot skulle jag ha velat gifta mig i, och Krusenstiernska Gården med café kan rekommenderas sommartid.

Eftersom vi alltid bodde hos min farmor när jag var yngre, har jag endast testat två hotell där: Svanen, som har både vandrarhems- och hotelldel, är prisvärt boende. Slottshotellet som jag bodde på denna gång är mysigt och centralt. Kvällsmaten som ingick bestod av tomatsoppa, sallad, bröd, frukt, kaffe och kaka, serverat i den utomordentligt trevliga hotellbaren.

Öppet hus i Riksdagshuset

2011-04-03T02:15:00.002+02:00

Idag har vi lekt makthavare i Sveriges Riksdag. Barnen började med att fatta ett demokratiskt beslut i gamla förstakammarsalen, om vad som var roligast av fotboll och bad, på en barnvisning. Sedan fikade vi i festsalen, där det fanns kaffe och bullar och rätt så billiga mackor och wraps. Hela dagen pågick det visningar och frågestunder överallt, och alla partier hade bås där de delade ut godis, ballonger, vindsnurror, nyckelringar, knappar, fröpåsar, plåster (!) och kokböcker. Förutom material om deras politik, då. Efter frågestunden i den stora salen blev det köbildning av folk som ville bli fotograferade i talmansstolen. Vem vill inte det, liksom.

Hassela Ski Resort

2011-04-03T01:56:00.004+02:00

Beläget i Norra Hälsingland ligger Hassela på ganska bra avstånd för en kortsemester från både Sundsvall och Uppsala, och allt däremellan. Det är hyfsat stort och varierat för sitt läge, så pass att en person utan alltför stora krav kan roa sig i två dagar utan att tröttna. Det går att göra små rundturer i liftsystemet, och så kan man ju utnyttja det lilla glesbevuxna skogsområdet mellan pisterna på det lilla berget bakom det stora berget, för litet enkel offpiståkning mellan granarna.

Badet är också helt ok. Ett jätteplus för isvakskopian utanför bastun några meter från huvudbyggnaden.

Jag skulle vilja åka dit med mina barn. De skulle trivas i barnbackarna närmast hotellet, ha kul i lekbassängen, med dess små krökar, grunda områden och grottan med minivattenfall, och gilla pysselrummet med papper och färger.

Jag tog mig sedan enkelt därifrån med buss till Hudiksvall på fredagkvällen. Det går inte bussar varje dag, men y-buss och x-trafik går några gånger i veckan. I Hudiksvall hade jag sedan en timme och tjugo minuters väntetid, som jag ägnade åt att titta litet på stan, som ser litet trevligt småcharmig ut i en besökares ögon. Sedan åt jag middag på Hot chili, en prisvärd thairestaurang alldeles bakom de röda bodarna, innan tåget gick vidare mot Uppsala.

Biotopia

2011-03-28T18:42:00.003+02:00

Jätten Kastanj och Maja Tumvante

Med anledning av kemins år så hade de utställning om Kemi för energi och klimat på Biotopia idag. Det gav oss inspiration att åka dit. Biotopia är redan utan kemiutställning ett trevligt litet familjemuseum, med fint uppbyggda landskapsscener med uppstoppade djur och ljud- och ljusillustrationer på övervåningen och litet information om Upplands geologi och natur, och en pysselhörna på nedervåningen, där barnen gjorde "knoppisar".

Kemiutställningen höll till i experimentverkstaden. Det som fascinerade mig mest var forskningen om hur man kan använda genmodifierade alger och cyanobakterier, och artificiell fotosyntes till att producera biodiesel och vätgas. Kanske går det även att tillverka läkemedel och andra saker genom att klippa in lämpliga gener i fotosyntetiserande mikroorganismer?

Barnen fick tillverka egen slime av polyvinylalkohol, borax och karamellfärg. Sen gjorde de solceller genom att klämma ihop blåbärssaft, membran, elektrolyt och blyertspennakladd mellan två glasskivor, och koppla sladdar till. Och byggde molekyler av filtbollar och tandpetare.

Asiatisk afton i Stockholm

2011-02-06T00:33:00.004+01:00

Så kom vi äntligen till skott och gick på Östasiatiska muséets utställning om Kinas terrakottaarmé.

Den var maffig, utställd i två långa bergrum, förut tillhörande försvarsmankten, under Skeppsholmskyrkan. Det ena rummet handlade om Qin-dynastin, när kejsaren försökte ena Kinas provinser genom att införa gemensamma mått, mynt och skriftspråk, med hjälp av mäktiga arméer. En sådan armé ville han ha som vakt vid sin grav, för han skulle regera där i evighet. Figurerna var större än vanliga människor, övermänskliga, och stod avvaktande och väntade på slaget. Deras storlek och kläder visade deras rang, och de var tillverkade av schabloner som gick att variera mycket. Det avvaktande lugnet är en kontrast mot t.ex. europeiska bilder från den tiden, där stridsscener är vanliga.

Det andra rummet handlade om Han-dynastin, som kom strax efter. Där var det också viktigt att vara odödlig, att ha arméer som skydd, boskap som matförråd, tjänare och underhållare, allt i terrakotta. Kejsarens alkemister gjorde även dekokter, en del innehållande jade, som dracks ur jadebägare och sades leda till odödlighet, men i verkligheten mycket väl kan ha haft motsatt verkan. Rituella föremål som cirkelrunda bi-skivor och bilder av de fyra väderstreckens djur finns också utställda.

Efteråt åt vi på New Peking City vid Östermalmstog. Visserligen är restaurangen mer japansk-mongolsk-asiatisk, men namnet har i alla fall en doft av Kina. På buffén finns, förutom de vanliga "Biff med bambuskott", "Kycklingspett med jordnötssås" och "Friterade räkor i sötsur sås", både sushi och en buffé av rått kött, fisk, skaldjur, nudlar och grönsaker, som smaksätts med såser av olika slag och steks. Friterade bananer med glass ingår förstås också.

Härskarkonst på Nationalmuseet i Stockholm

2010-10-18T23:21:00.003+02:00

I helgen var vi kulturella nog att besöka Nationalmuseet i Stockholm. Anledningen var att vi var nyfikna på utställningen om Härskarkonst som pågår fram till i Januari, och som visar några av Napoleons, Alexander I:s och Karl XIV Johans konstföremål från vardag och krig, som de använde till att befästa sin makt. En hel del inlånade saker från Erimitaget i St Petersburg och från Frankrike förgyllde utställningen bokstavligen.

När våra barn tröttnat, som barn gör, fortsatte de till verkstaden och tillverkade aliens av lera. Och vi fick se att det finns ett färgglatt picknickrum där, vilket kan reducera antalet restaurangbesök som alltid blir nödvändiga för familjer med trötta barn vars magar och munnar skriker så fort de närmar sig en korvkiosk.

Vemdalen och Storhogna året runt

2010-10-18T23:05:00.007+02:00

Vinter

Skolresan till Vemdalsskalet vintern 1990 var en både rolig och intelligenshöjande utflykt. Jag och min kompis hade veckan innan blivit allvarlig avrådda av vår fysiklärare att åka dit, eftersom det var helgen innan centralprovet och ingen av oss hade lyckats särskilt bra på den senaste skrivningen. Nog för att vi tog med läroböckerna, och min kompis gick nog även runt och bar på den ett tag, men ingen av oss öppnade dem så vitt jag kan minnas.

I stället hade vi en fantastisk långweekend med massor av skidåkning och festligheter i campingstugan, dock inget besök på skalets disco, eftersom vi var de enda som fyllt 18 år och inte var så sugna på att gå dit utan resten av sällskapet. Björnrikes disco kom visserligen alla in på, men så var vårt sällskap de enda som var där på den mer familjeorienterade anläggningen.

Nuförtiden har kanske skidanläggningen utökats något, och i och med att Storhogna och Klövsjö har byggts ihop finns det fler litet medelstora liftsystem i området.

Och hur gick det med centralprovet i fysik? Jo, vi två var naturligtvis de som fick bäst resultat i klassen. Fjälluft är onekligen bra för hjärnkapaciteten.

Vår

Sista veckan i april 1995 låg snön fortfarande kvar på både på fjället och nedanför, men vägarna blev mer och mer bara under de dagar vi var där. Vi åkte i Vemdalsskalets backar en dag, där liftarna fortfarande var igång, men eftersom turåkning är mer gratis, så blev det den här gången mer av den varan i trakten av Storhogna där vi bodde i stugområdet. Terrängen är flack, och snällare fjäll att åka skidor i får man leta efter. Spåren går vackert över heden, och om bilen går sönder, som vårt skrälle behagade göra, är det bara att spänna på sig laggen och ta Karl XI:s spår till Vemdalsskalets affär och fylla på matförrådet i ryggsäcken.

Sommar

I augusti 2003 blev det mer vandring än skidåkning. Leden mot Fallmoran var lika fin som på vintern, men betydligt grönare. Dessutom blev det en del hjortronplockning. På hotellet avnjöt vi måltiderna i den grönskande vinterträdgården, och badade i poolen och bubbelpoolen, och eftersom vi åkte med en stor grupp fick vi även förmånen att testa den vedeldade bastun och badtunnan som ligger ett hundratal meter från huvudbyggnaden.

Höst

I förra veckan, 13-14 oktober 2010 hade de första snöflingorna redan fallit och lagt sig som ett tunt puder över de ännu skönjbart höstfärgsprakande vidderna. Vi bodde åter på hotellet i Storhogna, och vandrade både den två och en halv kilometer långa hotellslingan och en längre rundvandring mot Samevistet strax innan Fallmoran, och vidare ned och tillbaka längs Karl XI:s led. Båda var omväxlande, i synnerhet naturligtvis den längre, som bjöd på varierande naturupplevelser i lättgången terräng.

Även om höstkylan tagit den mesta av grönskan utomhus, så var vinterträdgården lika grön som förra gången. Badtunnan var dock inte längre vedeldad, men lika utomhus som förr, vilket gjorde kontrasten till den kalla luften intressant.

Bland getter, skvadrar och bergatroll

2010-08-09T09:12:00.001+02:00

Nu har jag förstått hur Norra Berget fungerar! Man måste lusläsa kalendern, annars ser det tomt och öde ut. När vi har droppat in spontant på friluftsmuséet har bara skvaderboden med tillhörande museum varit öppet, och utsiktstornet på sommaren, då även litet små djur brukar beta i hagarna.

Den här gången hade vi siktat in oss på sagostigen vid fäboden, och genast sprudlade hela friluftsmuséet av liv: det slöjdades, vallades getter, kokades kaffe och lektes på lekplatsen som aldrig förr.

Vi gick på promenad med fäbodstintan och hennes getter, och fick se både bergatroll och älvor. Ingen blev bergtagen den här gången, jag räknade barnen när vi kom fram och de var fortfarande tre. Sen satt vi i timmerkojan och hörde en historia om vittrorna, som man skall hålla sig väl med om man vill att det skall gå bra på gården.

Dock har jag aldrig sett till några skvadrar, vare sig på berget eller i skogen, förutom den uppstoppade i sin monter. Allvarligt talat så misstänker jag faktiskt att han ljög, han som sa att han hade skjutit den i skogen. Jag tror han har tillverkat den själv.

Årets friluftskommun

2010-08-07T21:19:00.001+02:00

Jag vet inte vad kriterierna var för att bli utnämnd till årets friluftskommun, men ett var i alla fall tillgänglighet. Av de Sundsvallsbor som bor i tätorten Sundsvall har 97% mindre än 200 meter till en grönyta, enligt Sundsvalls hemsida.

Idag testade vi en av alla aktiviteter på friluftsanläggningen på Södra Berget. Vi gick äventyrsbanan "Björnstigen" som var spännande för barnen, med balansövningar och små klätterklippor, och rätt trevlig för oss vuxna med att göra familjeutflykt på.

Sedan badade vi i Sidsjön, ungefär vid backen där vi åkte skidor och pulka och grillade korv i vintras.

Friluftsliv för mina tankar till något litet mer avskilt läge i skogen, men fina och lättillgängliga utflyktsmål är det i alla fall!

Kykladerna och Aten

2010-07-30T17:13:00.006+02:00

På vår andra greklandresa åkte vi första dagen på sommarlovet, eftersom vi visste att utnyttja tiden innan övriga Europas invånare går på semester. Vi visste att vi ville till Santorini och att det finns en flygplats där, men vi hittade inget direktflyg dit, så vi tog vägen via Aten och bokade nattfärjan från Piraeus. Bonusen var att vi kunde stanna ett par dagar i Aten då också. Det tog sammanlagt ganska exakt ett dygn att ta sig hemifrån och dit på det sättet.

Santorini

Vi ankom till Santorini en vacker junimorgon efter en skön natts sömn på havet. Vi gick förbi horder av rumsraggare för att ta bussen till vårt hotell, som vi insåg att vi inte hade behövt boka i förväg. Hotellet har pool med havsutsikt, men inte åt kratern, utan åt andra hållet, det är en smal ö. Några hundra meter bort ligger kraterkanten. Det finns en fin promenad längs den genom hela stan. Vi gick den i solnedgången.

Santorini är litet för turistigt för sitt eget bästa. Calderan är häftig, och vår dag vid den svarta stranden i Kamari bekräftade ryktet om att det finns fina stränder på ön. Ovanför Kamari ligger Antika Thira, en sevärdhet som man bör börja dagen med om man vill dit, då de stänger tidigt. Minibussar går upp på berget och både ruinerna och utsikten är värt resan om man är intresserad av sånt.

Men det stora behållningen med Santorini är ändå en båttur till vulkanen. Det är ett fantastiskt svart, kargt stenlandskap med litet spirande växtlighet i klippskrevorna. En hyfsat lätt, men varm, promenad tar en till kratrarna, där det luktar av ångorna från den aktiva vulkanen.

Vi fortsatte med båten, och maken och äldsta dottern simmade i de varma, bruna, osande källorna på grannön. Sedan kom vi till Thirasia, grannön, och även jag och småbarnen fick bada vid en minimal stenstrand i hamnen. Vid stranden fanns en massa restauranger som bl a grillade hela bläckfiskar, och vi ångrade litet efteråt att vi åt vår medhavda matsäck istället.

Vi gick iland vid Oia, som är känt för sina fantastiska solnedgångar. Vägen upp från hamnen är väldigt seg, så det är faktiskt en bra idé att ta en åsna upp, liksom vid gamla hamnen i Fira, där även linbana finns som alternativ. Behållningen med Oia var att se hela calderan på en gång, det var vackert och häftigt. Solnedgången orkade vi däremot inte vänta på.

Milos

Milos är en ö där det finns litet av det mesta, utom alltför mycket folk överallt. I Tripiti såg vi den antika teatern och katakomberna. På vägen till teatern finns den plats där Venus/Afrodite från Milo, som vi såg när vi var på Louvren i Paris, hittades.

I katakomberna fick man bara gå in med en guide om man var en grupp på minst sex, så vi slog oss ihop med några norrmän som också var fem, så vi blev tillräckligt många. Det såg ut ungefär som i de småkatakomber som låg på vägen dit, och man kom in i helt gratis, så man missar inte jättemycket om man inte får gå in i de stora gångarna.

Plaka, dit samma buss går, är något större och har litet spännande butiker, ett fint hembygdsmuseum och ett arkeologiskt museum, där bl a denna fina sandalprydda fot finns att beskåda.

Naturen på ön är också vacker och spännande. Det finns väldigt fina stränder, varav två stycken i hamnbyn. Den ena är lång och fin med skuggiga träd, men har en bilväg precis bakom. Den andra är mer bilfri och lättåtkomlig precis i slutet av hamnpromenaden, och där finns också träd.

Vi firade midsommar med att ta en båttur runt ön. Vi passerade bl a Vanis marmorerade klippor. Vi stannade också vid Kleftiko, och simmade i det klara turkosa vattnet bland vita klippor och grottor. Stränderna runt ön såg stora och rymliga ut, och inte alls särskilt befolkade. Sen åkte vi förbi en nedlagd svavelgruva. Gruvdriften har uppenbarligen varit betydelsefull på ön, att döma av bl a museiutbudet i hamnbyn.

Vi kom även till grannön Kimolos, där vi badade vid stranden i byn och hade picknick under ett träd. På vägen hem passerade vi Glaronissa, som såg ut som en tändsticksskulptur mitt i havet, och åkte förbi några gulliga byar, som såg ut som grekiska varianter av Smögen, med olikfärgade sjöbodsportar i de vita husen.

Amorgos

Vi åkte snabbåten Superjet från Milos till Amorgos. Det var dyrt och tråkigt, såg ut som ett stort flygplan, man kunde inte gå ut på däck, och trots att vi hade fönsterplats såg vi inte ut, för de hade målat en stor rosa delfin på båten som täckte hela fönstret. Vi bodde i Katapola för det ligger mitt på ön och verkade vara den bästa utgångspunkten för utflykter.

Den första och bästa utflykten var till klostret Hozoviotissa, som ser ut att sitta fastkletat på klippan. Det är en rätt seg promenad från busshållplatsen, men det är det värt! Byggnaden är från 1088, och man får se några jättevackra, pyttesmå kyrkorum, och sedan blev vi bjudna på godis och glöggsmakande likör. Det kostar inget men man bör nog ge en donation. Anständiga kläder krävs, täck axlar och knän, kvinnor måste ha kjol, män långbyxor.

Ett par kilometer nedanför klostret ligger stranden Agia Anna, som är som ett helt äventyrsbad med klippor och grottor. Det finns ingen sand, men små runda lena stenar som är sköna att gå på. Det finns två vägar ner från parkeringen, vi tog den högra för det såg barnvänligast ut där.

Nästa dag tog vi en mycket vacker busstur längs den bergiga kusten, till Egiali och vidare upp i bergsbyarna Tholaria och Lagada, där vi stannade till och åt lunch med fantastisk utsikt! Sen åkte vi ner till Egiali och badade på sandstranden, som var litet för befolkad närmast stan, men mer behagligt tom ju längre bort man gick.

Hela Katapola är full av stränder och promenadvägar också. Om man går norrut tills hamnen slutar finns en väg som leder genom och ut ur byn och där finns en remsa med omväxlande klippor och mer eller mindre steniga stränder, som avslutas vid Maltezi, en klassisk strand med parasolluthyrning och förfriskningsförsäljning.

Det går att komma längre än så, till fler klippbad, men de var enligt uppgift inte barnvänliga. Går man söderut finns det stränder mitt i stan och en bit utåt, med få träd men några parasoller som snabbt blir upptagna. Stigen fortsätter sedan ut på udden, om man vill se en fin vy mot stan från det hållet också.

Kouffonissi

Här är stränderna verkligen så där bländande med smaragdgrönt vatten, som man bara tror exiterar i varsamt photoshoppade resebyråkataloger. Det är väldigt lantligt på ön, man ser inte många hotell, så det är inte utan att man undrar var alla människor som flockas på stränder och klippor kommer ifrån! Och inte blir det färre längre bort heller, det enda som minskar är antalet badkläder...

Fast det är inte så gott om utrymme, ön är tillräckligt liten för att kunna promenera runt på en kvällspromenad. Det är dåligt med skugga på stränderna, de få platserna under träden blir snabbt upptagna, sedan återstår det bara att ta med ett eget parasoll.

Det finns inte mycket mer än de här fantastiska stränderna på ön, och en och annan fantastisk fiskrestaurang som säljer dagens fångst till kilopris. Vi åt på en på vägen norrut från byn, jag minns inte namnet, men vi satt på ett tak prytt med fisknät och åt langouster med pasta och tomatsås. Jättegott, och väldigt överkomligt pris.

Iraklia

Iraklia var den lugnaste ön vi besökte på denna resa. Hit verkar det inte komma mycket folk, trots att stränderna inte går av för hackor här heller. På stranden i byn fanns det t.o.m. plats över på de skuggiga bänkarna under träden när vi kom dit vid lunchtid. Den andra stranden i närheten, Livadi, var helt underbar och nästan folktom.

Men anledningen till att vi kom hit var att vi ville besöka grottan Agios Ioannis. Vi fick skjuts av vår hotellvärdinna till den andra byn på ön, och därifrån var det en lång promenad över ett berg och runt ett till berg, innan man kom fram.

Det finns två grottor där, en med stor ingång och en med liten. Det är den med liten ingång som är mest spännande. Man får krypa in på knäna och innanför öppnar sig en stor sal med fantastiska droppstenar. Det ser ut som en katedral, och det är faktiskt inrett med ett litet altare och en liten kyrkklocka hängande i ett träd utanför. Glöm inte ficklampan, det är kolsvart därinne!

Hotellvärdinnan berättade på vägen tillbaka att de firar St Johannes helgondag där en gång om året och hela öbefolkningen plus folk från angränsande öar går dit och har en gudstjänst och tänder ljus i hela grottan. Det måste vara väldigt vackert.

Aten

En hel dag på Blue Star Naxos tillbaka till Aten är betydligt trevligare än ens en halv dag på Super Jet! Vi lade beslag på ett bord på däck och satt och njöt av havutsikten medan vi åt matsäck och ägnade oss åt andra aktiviteter. Det fanns luftkonditionerade salonger med TV inomhus, som var bra att ha till hands när lillebror tröttnade.

I Aten köpte vi varsitt museumkort som gällde i fyra dagar, för ett besök till vart och ett av 6 av de mest kända antika monumenten. Vi hann med Romerska agoran och Vindarnas torn på kvällen, med bl.a. en 68-platsers offentlig WC.

Nästa morgon gick vi upp tidigt på morgonen för att hänga på låset när Akropolis öppnade. Det var bra att vara där så tidigt, såg vi när vi gick ut en timme senare och köerna redan hade börjat växa, dessutom var det fortfarande svalt. Det var mindre än jag hade förväntat mig, några tempel och litet spridda stenar, men naturligtvis är det ju en speciell känsla att stå precis intill den stora förebilden för den antika byggnadskonsten, Parthenon. Dionysos teater var vi också till.

Innan nästa tempel gick vi till Nationalparken med sina artrika skuggiga träd, åt matsäck, lekte på lekplatsen och tittade på fåglarna och getterna med sina ståtliga skägg. Barnen blev insläppta i en fågelbur, jag vet inte varför, men det såg ut som om en snäll skötare släppte in dem och några andra barn för att det var kul för dem.

Sen gick vi till Zeustemplet. Det finns inte så många pelare kvar, men de som finns står i alla fall upp. Så finns det ett badhus som var rätt fint med några plattor av marmorgolvet kvar. Efter en siesta på hotellet så gick vi till Agoran. Det var större än jag trodde, ruinerna av en massa hus, rådsbyggnader och andra officiella byggnader, köpcentrum och tempel. Och det finns massor av häftiga saker i muséet, som potta, grillgaller, rivjärn, stekpannor, teatermasker, allt i keramik!

Vi började nästa dag på Kerameikos, där det bl.a. finns en processionsväg för religiösa ceremonier med förberedelserum där man gjorde sig i ordning och åt i liggmatsalen innan processionerna. Det finns också en massa gravar och ett museum med en "välutrustad" tjur och krukskärvor med motiv som borde vara barnförbjudna och som kom från kvarterets bordell.

Sen promenerade vi upp på filopapposullen, såg pnyx, där de första s.k. demokratiska förhandlingarna ägde rum, och Sokrates fängelse där han tömde giftbägaren i närvaro av sina lärjungar.

Efter lunch åkte vi en bit bort på stan och gick på stadsmuséet och tittade på gamla möbler och tavlor.

Nästa museum var Akropolismuséet där de bl.a. har en massa fragment från Akropolis utsmyckningar, uppsatta som de satt ursprungligen, med kopior av de framgent som finns på British Museum och mycket tydlig information om att de fortfarande finns där.

Sedan styrde vi stegen genom krimskramsbutikerna mot Hadrianus bibliotek, som förutom en liten bibliotekssal med auditorium mest bestod av en kyrka med litet mosaikgolv.

Vi avslutade med att titta på vaktavlösningen vid parlamentshuset, som var kungligt slott innan demokratin slutligen, om än inte helt problemfritt, till fullo återinfördes. Det var ett väldigt speciellt sätt att marschera de hade, genom att vicka på fötterna med tofsprydda skor mellan stegen.

Hemavan 2010

2010-07-30T15:26:00.017+02:00

Hemavan ligger i södra Lappland, och känns litet mer svårtillgängligt än Kebnekaise, Sarek och Jämtlandsfjällen från många platser i Sverige, eftersom det inte går tåg dit. För oss som bor norr om Stockholm finns det en direktbuss som heter Lapplandspilen som går tre gånger i veckan. Det går också flyg, men det är miljöovänligt och gick konstiga tider, så det valde vi bort.

Vi ville åka på natten, och eftersom två av veckans tre direktbussar till Hemavan är dagbussar valde vi ändå tåget till Vännäs och bytte till buss där, vilket visade sig vara ett smidigt sätt att ta sig dit, och en stor fördel var ju att ha liggplats åtminstone till kvart i 6 på morgonen. På hemvägen tog vi direktbussen, och det var visserligen ok, men man sover ju inte så bekvämt.

Vi kom fram till Hemavan klockan halv ett på dagen och gick till sittliften ett par km från busshållplatsen vid ICA-affären, men de stängde precis p.g.a. åska, så vi började gå istället. Vi följde ett fyrhjulingsspår som gick genom skidanläggningen fram till Kungsleden. När vi kommit halvvägs sken det upp och vi såg att liften gick igen, men det var ju så dags. Väl uppe på kalfjället började det regna igen så vi slog läger efter några kilometer.

Nästa dag fortsatte vi efter kungsleden. Det var lättvandrat och fint väder. I Viterskalsstugan fyllde vi på godisförrådet, sen tog vi in på leden mot Norra Sytertoppen, som började med ett vad över Syterbäcken. Det var litet djupare än min sjuåriga dotter trodde när hon obekymrat klev ut, vattnet gick över stövelskaften och hon blev skrämd och vände. Hon kom dock över med litet hjälp av mig, som sedan fick gå en runda till för att hämta ryggsäcken.

Men stövlarna var blöta, gympaskorna var inte vattentäta, och marken i Viterskalets mynning var sank. Vi slog upp tältet på en torr avsats i träsket.

Dagen efter fortsatte vi oledat in i mellan de böljande kullarna i Viterskalet, hoppade på stenar över glaciärbäcken från Norra Syterglaciären och kom fram till sjön några kilometer in i dalen. Vi insåg direkt att det var här vi borde ha övernattat! Där fanns gröna, plana ängar med fin utsikt över sjön, men det kändes för tidigt att slå läger än. Vi nöjde oss med en lång lunchpaus med bad i det iskalla vattnet.

Vi gick sedan längre in i dalen och gick upp mot passet där man ser Måskonåjveglaciären. Där var det mycket stenblock och inte lika lättgånget längre. När vi kom upp var vi trötta och ville slå läger, och hur det var så hittade vi en liten mossbevuxen jordplätt mitt i stenhavet, precis lagom stor för vårt tält!

Jag tog en kvällspromenad för att titta på glaciären, gick inte hela vägen ner, men till en hylla ungefär halvvägs med fin utsikt över glaciären och isbräckan mot sjön. Det är verkligen en vacker glaciär!

Dagen därpå följde vi bergssidan förbi de två bergen mot Norra Sytertoppen. Det var stenblock hela vägen. Vi åt lunch i det första passet, lade packningen i det andra, där marken tillfälligtvis var jämnare och litet sumpig. Det är häftigt att komma så nära Norra Syterglaciären. Sedan följde vi leden upp på Norra Sytertoppen. Utsikten var fantastisk! Stupet mot glaciären nedanför gjorde att det sög litet i magen.

Vi gick ned i passet igen och slog upp tältet på en mossbevuxen torr plats. Det blåste, men vi säkrade tältet så gott det gick och hoppades på att det skulle hålla.

Vi vaknade i ett oskadat tält, men omgivna av dimma. Det var långt ifrån den värsta dimman jag har varit med om, den där gången i Jämtland när jag var liten när vi knappt såg marken, men tillräckligt för att fundera över om det verkligen var en bra idé att gå över berget till Syterstugan. Men det kändes ändå rätt så tryggt när jag kom ut och såg de orangea ledmarkeringarna rada upp sig framför mig, så vi tog den vägen i alla fall. Det var synd på utsikten, som säkert hade varit lika bra som på Norra Sytertoppen, annars gick det bra, även om det var kallt och så blött i luften att vi blev genomvåta trots att det inte regnade.

Väl nere från berget slog vi läger på en torr kulle mellan träsken. Dimman låg fortfarande lika tät.

Dimman lättade alltmer under nästa dag, och när vi kom fram till Syterstugan var det klart igen. Vi köpte en korvburk och fruktcocktail och åt, och sedan badade vi i bäcken. Vi gick sedan efter Kungsleden, lättgånget och fint, fram till rastskyddet i Syterskalets mynning, där vi slog upp vårt tält.

Vi gick över de gröna ängarna i Syterskalet i strålande sol. Vi badade igen i Syterbäcken och njöt av den vackra u-dalen med sina branta bergssidor. Vi fyllde på matförrådet igen i Viterskalsstugan och fortsatte sedan till bron där leden delar sig. Vi slog läger på en underbar tältplats vid bäcken.

Sista dagen på vår vandring gick vi de kvarvarande 8 kilometerna tilll Hemavan. Vi passade på att njuta av de vackra vidderna över höjden innan skidanläggningen syntes. Sista biten tog vi den branta stigen efter Kvarnbäcken, som avslutades i nästan djungelliknande vegetation, och vi hamnade alldeles bakom macken tvärs över gatan mot ICA.

Vi unnade oss en middag på pizzerian. Gott efter en vecka med bara frystorkat, sånär som på den där korvburken vid Syterstugan.

Florarna - en tur i myggriket

2010-07-20T01:04:00.005+02:00

Florarna brukar nämnas som en av Upplandsledens vackraste etapper. Vi gick från Risön till grillholmen, där vi grillade middagskorv, och sedan till kolarkojan, där vi övernattade.

Första sträckan gick längs en skogsbilväg, visserligen vacker, men stigar är ju alltid litet roligare att gå på, så det var med odelad glädje vi såg bilvägen sluta en bit före målet. Stigen fortsatte genom skogen en liten bit innan vi kom fram till den minst sagt välspångade myren. Grillholmen är en liten ö mitt i det som ser ut att vara en vassbevuxen sjöbotten utan sjö. Det är vackert och dessutom var det myggfritt åtminstone i går kväll när vi var där, något man inte direkt kan säga om resten av ledsträckan.

Men där finns inget vindskydd, och något tält hade vi inte med oss, så för att gardera oss mot risken för regn så bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och övernatta i kolarkojan. Där finns resterna av en kolmila och en rekonstruerad kolarkoja med två smala bänkar och ett bord, ingen idealisk inredning för fyra personer att sova på, men vi la oss så gott vi kunde på bänkarna och den lilla golvytan. Vi tände en brasa i eldstaden för att hålla myggen borta, trots att det var varmt nog som det var.

Risön ligger inte så långt ifrån Lövstabruk, så vi passade på att åka dit och bada i dammen. Det är ett fint och välordnat litet bad, rätt tvärdjupt, så hopptornet kommer till sin rätt, men med en brygga som gränsar av det område som är lämpligt för barn.

Herrgården har vi besökt tidigare och gått på guidade vandringar med olika teman, och lekt på barnens bruk.

En romantisk weekend i Barkarby

2010-05-01T18:44:00.003+02:00

För några veckor sedan firade vi 15-årig bröllopsdag. Eftersom vi firade tioårsdagen för fem år sedan i Paris, så tänkte vi följa den storslagna traditionen och åkte till romantiska Barkarby två mil norr om Stockholm. Vi tog in på Welcome hotel alldeles vid pendeltågsstationen. När vi hade installerat oss där tog vi en promenad till Järfälla kyrka, förbi värdshuset Lasse-Maja, där vi gifte oss och hade bröllopsmiddagen för så många år sedan.

Denna kväll valde vi att äta middag på ett annat ställe: Lilla Barkarby, en ölkrog i centrum. Deras specialitet är belgisk öl, och de erbjuder väl valda menyer med passande ölsorter till förrätt, varmrätt och efterrätt. Rekommenderas starkt till alla som visserligen gillar en Pripps blå på fat, men gärna vill ha en glimt in i den stora vida, varierade ölvärlden.

Ropen skalla, kulturnatt åt alla!

2010-04-26T21:47:00.004+02:00

Storebror har apat efter lillebror. Stockholm vill också ha en kulturnatt. De har tydligen fått nys om att hela Uppsala under ett dygn i september förvandlas till en stor levande teater-, dans-, föredrags- och musikscen, där stan fylls av uppträdanden och föredrag om allt mellan himmel och jord både inomhus och utomhus.

Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.

Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.

Vi började eftermiddagen på barnkalas på stadsbiblioteket, med tillverkning av drömfångare och bolibompabandskonsert.

Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.

Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.

Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.

Dalafjällen 2009

2009-08-30T00:00:00.001+02:00

Hela stora familjen skulle ut på fjällvandring. Vi hade tillgång till en bil, två tält, två stora ryggsäckar, en barnbärstol, fem sovsäckar och ett gammalt trangiakök. Så vi lastade in allt i bilen och satte oss och körde. Efter en övernattning på badet i Nusnäs hamnade vi i Grövelsjön, ett av min ursprungsfamiljs favorittillhåll, dock mest vintertid. Där är fjällen såväl som skogsskidspåren så nära och så snälla, backarna är små, men för den som vill ligger Idrefjäll nära.

Men nu var det sommar och fjällstationen höljd i grönska. Grövelsjöns vatten lyste blått i dalen och de snälla fjällen låg som böljande gröna kullar framför oss. Packningen tyngde oss vuxna, som dessutom skulle ha ork över att bära lillebror, men han knatade på bra själv, så det underlättade en del. Fem kilometer upp längs leden till Storvätteshågna slog vi upp vårt basläger, njöt av lugnet och tystnaden, åt en måltid bestående av snabbmakaroner och pulversås, något som skulle ha ratats direkt av samtliga hemmavid, men här ute, kryddat av den storslagna naturen, och av några proteinrika myggor, smakade det himmelskt gott.

Dag två gjorde vi vårt toppförsök. Storvätteshågna skulle besegras. Vi tog dagturspackningen och började vandringen. Det gick bra fram till stigningen efter bäcken, då mellansysters ben började säga ifrån. Men även om hon var för stor för den av lillebror nästan outnyttjade bärstolen, var hon liten nog att bäras på ryggen. Så fortsatte färden bitvis i fortsättningen. Vi åt lunch vid sjön precis innan toppen. En stund senare stod hela familjen på Svealands högsta punkt.

Väl nere vid baslägret var några i familjen mätta på fjällvandring för den här gången, så dagen efter rev vi lägret och vandrade tillbaka till fjällstationen.

Vi satte oss i bilen igen och körde längs Övre Dalälvsdalen. Vi tog av vid vägen mot Njupeskär, för ytterligare en dags vandring, men i litet mer låglänt terräng. Stigen går över myrar och genom barrskog, längs bäckar och fram till Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på ca 90 meter. Vattenångan ligger tät nedanför fallet och lockar gröna växter att spira på de fuktiga klipporna. Stigen tillbaka går först litet högre upp bland jättetallar innan den sänker sig ned mot myrmarkerna igen.

Sista natten bodde vi på en av de många spartanska betala-i-lådan-campingplatserna vid älven, det enda campingalternativet som finns i det långsmala naturskyddsområdet. Där grillade vi på eldplatsen vid vindskyddet på kvällen, medan solen sakta gick ner över det stilla flytande vattnet och augustidunklet sänkte sig över oss.

Uppsalavalborg för amatöranarkister

2009-04-30T16:32:00.003+02:00

Valborg i Uppsala skall följa ett väldigt strikt schema. Följdaktligen är det väldigt roligt att bryta mot schemat, strunta i vissa moment och hitta på egna varianter. Som före detta student och numera trebarnsmamma har jag insett att de rebelliska drifterna uttrycks på olika sätt beroende på var i livet man befinner sig.

7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.

10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.

Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.

12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.

15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.

Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.

18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.

21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.

Gula Stigen och Balingsta

2009-04-28T15:47:00.004+02:00

I dag var jag i Gottsunda centrum kl 11.00, och skulle ta en buss från Uppsala Busstation kl 13.05. Man hinner ju utan problem gå 7 km på 2 timmar, så åka buss kändes onödigt. Finns det dessutom en stig att följa så tar man ju den. Därför anslöt jag till Gula Stigen i Valsätra och vandrade mot stan.

Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.

Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.

Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.

De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.

Sarek 2008

2008-08-16T11:57:00.000+02:00

Lördagen den 26/7 kom vi med nattåget till Gällivare och tog bussen vidare till Ritsem. Därifrån åkte vi båt till Änonjalme, och gick den välspångade leden til Akkastugorna och vidare mot bron över Voujatädno, som är en läskig hängbro över en rent otrolig fors.

Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.

På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.

Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.

På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.

På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.

Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.

På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.

På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.

Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.

Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.

Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.

På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.

På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.

När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.

Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.

De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.

Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.

Kebnekaise 2007

2007-08-16T00:00:00.000+02:00

Onsdagen den 1 augusti kl 14.35 landade vi på Kiruna flygplats. Vi åkte vidare med taxi och buss till Nikkaluokta där vi började vår vandring genom fjällbjörkskogen mot Kebnekaise.

Det var litet duggregn till och från, men inte tillräckligt för att blöta ned oss. Vi hann med sista båten längs Laddjujavri och vandrade sedan ytterligare ett par km innan vi slog läger för natten.

Nästa dag när vi vaknade strålade solen från en molnfri himmel. Vi fortsatte i makligt tempo och kom fram till fjällstationen på eftermiddagen. Där skrev vi vykort och utökade förrådet av godis och torkad frukt. Det började regna igen framåt kvällen, men vi fortsatte ändå för att få ett bra utgångsläge inför morgondagens etapp. Strax innan vi nådde Kitteldalen där den branta stigningen börjar kom dimman, så vi fann det för gott att stanna för natten.

Vädret var vackert igen dagen efter när vi tog itu med första stigningen. Leden följer bergssidan öster om Kittelbäcken, och det är tvärbrant åt alla håll, även åt det hållet leden går. Längst uppe i Kitteldalen är det jättefint, plan gräsbevuxen mark och fullt av vattenfall från glaciärerna, ett bra lunchställe! Efter vadet över Kittelbäcken fortsätter leden utefter nästa bergssida och det är om möjligt ännu brantare än förr, inte helt enkelt att forcera med full packning! De flesta tar turen som dagstur från fjällstationen och har ingen packning alls, men vi skulle gå ner en annan väg. En liten bit fick vi hjälpa till med händerna, men sedan var vi uppe i nästa dal. Nästa utmaning var att ta sig över Vierranvarri och ned i dalen på andra sidan. Kaffedalen kallas den. Kan det vara för att en bestigare av Kebnekaise måste ha en kafferast där? Själva behövde vi en natts sömn, så vi slog upp tältet i blåsten och kylan på en av de få plana fläckar som fanns i det hårda stenlandskapet.

Lördag förmiddag började vi bestigningen av Kebnekaises sydtopp från Kaffedalen. Det var soligt men kallt, och det låg litet moln precis över toppen. Det var betydligt lättare att ta sig uppför branten idag när vi inte hade hela packningen att släpa på. Utsikten från toppstugorna var fantastisk. Tyvärr var toppstugorna väldigt skräpiga och smutsiga, men vädret var ju bra så vi hade inget emot att sitta ute och äta våra mackor och samla energi inför sista biten.

Sista biten var inte fullt så brant, och till slut stod vi vid toppglaciären. När vi kom dit låg dimman tjock, men så blåste det rent och vi kunde äntligen se snökammen som är Sveriges högsta punkt. Det var halt och brant på isen, dimman kom och gick, och i den dåliga sikten tog det en stund innan vi insåg att vi måste gå längs kammen för att ha en chans att klättra ända upp. Det var litet läskigt eftersom det är stup åt båda hållen. Precis när vi stod på toppen blåste dimman bort en stund så att vi såg utsikten över glaciärerna runtom. Vilken känsla! Det var väldigt trångt på toppen och det var mycket folk där, så vi gick ner ganska fort.

Nedstigningen gick bra och tillbaka i Kaffedalen packade vi ihop tältet. Efter en sen lunch fortsatte vi längs dalen mot Singi, på Dürlings led, som den kallas efter en av de tidigaste bestigarna. Vi upptäckte att vi måste hålla oss rätt långt upp på den högra bergsidan när vi skulle gena mellan lederna, annars skulle vi hamna rakt på ett stup. Där vi gick var det brant och mycket blocksten och rösena längs leden var svåra att se. Jåkken ned mot den vackra sjön i Singivaggi vadade vi enkelt över långt upp, så slapp vi gå på snöbryggan rakt över vattenfallet som många andra vandrare hade gjort. När vi kom ned i dalen fann vi plan mark som det växte mossa på. Där övernattade vi.

Nästa dag gick vi genom dalen, över blocksten och snöfält, och såg hur gräs och blommor växte tätare ju längre ned vi kom. När vi vadat över den rätt stora bäcken kom vi fram till de stora, fina gräsplanerna i Singivaggi. Där hade det varit perfekt att tälta, men vi ville komma litet längre idag, så vi åt lunch där och fortsatte sedan.

Vi gick tills vi kom ut i Tjäktavagge och tältade vid Singijohka på en underbart mjuk plats, tyckte vi efter flera dagar på kalfjället.

Nästa dag var vi tillbaka i civilisationen - Kungsleden. Vi följde den bara några hundra meter och vek sedan av vid vägskylten mot Kebnekaise fjällstation. Det var rätt stenigt på leden även om det var upptrampat, så det var inte helt lätt att gå de 14 kilometerna till fjällstationen, men det blev mer lättvandrat ju närmare vi kom. Väl framme unnade vi oss en middag på restaurangen som vi blev serverade efter en timmes köande av hungriga vandrare, tid som fördrevs över den godaste folköl jag har druckit! Vi bokade även transfer från Nikkaluokta till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar så att vi skulle kunna passa flyget på onsdagen. Vi tältade alldeles i närheten av fjällstationen den natten.

Näst sista dagen gick vi nästan ända fram till Nikkaluokta. Det var fullkomligt stekhett i luften, så när vi kom fram till båtbryggan ovanför Laddjujavri var vi bara tvungna att ta ett bad. Det var underbart, iskallt och verkligen uppfriskande i värmen! Vi tog båtturen den här vägen också, och åt sedan renburgare på "LapDonalds" på andra stranden. Vi tältade i ett skogsbryn 2 km från Nikkaluokta. Sedan återstod bara hemfärden.

Vinteräventyr i Kirunatrakten 2003

2007-01-01T23:18:00.007+01:00

Sportlovet 2003 gjorde hela familjen, med mamma, pappa, 7-åring och bebis i mammas mage, ett omväxlande äventyr till Kiruna, Abisko och Jukkasjärvi.

Vi åkte nattåg till Kiruna den 26 februari, och besökte både bio och restaurangvagn innan vi kröp ner i sängarna i vår sovkupé.

Vi anlände till Kiruna på morgonen torsdagen den 27 februari, ställde väskorna i stationens förvaringsskåp och gick upp och tittade litet på stan. Vi hittade en lekplats i parken vid stationen, en samehantverksaffär och en vanlig affär där vi handlade mat inför Abiskoresan. men Hjalmar Lundbomsgården, där gruvans grundare bodde, var tyvärr stängd.

Efter ett besök på en lunchrestaurang begav vi oss till gruvan, där vi bokat en guidad tur i besöksgruvan 500 m under jorden. Vi fick se hur gruvdriften går till, från att de gräver gångar, rasborrning och nattliga sprängningar. Hur malmen tas upp i stora grävskopor som rymde hela turen på 35 barn och 10 vuxna, tippas ner på tåg och in i hissar som går i 60 km i timmen upp till ytan. Vidare till raffinering och bakning till pellets, som lastas på tågvagnar och transporteras via malmbanan till Narvik eller Luleå.

Detta berättades genom film och demonstration av maskiner. De flesta maskiner är fjärrstyrda nu, så det är inte så många som jobbar nere i gruvan.

Turen var slut vid 16.00 och sen var det med nöd och näppe vi hann med 16.40-bussen till Abisko, via stationen för att hämta väskorna.

I Abisko kvarterade vi in oss på vandrarhemmet som låg nära stationen Abisko östra. Vi fick bo i en egen lägenhet på vinden, på det mysiga vandrarhemmet, med tavlor på väggarna, målade av innehavaren själv.

Stationshuset i Abisko östra är väldigt originellt. Ett högt tegelhus som kom till när järnvägen skulle elektrifieras, för de behövde transformatorstationer här och var, och byggde en här.

Fredagen den 28 februari spände vi för hundarna och åkte en tur med hundspann ut på fjället. Dottern fick åka snöskoter med färdledaren i svår terräng, men när marken var jämn fick hon köra tillsammans med maken. Det var jättekul! Det gick fort. Det var ett trevligt sätt att komma ut på fjället.

Killen som har hand om hundturerna berättade att hundarna har blivit väldigt välbehandlade genom historien eftersom det var så viktigt för folket i Sibirien att ha bra transportmedel. Folket sa att om man retade en Sibirean Husky, så kom man inte in i himlen, för de vaktade himlens portar.

Men det är en sanning med modifikation, för även om de har kvar 15 av vargens 16 ursprungliga instinkter, så saknar de en, och det är just vaktinstinkten, vilket gör dem värdelösa som vakthundar. Men de är väldigt snälla och pigga och starka, och väldigt ivriga att dra, märkte vi.

De klarar värme lika bra som kyla, för där de kommer ifrån skiljer det 100 grader mellan sommar och vinter. Så Abiskos temperaturväxlingar är inga problem.

På eftermiddagen lånade vi gamla skruttiga skidor och åkte en tur ut på fjället igen. Bedårande vackert!

På kvällen badade vi vedeldad bastu.

Lördagen den 1 mars tog vi en promenad ut på Torne träsks is i det vackra vädret. Sedan åkte vi tillbaka till Kiruna och vidare i taxi till Jukkasjärvi och ishotellet. Vi checkade in och ställde väskorna i vårt förvaringsskåp. Sen tittade vi på alla fantastiska sviter. Det var stora rum med vackra isskulpturer, och vi blev ännu mer jätteglada över att vi hade en svit att sova i själva, för även om det hade varit en stor upplevelse att sova i ett vanligt rum, så var sviterna betydligt läckrare.

Vi tog en tur med spark på sjön innan informationen och rundvandringen för oss som skulle sova på ishotellet. Vi hann med en drink i isbaren också. Fast min och dotterns drinkar frös i isglaset, medan makens höll sig flytande för han hade alkohol i. Sedan gick vi till värdshuset och åt en jättegod middag som vi lyckligtvis bokat samtidigt som vi bokade rummen, för restaurangen var fylld till bristningsgränsen av både bröllopssällskap och andra gäster.

Inför kvällen hämtade vi ut overaller, skor och sovsäckar, bytte om och gick till rummet. Det var ju inte kallt precis, för vi kröp direkt ur overallen och in i den rumstempererade sovsäcken, som man gott kunde sova naken i.

Det var väldigt speciellt att sova där, en helt vansinnig kombination av tuffingäventyr och lyx.

Söndagen den andra mars vaknade vi och fick varm lingondricka som de gick runt och serverade på rummen. Sen serverades det en enorm frukostbuffé i värdshuset. Efter frukosten bastade vi i en fin anläggning med stolar och bord och juice utanför.

Sedan gick vi i kyrkan och fick kyrkkaffe och guidning av kyrkan, altartavlan av Bror Hjort och orgeln med tangenter av renhorn och masurbjörk. Den hade också samiska utsmyckningar och samiska symboler på registerandragen, som skulle symbolisera varje stämma. Sen spelades en jojk som smyckades med fågelsång, cymbelstjärna och samiska trumman, en stämma som nog den här orgeln är ensam om.

Vi åt lunch på hembygdgården, jättegod laxsoppa. Vi tittade litet på muséet innan vi gick tillbaka till ishotellet.

På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Kiruna, tittade på kyrkan, som var det enda som var öppet, och åt kvällsmat i en korv- och hamburgerbar som även hade souvas, rökt renkött på korvmojvis. Sen var det enda man kunde göra att titta på skulpturer på stan, och snöskulpturer i järnvägsparken.

Så tog vi sovtåget hem.

Snasahögarna 2005

2007-01-01T21:44:00.003+01:00

Detta var första fjällvandringen med min äldsta dotter. Vi bestämde oss rätt sent, och hade inga direkta planer. Vi köpte tur och retur-biljetter på nattåget till Enafors, och tänkte gå så långt vi kände för och sedan tillbaka.

Vi anlände till Enafors på morgonen den 4 augusti. Leden börjar 1 km från stationen, och går först igenom skogen till en bro, där vi åt lunch i regnet. Vi fortsatte öven en stor myr till nästa bro. Efter den bron är det blandad myr och skog, men skogen ser inte längre ut som hemma, och stigningen börjar halvvägs till tredje bron. Efter den bron är det ganska brant. Vi gick till Silverfallet, där vi tog en paus med mellanmål. Där lättade molnen, det slutade regna och solen kom fram.

Vi fortsatte längs forsen en bit ovanför trädgränsen, där den första lilla bäcken rinner ut i forsen. Där kom regnet tillbaka, så vi slog upp tältet.

Efter middagen, som intogs i absiden, sken det upp, så vi packade ihop igen och fortsatte i den vackra kvällen. Vi hittade en jättefin tältplats på en liten ö där forsen tillfälligt delar sig. Jämnt, torrt och mjukt, och nära till vattnet.

Det var kallt på natten, och regnade till och från, men när vi vaknade på morgonen var de oroväckande molnen borta. Vi åt frukost och fortsatte efter leden. Det är stenigt och mycket bäckar, så det är inte helt lätt att gå.

Väl uppe på berget är det jättevacker utsikt över dalen.

Vi stannade i Snasahögarnas vindskydd och värmde oss, för nu blåste det rätt kallt och duggregnade litet.

Efter en stund kom solen fram och vi gick tillbaka en bit och slog upp tältet nedanför Storsnasen.

Nästa morgon gick vi upp en bit på berget och tittade på utsikten och åt lunch. Dimmolnen svepte över berget, så vi bestämde oss för att det var klokast att inte fortsätta till toppen. Vi gick ned och packade ihop och gick nerför hela backen fram till den översta bron, där vi slog läger på en fin liten rastplats med eldstad och genomdränkt ved. Vi åt middag under några granar, för lagom till tältresningen började det regna igen.

Fjärde dagen vandrade vi den sista biten över myrarna och genom skogen. Uppehållsvädret räckte precis för vår vandring. Sedan satt vi på stationen medan regnet vräkte ned utanför. Vi åt upp den sista maten och fördrev några timmar med kortspel och prat.

Det var en bra idé att ta sovvagn på hemvägen. En dusch är minst sagt jätteskönt efter fyra dagar på fjället. Vi fikade i restaurangvagnen. Gott med litet mer i magen, för någon matvaruaffär hade vi inte hittat i Enafors.

Det var en kort vandring, men den kändes lyckad. Nästa år gör vi om det, fast med en litet längre tur.

Finska östkusten

2007-01-01T17:32:00.009+01:00

2001 begav vi oss ut på en resa runt bottenhavet. Svenska delen berättar jag om här, och nu kommer den finska delen.

Vi hade fått för oss att åka från Kapellskär, eftersom vi inte ville in och snurra i Stockholm med bil.

Kreta

2007-01-01T00:00:00.011+01:00

I maj 2004 åkte vi på vår första greklandsresa, en charterresa till Kreta. Vi bodde i Analipsi, en söt by som inte alls var så överturistig som vi hade befarat, fast då var det ju inte högsäsong heller. Hotellet, Garden Apartments, var bättre än beskrivningen i Fritidsresors katalog. Vi hade 200 m till stranden och havsutsikt. Dessutom var stranden finare nedanför hotellet än inne i byn. Den blev finare ju längre bort man kom och det sades fortsätta så ända bortom Hersonissos.

Vi hade bokat en bil för hela veckan för att kunna åka runt litet. Vi började med att åka upp på Lassithiplatån och se på väderkvarnarna och byarna. Det var vackert i bergen och byarna såg så orörda ut att min make trodde att det var amerikanska skådespelare som hade hyrts in för att spela bybefolkning och glädja turisterna. Fast Zeus födelsegrotta var stängd för vi hade åkt för långsamt på de svindlande serpentinvägarna.

Nästa kväll var vi på researrangörens högst icke-obligatoriska fest: Kretensisk afton. 17 invånare i den potentiellt utdöende bergsbyn Karouzanos har hakat på trenden att sälja ett sånt här arrangemang till charterturisterna, som transporteras dit i bussar. Där står de och säljer souvenirer med en ambitiöst inövad svensk mening. Fast vi gick upp till kyrkan istället och såg på utsikten. Sen var det fest med bröd, tsatziki, grekisk sallad, kött och friterat bröd med honung. Och dans. Det var faktiskt kul.

En dagstur gick till Matala, på sydsidan om ön. Det var en underbart fin sandstrand med kristallklart turkost vatten mellan klippor med grottor i. Den öde massan av restauranger i närheten antydde att det finns tider på året när det inte är så lungt och behagligt som den dagen vi var där.

En dag ägnade vi åt äventyrsbad på Aqua Splash. Där fanns något åt alla i familjen, solstolar åt maken, lekplats åt yngsta dottern och vattenruschbanor och forsar åt äldsta dottern och mig! Det var ett rätt så variationsrikt äventyrsbad.

Den enda dagen det var litet mulet passade vi på att besöka Knossos. Jag antar att man måste åka dit om man är på Kreta, men ärligt talat har jag sett betydligt intressantare ruiner på annat håll. Det är några murar och rekonstruerade krukor, och en klump påbyggd cement som bildar några rum i mitten av anläggningen. Minotaurus ingång fanns också där, men jag vet inte om han finns kvar eller så för man fick inte gå in.

Sen åkte vi till Georgioupolis, som gav ett litet lyxigare intryck än Analipsi. Det var större och hade ett torg. Det fanns också en liten hamn med små fiskebåtar i mynningen av en smal vassbevuxen å. Vid byn började en milslång sandstrand som var tom idag men troligen inte i varmaste juli.

Det andra muséet vi var på var betydligt mer intressant: Hembygdsmuséet Lychnostatos i Hersonissos. Lychnostatos är en ljushållare, som kastar ljus på omgivningen, och så tänkte sig grundarna att de genom muséet skulle kasta ljus på historien och traditionen på Kreta. Det är uppbyggt av material från olika delar av Kreta. Det var en skolklass där samtidigt som vi och vi tänkte att det måste vara kul för dem att se hur livet på deras hemö såg ut innan vi turister massinvaderade den och blev till en lönsam affärsverksamhet.

Malta 2006

2007-01-01T00:00:00.010+01:00

Valletta

Vi anlände till Valletta mitt i natten mot lördagen den 8 april 2006 och checkade in på British Hotel, som är slitet och har rätt spartanska rum, men i övrigt inget större fel. På förmiddagen såg vi på St Johns kyrka och Stormästarpalatset som båda var fyllda av vägg- och takmålningar, statyer och vävda tapeter. I kyrkan fanns det även steninläggningar på golvet, mässkläder och gamla koralböcker och i palatset fanns det rustningar. Efter lunch på ett närbeläget torg gick vi till Övre Baracchaträdgården och fikade.

På söndagen besökte vi St Elmos fästning kl 11.00, där de hade en spännande uppvisning som föreställde den inspektion som gjordes med jämna mellanrum efter belägringen för att se om fästningens folk var förberett på fler invasioner. De tågade in och saluterade, alla grupper med olika flaggor, läste upp dagens uppgifter och visade sedan upp stridstrupperna och sköt med musköter och kanoner.

Efter lunchpicknick på klipporna utanför gick vi till High Tech-museet The Great Siege of Malta and Knights of St John som handlade om korsfararnas väg från Jerusalem, via Rhodos till Malta, turkarnas anfall från Suleiman, genom krigsskeppen till den stora belägringen och fram till Riddarnas avfärd. Vi promenerade också till Lower Baraccha Gardens som också var fin och hade utsikt över havet.

Vi åt den andra av de två nationalrätterna till middag på kvällen, hare. Den första var lampuki, en sorts fisk. Vi har också druckit Madeleine-likör, som smakade glögg. När de spelade Luciasången medan vi satt och drack den, så hamnade vi riktigt i julstämning, mitt under påsken.

Resten av Malta

På måndagen fick vi bilen och åkte till Sliema och handlade i ett jättestort varuhus. Sen åkte vi genom de slingrande gatorna i de tre städerna på andra sidan viken från Valletta, ända tills vi kom till Fort Ricasoli där det har spelats in en massa kända filmer, men man kunde inte gå in, så vi satte oss utanför på klipporna och åt lunch vid havet. Sen hamnade vi till slut på Fort Rinelli, som byggdes på 1800-talet för att få plats med världens största kanon, och där var det öppet så vi gick in.

På tisdagen åkte vi söderut och tittade på Hagar Qim och Mjandra, två jättefina neolitiska tempel byggda av stenblock och så att solen föll in på altaren. De låg väldigt vackert på en hed med klippor åt havet och utsikt över en ö med branta väggar, Filfla. Kuststräckan är jättevacker. När vi kom till Ghar Lapsi hittade vi en jättefin liten park med lekplats, och en liten småbåtshamn i närheten där det fanns två små grottor med sandstrand inuti.

På eftermiddagen åkte vi vidare till Mdina och promenerade runt i de trånga gränderna, tittade på utsikten från statsmuren, åt glass och var på två små utställningar om den sista måltiden och besökte kyrkan. På vägen hem passerade vi Mosta och Europas 3:e största kyrkovalv.

Man märker hur tättbebyggt Malta är när man åker runt så här. Hela ön är i princip en enda stor stad, När man står vid en utsiktsplats ser man 3-4 sammanvuxna städer breda ut sig runtomkring. Många rondeller finns det också, det underlättar kartläsningen eftersom de är bra hållpunkter.

På kvällen gick vi på restaurang Rubinos, som rekommenderades i alla guideböcker. Det var litet annorlunda än hemma, för de öppnade kl 20.00, alla kom samtidigt och åt samtidigt och det fanns bara några få rätter att välja mellan. Restaurangen var liten och mysig och mycket prisvärd.

På onsdagen åkte vi till Mediterrainean Marine Park och såg på show med sjölejon, delfiner och papegojor, tittade på ormar, ödlor, sköldpaddor, sälar och ugglor och lekte vid den stora lekplatsen med klätterställningar, hoppborg och karuseller. Framåt kvällen åkte vi till Marsaxlokk, som beskrivs i guideböckerna som en pittoresk by med genuin hamn och fina fiskebåtar, och det var det väl också.

Gozo

På torsdagen lämnade vi huvudön och åkte färjan över till Gozo. Vi installerade oss i vår stora lägenhet i Xlendi, och gick sen ut på promenad längs strandpromenaden och till en grotta i klippan.

På fredagen åkte vi till Azurfönstret och Inlandshavet. Det var hättehäftigt när vågorna slog mot stranden i den enorma porten, och genom en grotta till det insjöliknande Inlandshavet. Där fanns en liten stenig strand där vi badade fötterna. Hela klipporna runt omkring i området var fulla av gropar, häftiga former och snäckfossil. Så finns där ett gulligt kapell, St Amros, med utsikt över sjön. Sen åkte vi till Ramla bay och låg på stranden, men bara barnen doppade hela sig. Vi andra tog ett dopp i poolen på hotellet istället.

På lördagen, påskaftonen, åkte vi till Victoria, promenerade vid Citadellet och gick på muren där det var utsikt över hela ön så man såg havet åt alla väderstreck. Gozo är grönare än Malta och även om byarna ligger tätt så består inte hela ön av stadsbebyggelse. Sen försökte vi efter bästa förmåga ordna påskbord av den lokala maten. Det gick riktigt bra, de hade både inlagd ansjovis och sjöfruktscocktail, och ägg förstås. Till efterrätt åt vi jordgubbar och halvas. Det funkar ju!

På söndagen var vi i Marsalforn på andra sidan ön. Det är en fin by, men Xlendi ligger faktiskt vackrare. I närheten fanns en Riokopia till kristusstaty på ett berg.

Sen var vi i Victoria igen och tittade på påskparaden med orkester och Jesusstatybärande. Så gick vi på fyra museer: Folklore-, fängelse-, naturhistoriska och arkeologiska.

Hemväg

På måndagen lämnade vi Xlendi och åkte först till hantverksbyn i San Lawrence där de knypplade, blåste glas och smidde m.m. Vi köpte litet souvenirer i glas och spets.

På båten tillbaka till huvudön drack vi varsin Kinnie, en lokal läsk som smakar bäska droppar!

Så kom vi fram till St Julians där vi spenderade sista natten på ett hotell med takterrass med pool, fast vi gick den korta biten till stranden istället och badade i havet för det är roligare.

Längs Nilens stränder

2007-01-01T00:00:00.006+01:00

I februari 2005 tog vi oss ett förlängt sportlov och åkte på rundresa i Egypten. Vi plockade ihop en resa på Egyptiska turistbyrån i Stockholm. De hade färdiga paket också, men det blev ändå billigare för oss att välja själva, och då bokade de allt åt oss! Vår dotter fick ta ledigt från skolan, men jag lovar att hon lärde sig mycket mer på att åka till Egypten än att sitta i skolbänken. Hon läste böcker om egyptisk mytologi och gick och redogjorde för mig om gudarna i templen.

Vi landade med turistbyråns billiga charterplan i Kairo, och där måste man ju se pyramiderna. Det finns kamelridning där, som liknar ponnyridningen på Skansen. Cheops, Chefren och Mykerinos och är ju de stora pyramiderna. Sen finns det drottningpyramider också, där fruar och mammor låg. I dem kan man också gå in och det är gratis och inga köer. Det lär se likadant ut inuti, fast de klaustrofobiska gångarna är ännu jättelängre i de stora pyramiderna.

Kairo har mest muslimska invånare, och massor av moskeer. Det finns ett fåtal kristna, som har en lång tradition där, vilket man ser i de koptiska kvarterna med hängande kyrkan som är byggd mellan två pelare i stadsmuren, och en kyrka där Jesus familj påstås ha gömt sig på flykten undan Herodes. Men den här bilden är tagen i den vita alabastermosken på citadellet. Den ligger på en höjd med utsiktsplatser där man kan se ut över stan.

Promenad på stan i Kairo är ingen riktig höjdare. Trafiken är livsfarlig. Det slår om till grön gubbe ibland vid övergångställena, men det varar bara i ungefär fem sekunder och ingen bryr sig ändå. Vi hittade i alla fall en tunnelbanenedgång med gångtunnlar som ledde runt stans centralaste delar. Då slapp vi dividera med fräcka taxichaufförer som vågade begära hutlösa överpriser på 10 spänn för att köra ett par kilometer.

Efter tre dagar i Kairo tog vi nattåget till Aswan. Vi föll pladask, det var resans höjdpunkt! Där bodde vi på det finaste hotellet på hela resan, New cataract, och se bara på utsikten från balkongen! Självklart finns det en fin trädgård med pool, och jättegod lokalt inspirerad mat.

I Nilen utanför staden ligger två vackra öar, Elephantine och Kitchener. På Elephantineön ligger två byar, och en restaurang som heter Nubian House, som inte hade någon mat för kokerskan hade inte hunnit hem från sitt andra jobb än.

På bilden ovan är vi på väg med felucca till Kitchenerön, där den väl tillrättalagda botaniska trädgården till höger ligger.

Första dagen på Nilkryssningen, när vi hade tagit in på båten och gjort oss hemmastadda i hytten, åkte vi på bussutflykt i området runt Aswan. Vi såg på Philaetemplet och den stora Nasserdammen, som syns på bilden till vänster.

Sen kryssade vi vidare på Nilen, badade i poolen på däck och drack afternoon tea eftersom det var en engelsk båt.

På kvällen kom vi fram till Kom Ombo-templet som är ett symmetriskt dubbeltempel för Horus och Sobek. Horus är god och Sobek är ond och de är osams med varandra. I ett annat av templen, Edfutemplet, finns en serie som täcker en hel vägg om hur Horus försöker döda Sobek, men han lyckas inte, för man kan aldrig döda ondskan, bara besegra den. I Edfu är Sobek en flodhäst, men i Kom Ombo är han en krokodil, så där finns en gång ut till Nilen så att han skall kunna ta en simtur när han vill.

I Esna stod vi i kö hela eftermiddagen och kvällen för att åka sluss. Men det gjorde inget, för Esna var en promenadvänlig småstad, och på kvällen hade vi galabiya-party, som verkar vara standard på alla båtar. Syftet är väl att klä sig i galabiya, den sortens klänning som alla män(!) har i södra Egypten, och äta middag, leka lekar och dansa. Men det var många som kom i magdansdräkter och liknande också.

I Luxor låg Nilkryssarna så tätt att vi fick passera 2-3 båtar för att komma i land. Men vi hade tur som låg ytterst och t o m hade hytten på utsidan, så vi såg ut genom fönstret. Där åkte vi till bl a Konungarnas dal och Hatshepsuts tempel.

Till vänster är kön till Ramses IX:s grav. Inuti gravarna fick man inte ta kort om man inte mutade vakterna. Tutanchamons grav kostar extra och är liten och ful, men ändå kul att gå in i för sakens skull.

Till höger är drottning Hatchepsut själv, med lösskägg och allt.

Luxor var en hemsk stad med otrevliga försäljare, och hotellet var osmakligt utstyrt. Men det finns en del trevliga saker att se. Karnaktemplet sades vara den största religiösa helgedomen i världen. Det här är den mäktiga pelarsalen med över 100 utsmyckade pelare med olika mönster. Är man litet barnslig tycker man att det är kul att både James Bond (Älskade spion) och Hercule Poirot (Döden på Nilen) har sprungit omkring i salen.

Sista anhalten var Alexandria. Där såg vi bland annat biblioteket, som höjer sig som en solskiva ur havet, som de säger.

De två sista kvällarna gick vi på Kadoura, som hade två restauranger, en litet finare närmare stan och en längre ut på udden. Båda hade samma princip: Välj färska fiskar och skaldjur från en disk, och de steker dem och serverar med litet grönsaker. Inte en antydan till konstighet i sikte. Helt fantastiskt, jättemycket mat åt vi till ett riktigt humant pris.

Gotland 2001

2007-01-01T00:00:00.004+01:00

Gotland har 92 medeltida kyrkor, sex moderna, sexton ruiner och fyra kapell. Man hinner besöka nästan alla på några veckor, de ligger ju bara ett par kilometer ifrån varandra. De medeltida kyrkorna byggdes från runt år 1100 fram till 1350, då pengarna tog slut. Stora ombyggnader hade planerats, men ofta hade man bara hunnit med att bygga ett stort kor, som sitter ihop med ett mindre långhus och torn. Källunge kyrka är det mest extrema exemplet. 1960 tog man upp kyrkobyggandet igen. Slite kyrka visar att takterna satt i, trots uppehållet!

Bungemuseet är en trevlig sammanfattning av Gotlands historia. Där finns tre gårdar från varsitt sekel, kalkugn, fiskeläge, bildsten och gravrösen. Man kan också prova på olika gotländska lekar. I närheten finns ett skolmuseum med skolsalar och lärarbostäder.

Gotlands fornsal kompletterar med både natur- och kulturhistoria.

Kalksten är fortfarande en stor industri på Gotland. Cementas kalkstensbrott i Slitetrakten är sevärda! Hisnande!

Den förste gotlänningen enligt gutasagan var Tjelvar. Hans grav är en fin skeppssättning. Många fler gravar kan man se i Trullhalsar, ett imponerande gravfält med 350 gravrösen från vikingatiden.

Gotland är ett bra ställe för den med inrtesse för arkeologi. Det året vi var där höll de på med flera stora utgrävningar, varav en i Fröjel, där de undersökte en vikingahamn och gravfält från vikingatiden och medeltiden. För en femtiolapp per person kunde vi följa med på en omfattande visning av utgrävningen.

Det sägs att Kolmodin diktade ”Det blomstertid nu kommer” vid Hångers källa. I alla fall finns en minnessten över det. Och visst påminner omgivningarna om sommarlov! Vattnet i källan är också väldigt gott!

Längst i söder finns Hoburgen med den berömda gubben.

Kneippbyn ägnade vi en dag åt. Lekte i Sommarlandet, tittade på aporna, besökte Villa Villerkulla och sjöng med Pippi. Vattenlandet bestod av vattenrutschbanor i alla varianter.

De flesta som åker till Gotland verkar hyra en stuga någon vecka, men vi bara packade ner tältet och åkte. Gotland kändes nästan litet litet att bila runt på det sättet som vi brukar, men trots alla stora turistfällor finns det gott om plats över både i skogen och vid havet. Det kan dock vara knepigt att hitta tak över huvudet om man inte vill tälta de nätter det regnar. Men det går, om man letar!

Norrlandsresan 2001

2007-01-01T00:00:00.003+01:00

Norra Sverige är som bekant som gjort för semestrar utan krav på bekvämligheter. Tältplatser i skogen nära vatten finns det gott om. Bäst är det när man hittar en fiskecampimg eller naturcamping, där det finns dass och vindskydd med eldstad och dricksvatten i en sjö eller älv.

Den nordligaste anhalten blev Övertorneå kyrka, som har Sveriges äldsta orgel, och några av Sveriges mest intressanta träskulpturer, som fiskats upp ur vattnet sedan hela den tidigare kyrkan spolats iväg med vårfloden. Detta är skyddsmantelmadonnan, med sina skyddande kläder.

P g a de stora avstånden till kyrkorna växte kyrkstäder upp, där man kunde övernatta i samband med gudstjänstbesöket. De används fortfarande i samband med kyrkhelger. En av de största och kändaste är Gammestadens kyrkstad i Luleå.

Lappstaden i Arvidsjaur är den största bevarade samiska kyrkstaden. Den står kvar på sin ursprungliga plats, numera mitt i ett bostadsområde.

På "vildmarksvägen" via Gäddede kan bilburna turister njuta av den mest befolkade vildmark man kan tänka sig. Men den 50 mil långa turen hade varit värd att ta bara p g a Hällingsåfallet, som grävt ut en lång kanjon genom naturen. Det är också häftigt att köra bil rakt över kalfjället.

Vi som älskar kyrkor missade förstås inte Vikens kapell, ett jättesött litet rött träkapell vid sjön.

När man kommer tillbaka från kalfjället är en middag på Hotell Dorotea en varm rekommendation. Den ser oansenlig ut på ytan, men maten är fantastisk. Specialiteterna är vilt, fisk, svamp och bär, direkt från skogen. Vill man inte på bo på hotellet finns en campingplats med en liten stugby ett par km därifrån.

Friluftsmuseet på Murberget i Härnösand blev en klar favorit. Där kan man följa med på valltur, gå på syjunta och delta i en skollektion vid förra sekelskiftet.

På det lilla länsmuseet finns inspirerande utställningar om Härnösandstrakten genom tiderna.

Höga kusten har bildats i och med den snabba landhöjningen efter istiden i området. Den är bedårande med sina höga berg vid vattnet. Vi bodde en natt på Högbonden, i den gamla fyrvaktarbostaden. Vandrarhemmet ligger ca 10 minuters båtresa från Barsta eller Bönhamn och är väldigt populärt. Vi bokade mer än en månad innan och då var det nästan fullt! Fiskelägena Bönhamn och Barsta är pittoreska med sina små bodar med konst och souvenirer. Barsta kapell i timmer är jättefint. En mysig lunchkrog, Skutskepparen, ligger alldeles intill.

I Dalarna beskådade vi Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, som är ganska smalt, men 90 meter högt.

I Älvdalen stannade vi till vid porfyrmuseet. Porfyr lär enligt ryktet bara finnas i Älvdalen och Egypten, så det är ganska speciellt. Vid Älvdalens kyrka står enligt lokal information Sveriges äldsta träbyggnad, ett kyrkhärbre från 1200-talet som använts som tiondebod. Slutligen är ett besök i Dalarna inte komplett utan att se på dalahästtillverkningen i Nusnäs.

Skåneresan 1998

2007-01-01T00:00:00.002+01:00

En gång i tiden trodde jag hela Skåne var platt. Det stämmer inte. Här finns allt från Brösarps gröna kullar till de dramatiska klipporna i Kullaberg. Kringbyggda gårdar, milt böljande åkerlandskap, vita kyrkor med röda tegeltak och trappgaveltorn, cool dialekt och tätt mellan städer och sevärdheter gör resan upplevelserik.

I Brömsebro stod freden 1645, så vi slapp åka utomlands för att se Skåne.

Den äldsta graven vi passerade den här resan var
Kiviksgraven, där det finns gravhällar från bronsåldern inuti ett rekonstruerat röse.

Mitt ute på den skånska slätten står Glimmingehus. Den välkända borgen har stått tom sedan medeltiden. Har man väl vågat sig förbi alla dödsfällor i den föga välkomnande entrén väntar därför ett spännande, orört hus, där alla spektakulära moderniteter, som centralvärme och dusch inomhus, finns bevarade. Bara man är noga med att hälsa på statyn i trappan och aktar sig för att trilla i brunnen mitt på köksgolvet, så går nog allt bra!

Sydkusten är väldigt vacker med sina sandstränder och byar med korsvirkeshus.

Vid fiskeläget Kåseberga ligger Ales stenar, den kända skeppssättningen, som ligger ”där hav, himmel och jord möts” som man brukar uttrycka sig.

Smygehuk är värt att besöka både för att det är fint och för att det är Sveriges sydligaste punkt. Där kan man också köpa rökt fisk.

I Lund tog vi in på Källby bad och camping, där det finns bassänger med det enda Lund saknar, vatten. Kulturen är ett komplett inom- och utomhusmuseum som visar Skånes historia från tidernas begynnelse fram till 1800-talet ungefär. Domkyrkan har också en del intressanta detaljer, som det astronomiska uret. Och kryptan.

Småland och Öland

2007-01-01T00:00:00.001+01:00

Astrid Lindgrens landskap

Hur skulle världen se ut utan Astrid Lindgrens sagofigurer? I trakten av Vimmerby, i Astrid Lindgrens fotspår, finns en liten del av vår barndom, i form av inspelningsplatser för filmer, miljöer som har inspirerat Astrid Lindgren i hennes skrivande och sist, men inte minst, Astrid Lindgrens värld. Vi gillade Astrid Lindgrens värld. Det är snyggt uppbyggda miljöer med litet djur och trevliga, anspråkslösa aktiviteter som hopp i hö och inte nudda mark-bana. Vi var där en dag när det regnade litet lagom, vilket nog inte var så dumt eftersom den sortens ställen tenderar att bli väldigt trånga under soliga dagar. Nackdelen var ett par störtskurar som orsakade att några av de små teaterföreställningarna runtom i gårdarna blev inställda.

Fina kyrkor i Vimmerbytrakten

Det finns några gamla fina träkyrkor i området som kan rekommenderas. Djursdala, Pelarne och Frödinge är tre av dem.

Sveriges näst största ö

Borgholms slott har massor av aktiviteter på sommaren, bl a riddarskola för barnen och diverse utställningar.

Stora delar av Öland är täckta av det stora alvaret, vackert i all sin karghet. En riktigt vacker väg är den som går utefter kusten på västra sidan av ön mot norra udden. Utsikt över havet får man från fyrarna långe Erik på norra udden och långe Jan på södra udden, vars omgivning också är känt för sin fågelskådning och har ett museum om fåglar vid Ottenby.

På promenad i trollskogen nära Norra udden.

De stora sjöarnas land

2007-01-01T00:00:00.000+01:00

Kolmårdens djurpark har många sevärdheter och bland de största finns delfinariet, som har ny show varje år, och safariparken. Safariparken kan man åka genom antingen med egen bil i karavan eller med leksakståg från djurparken. I Bamses värld fick vi titta in i Bamsefigurernas hus och äta farmors pannkakor i restaurangen.

Gränna är vägvalets stad. Väljer man vägen genom stan missar man Brahehus, som måste ha ökat besökarantalet väsentligt när E4:an drogs däruppe på berget! Väljer man E4:an missar man den fina staden och Andrémuseet. Nåja, de flesta har nog passerat Gränna tillräckligt många gånger för att variera sig, och i annat fall finns polkagrisbagerier efter båda vägarna.

Om man bokar rum långt i förväg kan man få uppleva en riktig slottsövernattning på Västanå slott. Stora, vackra rum med gedigna antika möbler. Prisvärt dessutom! För restaurangbesök rekommenderas Gyllene Uttern, den i särklass bästa i trakten!

Från Gränna går färjan till Visingsö, där man kan både bada och titta på kyrkor, ruiner, och svenska flottans ekplantering. I Kumlaby kyrka på kan man mot avgift klättra upp och se på utsikten från tornet.

Landet mellan sjöarna rymmer många naturupplevelser, fornminnen, gamla kloster och kyrkor. Precis runt hörnet av Vättern ligger Habo kyrka, enligt många Sveriges mest intressanta kyrka, och den är lika fascinerande varje gång man besöker den. Litet nyare, men men inte mindre sevärt är Backstugubyn Åsle tå, med mycket original-inredning, fotografier och livsbeskrivningar av dem som bodde där.

Kinnekulle är vackert med mycket strövområden. Där ligger också några intressanta kyrkor, som Kungslena med sina tre takryttare. Vid Husaby kyrka ligger källan där Olof Skötkonung sägs ha döpts, och sist men inte minst en biskopsborg, som gjord för kurragömmalek.

I Alingsås finns Nolhagaparken, vid Nolhaga slott. Det är en liten djurpark med varierande utdrag ur djurvärlden, från hästar och rådjur till påfåglar och apor. Här finns också en ”kela med djuren-hage” för barnen.

Åker man vidare mot Borås passerar man Hedareds kapell, Sveriges enda bevarade stavkyrka och äldsta träkyrka.

Dalsland ligger litet i skymundan för oss östkustbor, och det är synd. Här kan man stanna utanför kyrkorna för att se alla vackra snidade järnkors på kyrkogårdarna, som i Skållerud. Av de mer sekulära byggnadsverken är akvedukten i Håverud häftig.

På vägen norr om Vänern genom Värmland passerar man Picassostatyn, Kristinehamns stora stolthet!