Santorini
Vi ankom till Santorini en vacker junimorgon efter en skön natts sömn på havet. Vi gick förbi horder av rumsraggare för att ta bussen till vårt hotell, som vi insåg att vi inte hade behövt boka i förväg. Hotellet har pool med havsutsikt, men inte åt kratern, utan åt andra hållet, det är en smal ö. Några hundra meter bort ligger kraterkanten. Det finns en fin promenad längs den genom hela stan. Vi gick den i solnedgången.
Santorini är litet för turistigt för sitt eget bästa. Calderan är häftig, och vår dag vid den svarta stranden i Kamari bekräftade ryktet om att det finns fina stränder på ön. Ovanför Kamari ligger Antika Thira, en sevärdhet som man bör börja dagen med om man vill dit, då de stänger tidigt. Minibussar går upp på berget och både ruinerna och utsikten är värt resan om man är intresserad av sånt.
Men det stora behållningen med Santorini är ändå en båttur till vulkanen. Det är ett fantastiskt svart, kargt stenlandskap med litet spirande växtlighet i klippskrevorna. En hyfsat lätt, men varm, promenad tar en till kratrarna, där det luktar av ångorna från den aktiva vulkanen. Vi fortsatte med båten, och maken och äldsta dottern simmade i de varma, bruna, osande källorna på grannön. Sedan kom vi till Thirasia, grannön, och även jag och småbarnen fick bada vid en minimal stenstrand i hamnen. Vid stranden fanns en massa restauranger som bl a grillade hela bläckfiskar, och vi ångrade litet efteråt att vi åt vår medhavda matsäck istället.
Vi gick iland vid Oia, som är känt för sina fantastiska solnedgångar. Vägen upp från hamnen är väldigt seg, så det är faktiskt en bra idé att ta en åsna upp, liksom vid gamla hamnen i Fira, där även linbana finns som alternativ. Behållningen med Oia var att se hela calderan på en gång, det var vackert och häftigt. Solnedgången orkade vi däremot inte vänta på.
Milos
Milos är en ö där det finns litet av det mesta, utom alltför mycket folk överallt. I Tripiti såg vi den antika teatern och katakomberna. På vägen till teatern finns den plats där Venus/Afrodite från Milo, som vi såg när vi var på Louvren i Paris, hittades.
I katakomberna fick man bara gå in med en guide om man var en grupp på minst sex, så vi slog oss ihop med några norrmän som också var fem, så vi blev tillräckligt många. Det såg ut ungefär som i de småkatakomber som låg på vägen dit, och man kom in i helt gratis, så man missar inte jättemycket om man inte får gå in i de stora gångarna.
Plaka, dit samma buss går, är något större och har litet spännande butiker, ett fint hembygdsmuseum och ett arkeologiskt museum, där bl a denna fina sandalprydda fot finns att beskåda. Naturen på ön är också vacker och spännande. Det finns väldigt fina stränder, varav två stycken i hamnbyn. Den ena är lång och fin med skuggiga träd, men har en bilväg precis bakom. Den andra är mer bilfri och lättåtkomlig precis i slutet av hamnpromenaden, och där finns också träd.
Vi firade midsommar med att ta en båttur runt ön. Vi passerade bl a Vanis marmorerade klippor. Vi stannade också vid Kleftiko, och simmade i det klara turkosa vattnet bland vita klippor och grottor. Stränderna runt ön såg stora och rymliga ut, och inte alls särskilt befolkade. Sen åkte vi förbi en nedlagd svavelgruva. Gruvdriften har uppenbarligen varit betydelsefull på ön, att döma av bl a museiutbudet i hamnbyn. Vi kom även till grannön Kimolos, där vi badade vid stranden i byn och hade picknick under ett träd. På vägen hem passerade vi Glaronissa, som såg ut som en tändsticksskulptur mitt i havet, och åkte förbi några gulliga byar, som såg ut som grekiska varianter av Smögen, med olikfärgade sjöbodsportar i de vita husen.
Amorgos
Vi åkte snabbåten Superjet från Milos till Amorgos. Det var dyrt och tråkigt, såg ut som ett stort flygplan, man kunde inte gå ut på däck, och trots att vi hade fönsterplats såg vi inte ut, för de hade målat en stor rosa delfin på båten som täckte hela fönstret. Vi bodde i Katapola för det ligger mitt på ön och verkade vara den bästa utgångspunkten för utflykter.
Den första och bästa utflykten var till klostret Hozoviotissa, som ser ut att sitta fastkletat på klippan. Det är en rätt seg promenad från busshållplatsen, men det är det värt! Byggnaden är från 1088, och man får se några jättevackra, pyttesmå kyrkorum, och sedan blev vi bjudna på godis och glöggsmakande likör. Det kostar inget men man bör nog ge en donation. Anständiga kläder krävs, täck axlar och knän, kvinnor måste ha kjol, män långbyxor. 
Ett par kilometer nedanför klostret ligger stranden Agia Anna, som är som ett helt äventyrsbad med klippor och grottor. Det finns ingen sand, men små runda lena stenar som är sköna att gå på. Det finns två vägar ner från parkeringen, vi tog den högra för det såg barnvänligast ut där. Nästa dag tog vi en mycket vacker busstur längs den bergiga kusten, till Egiali och vidare upp i bergsbyarna Tholaria och Lagada, där vi stannade till och åt lunch med fantastisk utsikt! Sen åkte vi ner till Egiali och badade på sandstranden, som var litet för befolkad närmast stan, men mer behagligt tom ju längre bort man gick.
Hela Katapola är full av stränder och promenadvägar också. Om man går norrut tills hamnen slutar finns en väg som leder genom och ut ur byn och där finns en remsa med omväxlande klippor och mer eller mindre steniga stränder, som avslutas vid Maltezi, en klassisk strand med parasolluthyrning och förfriskningsförsäljning.
Det går att komma längre än så, till fler klippbad, men de var enligt uppgift inte barnvänliga. Går man söderut finns det stränder mitt i stan och en bit utåt, med få träd men några parasoller som snabbt blir upptagna. Stigen fortsätter sedan ut på udden, om man vill se en fin vy mot stan från det hållet också.
Kouffonissi
Här är stränderna verkligen så där bländande med smaragdgrönt vatten, som man bara tror exiterar i varsamt photoshoppade resebyråkataloger. Det är väldigt lantligt på ön, man ser inte många hotell, så det är inte utan att man undrar var alla människor som flockas på stränder och klippor kommer ifrån! Och inte blir det färre längre bort heller, det enda som minskar är antalet badkläder... Fast det är inte så gott om utrymme, ön är tillräckligt liten för att kunna promenera runt på en kvällspromenad. Det är dåligt med skugga på stränderna, de få platserna under träden blir snabbt upptagna, sedan återstår det bara att ta med ett eget parasoll.
Det finns inte mycket mer än de här fantastiska stränderna på ön, och en och annan fantastisk fiskrestaurang som säljer dagens fångst till kilopris. Vi åt på en på vägen norrut från byn, jag minns inte namnet, men vi satt på ett tak prytt med fisknät och åt langouster med pasta och tomatsås. Jättegott, och väldigt överkomligt pris.
Iraklia
Iraklia var den lugnaste ön vi besökte på denna resa. Hit verkar det inte komma mycket folk, trots att stränderna inte går av för hackor här heller. På stranden i byn fanns det t.o.m. plats över på de skuggiga bänkarna under träden när vi kom dit vid lunchtid. Den andra stranden i närheten, Livadi, var helt underbar och nästan folktom.
Men anledningen till att vi kom hit var att vi ville besöka grottan Agios Ioannis. Vi fick skjuts av vår hotellvärdinna till den andra byn på ön, och därifrån var det en lång promenad över ett berg och runt ett till berg, innan man kom fram. Det finns två grottor där, en med stor ingång och en med liten. Det är den med liten ingång som är mest spännande. Man får krypa in på knäna och innanför öppnar sig en stor sal med fantastiska droppstenar. Det ser ut som en katedral, och det är faktiskt inrett med ett litet altare och en liten kyrkklocka hängande i ett träd utanför. Glöm inte ficklampan, det är kolsvart därinne!
Hotellvärdinnan berättade på vägen tillbaka att de firar St Johannes helgondag där en gång om året och hela öbefolkningen plus folk från angränsande öar går dit och har en gudstjänst och tänder ljus i hela grottan. Det måste vara väldigt vackert.
Aten
En hel dag på Blue Star Naxos tillbaka till Aten är betydligt trevligare än ens en halv dag på Super Jet! Vi lade beslag på ett bord på däck och satt och njöt av havutsikten medan vi åt matsäck och ägnade oss åt andra aktiviteter. Det fanns luftkonditionerade salonger med TV inomhus, som var bra att ha till hands när lillebror tröttnade.
I Aten köpte vi varsitt museumkort som gällde i fyra dagar, för ett besök till vart och ett av 6 av de mest kända antika monumenten. Vi hann med Romerska agoran och Vindarnas torn på kvällen, med bl.a. en 68-platsers offentlig WC.
Nästa morgon gick vi upp tidigt på morgonen för att hänga på låset när Akropolis öppnade. Det var bra att vara där så tidigt, såg vi när vi gick ut en timme senare och köerna redan hade börjat växa, dessutom var det fortfarande svalt. Det var mindre än jag hade förväntat mig, några tempel och litet spridda stenar, men naturligtvis är det ju en speciell känsla att stå precis intill den stora förebilden för den antika byggnadskonsten, Parthenon. Dionysos teater var vi också till. Innan nästa tempel gick vi till Nationalparken med sina artrika skuggiga träd, åt matsäck, lekte på lekplatsen och tittade på fåglarna och getterna med sina ståtliga skägg. Barnen blev insläppta i en fågelbur, jag vet inte varför, men det såg ut som om en snäll skötare släppte in dem och några andra barn för att det var kul för dem.
Sen gick vi till Zeustemplet. Det finns inte så många pelare kvar, men de som finns står i alla fall upp. Så finns det ett badhus som var rätt fint med några plattor av marmorgolvet kvar. Efter en siesta på hotellet så gick vi till Agoran. Det var större än jag trodde, ruinerna av en massa hus, rådsbyggnader och andra officiella byggnader, köpcentrum och tempel. Och det finns massor av häftiga saker i muséet, som potta, grillgaller, rivjärn, stekpannor, teatermasker, allt i keramik!
Vi började nästa dag på Kerameikos, där det bl.a. finns en processionsväg för religiösa ceremonier med förberedelserum där man gjorde sig i ordning och åt i liggmatsalen innan processionerna. Det finns också en massa gravar och ett museum med en "välutrustad" tjur och krukskärvor med motiv som borde vara barnförbjudna och som kom från kvarterets bordell.
Sen promenerade vi upp på filopapposullen, såg pnyx, där de första s.k. demokratiska förhandlingarna ägde rum, och Sokrates fängelse där han tömde giftbägaren i närvaro av sina lärjungar.
Efter lunch åkte vi en bit bort på stan och gick på stadsmuséet och tittade på gamla möbler och tavlor.
Nästa museum var Akropolismuséet där de bl.a. har en massa fragment från Akropolis utsmyckningar, uppsatta som de satt ursprungligen, med kopior av de framgent som finns på British Museum och mycket tydlig information om att de fortfarande finns där.
Sedan styrde vi stegen genom krimskramsbutikerna mot Hadrianus bibliotek, som förutom en liten bibliotekssal med auditorium mest bestod av en kyrka med litet mosaikgolv.
Vi avslutade med att titta på vaktavlösningen vid parlamentshuset, som var kungligt slott innan demokratin slutligen, om än inte helt problemfritt, till fullo återinfördes. Det var ett väldigt speciellt sätt att marschera de hade, genom att vicka på fötterna med tofsprydda skor mellan stegen.
