Ritsem till Abisko plus Katterat 2023

Nu hittade jag en gammal dagbok och tänkte skriva ikapp lite, om en fantastisk stugtur som jag och min vandringskompis Madeleine gjorde för två år sedan.

Stugtur som sagt, lättare packning och potentiellt längre vandringsdagar. Där vi gick lite off-Kungsleden var det faktiskt hyfsat långt mellan stugorna. Vi började i Ritsem och första etappen till Sitasjaure går på grusväg, lättgånget men lite tråkigt. Utsikten bakåt mot Akka och Gallaktjåkkå med glaciärer är dock vacker.

Vi var ensamma i stugan så när som på stugvärden som var glad att få gäster. Utsikt över Sitasjauredammen och ett lustigt format berg som vi tror är Muokhiris åt ett håll och en torrlagd bäck, en vacker våtmark med fåglar och Gallaktjåkkå åt andra hållet.

Dagen därpå sov vi ut och gick sedan mot Hukejaure. Uppförsbacke i början och sedan lättgånget över en hed som var blå av orkideer och andra blommor. Leden är inte så välmarkerad och stigen är otydlig men man kan följa fyrhjulingsspåret som går ihop med leden med jämna mellanrum för att hitta tillbaka.

I passet vid Tjoulak kunde vi skymta Kebnekaise och Rabots glaciär

Det var lättgånget fram till broarna över Cuolakjohka och Raktasjohka, och lite bättre rösat, men sen kom vi in i värsta stenhavet helt oväntat, men mycket vackert! Utsikt över Kaisejaure och snöfläcksrika fjäll. Hukejaurestugan ligger väldigt fint mitt bland klipporna. Fin badsjö men kall och lite lerbotten.

Vi mötte några Gröna Bandare idag, varav en cyklist! Lustigkurre från Nederländerna.

Nästa dag var en bra men lång dag. Först var det stenigt, sen en otroligt vacker dal med massor av miljöer och underlag, klippor, forsar, fantastiska blomsterängar. Stigen var ibland svårfunnen och sparsamt rösad. På ett ställe finns det en bro på kartan men i verkligheten är det bara ett brofundament. Det gick lyckligtvis att vada en liten bit därifrån. 

Vadet mitt i dalen som står utsatt på kartan är också felmarkerat tror vi. Där ligger det efter en ganska stor bäck från söder. Det kändes galet att gå över allt detta vatten för att sen gå över det en gång till så vi vadade innan bäcken.

Sista biten mot Sälka på Kungsleden var superlätt, jämn och inte så söndergången som det kan vara. Vi har mött färre folk i dalen från Hukejaure än i Sareks poppisdalar. Men i Sälka är det fullt av både erfarna och nybörjare, folk från olika länder och i olika åldrar, från ungefär ett år!

Nästa dag delade vi på oss för jag ville gå upp i Tjäktjapasset. En skön dag med bara dagturspackning. Det gick ganska fort att komma dit, mestadels fin led men ibland lite stenigt, och bara några korta branta uppförsbackar till passet. Uppe vid vindskyddet var det fin utsikt över Tjäktjavagge med mäktiga fjäll runtom.

En liten meditationsplats fanns också.

Jag hann gott och väl tillbaka till Bastutiden i Sälka. Det var fullt, särskilt i tvättrummet så det var tur att det gick att tvätta sig i bäcken. 

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och ville egentligen gå men vågade inte störa rumssällskapet. Vi har träffat på flera som skulle vandra hela Kungsleden men fått andra planer, hoppat över bitar och tagit bussutflykter istället. Skönt att de vandrar för att ha kul och inte för att prestera något.

Jag kom iväg vid 8-tiden och gick in i Stour Räitavagge på vägen mot Nallo. Stigen tappade jag bort redan vid första vattendraget men det gjorde inget för det var hyfsat lättvandrat ändå. Precis vid första riktiga stenskravlet såg jag ett röse och en stig, och sen var det tydligt rösat och stig större delen av vägen. Fina glaciärer i Stour Räitavaggen.

Jag sneddade upp i Unna Räitavagge från Reaiddajavri och det gick bra, blandad hed och block. Jag hittade ett röse och sen fanns det fler som jag följde. De var bara blocksten i mitten av dalen. Där träffade jag Madde, den enda jag träffade den dagen. Vi fikade och kollade på de maffiga glaciärerna. Hon hade vänt innan Unna Räitastugan och var på väg ner, men jag fortsatte fram till krönet där man ser den turkosa glaciärsjön nedanför Reaidaglaciären. Då ska stugan ligga på andra sidan. Men precis då kom dimmolnen indrivande över dalen, så jag gav upp tanken på att sova i stugan och vände mot Nallo.

På nedvägen var det duggregn och dimma och lite jobbigt med små blöta stenar, men det blev bättre ganska fort. Kom till vadet med järnstången där man knappt behövde blöta ner kängorna ens.

Vacker canyon nära stugan. Kuperat en bit. 

Nästa dag skulle vara en lugn dag till Vistasstugan, och vi väntade på att dimman skulle lätta. Vi hade hört olika meningar om hur lättgånget det var, några sa lätt, andra sa bara sten. Alla hade rätt, det var mest lätt men ibland sten. Vadet vid Nallostugan var ett stenhopp mellan rösen och så var det mitt i dalen också. Först såg vi inte de spektakulära bergen runtom, men efterhand så lättade dimman och vi såg bergen som verkade höga för att de är det och dalen är djup. Fascinerande dalgång med branta väggar och taggiga berg. 

Fint vattenfall i skutet av dalen, ner i en canyon. Stugan ligger i björkskogen. Ingen trängsel i bastun, jag var ensam där.

Vi hittade en fågelbok och slog upp några fåglar som vi hade sett: Fjällabb, snösparv, ljungpipare och tornfalk eller eventuellt stenfalk. De sistnämnda hade ett bo en bit från stugan.

En till fin men lång dag mot Alesjaure. Vi började i björkskogen och efterhand lättade dimman över bergen och vi fick fin utsikt över Siehtasglaciären. Vi lunchade när vi kom ur björskogen första gången, och sen kom mer gles björkskog och meandrande bäckfåror. Vi gick mitt i den grönskande dalen mellan de mäktiga bergen och det tog aldrig slut på det vackra.

Vattenfallet i Moarhmmajåkkå var jättevackert och vid bron tog vi en till långpaus. Sen passerade vi de 2 sjöarna och såg snart Alesjaure, gick nedför backen och kom fram till stugan. Stor, modern och välbefolkad stuga. 

Vi tog båten de första 6 km mot Abiskojaure. Fin tur och bidrag till den lokala näringsverksamheten, bl.a. till pellets till renarna som inte kommer åt snön när skaren kommer tidigt om våren numera. Åkte förbi "Facebookberget", dit alla ungarna i samebyn drar för där finns det täckning. Leden går sen genom en till fantastisk dal, Alesvagge, som viker in i en fin dal med turkosa sjöar grön fjällhed. 

Sen går man runt ett litet berg, nedför en backe och över några broar så ligger stugan i björkskogen och det luktar sommar! Finare stuga än Alesjaure för den är så somrig.

Sista dagsturen mot Abisko är lättgången och vacker. Först längs sjön och sen längs älven som bildar en canyon längst ner. Spångat och fyrhjulingsväg och nästan grusväg hela vägen. Lite asfaltig fjällstation. Vacker utsikt över fjällen och Torne träsk på håll. I kväll äter vi restaurangmiddag och slappar med film.

Vi kortade ju av turen i Alesjaure och gick mot Abisko istället för Katterat. Vi tar tåget till Katterat istället, och det går först på kvällen. Därför får vi en hel dag i Abisko, till att kolla på naturum, promenera längs canyonen och slappa i fåtöljerna i sällskapsrummet.

Efter den vackra tågresan kom vi till Katterat på kvällen och fick soppa i den mysiga stugan. Mycket trevlig värd som pratade en massa om rallare och kriget.

Jag gick på kvällspromenad hela rallarvägen till Rombaksbotn. Det finns massa minnen från hur de tog järnvägsmaterial från den lilla byn vid havet, där det finns husgrunder kvar. Och lite om tyska högkvarter, sabotage och norska flyktingar till Sverige under andra världskriget. Supervackert vid havet. Har man tur kan man se tumlare men det hade jag inte.

Vi tog tåget tillbaka till Abisko nästa dag och åt lunch och jag gick på gränsförsvarsmuseet och tittade på ännu mer rallare och krig. Tydligen var försvaret emot vägen till Narvik när den byggdes på 1980-talet, men gick med på det om den gick bredvid järnvägen så det gick att samordna försvaret. Narvik är attraktivt.

I år ska vi ut och vandra igen. Vi börjar från Ritsem men går söderut mot Norge den här gången. Jag återkommer i Augusti och skriver om det, om jag inte väntar två år med det också.

Gruvdammsrundan i Sala

I början av maj gav jag mig av till Sala för att gå leden runt gruvdammarna som hör till silvergruvan. Det står att den är 26 km, men jag tror att det var inklusive genvägen, så stora slingan är nog inte mer än 20 km, så det var lite för kort för 3 dagar.

Jag gav mig av på fredagkvällen för att övernatta någonstans vid vindskyddet vid Järndammen. Där möttes jag av halva Salas befolkning på fisketur, men vindskyddet var ledigt så jag slog mig ner, grillade korv och övernattade.

Jag somnade när de sista fiskarna gick, och när jag vaknade hade de första redan kommit. Jag gick vidare längs dammen och vek sedan in i trädplanteringen där skogsbolaget via skyltar informerar om hur det moderna skogsbruket fungerar.

När man kommer fram till den stora Långforsdammen går leden på dammvallen, som underhålls av Sala kommun. Jag förmiddagsfikade vid en liten rastplats med lustiga träskulpturer.

Jag passerade sedan badet men varken badade eller fikade på fiket såhär i försäsongen.

När man har gått igenom lite bostadsområde där det finns hus kvar från arbetarbostäderna kommer man till lite mer skog och naturområden. Bland annat Ekeby mosse (vänstra bilden) och vidare längs de andra dammarna, Silvköparen och Olof Jons-dammen (högra bilden). Jag åt lunch vid Hedvigs torpställe alldeles efter Ekeby mosse och eftermiddagsfikade vid badet vid Silvköparens camping.

När jag kom till vindskyddet vid Olof Jonsdammen var klockan bara 3 på eftermiddagen så det var inte dags att slå läger än. Dessutom var det upptaget, av folk med ryggsäckar stora nog att man kunde utgå ifrån att de också var på övernattningstur.

Sista biten mot parkeringen vid Järndammen var inte så lång heller, så jag var rätt nöjd med att det blev en fin ettdygnstur. Men nästa gång tar jag med tältet för det är en för populär runda för att räkna med plats i ett vindskydd. Sista bilden är norra änden av Järndammen, där den övergår i Björnmossen, och där det även finns en extrarunda att gå runt Helgonmossen ifall man nu vill göra en lite längre tur.

Liepaja och Ventspils

Vi kom tillbaka till Lettland och till Liepaja. Fin kuststad med vackra hus och ett jättehäftigt konserthus som ska likna en bärnsten. Vi tog en liten promenad. 

Sen tittade vi på en av alla befästningar från befrielsekriget i 1900-talets början. Det finns ruiner längs hela stranden både norr och söder om stan.

Därifrån åkte vi den sista biten till Ventspils och letade upp färjeläget, men det var några timmar kvar så vi tog en promenad på stan och åt middag på en restaurant. Också en trevlig stad, men lite stängd just idag. 

När vi skulle köra på färjan höll det på att bli panik, för man skulle checka in på kontoret innan man körde på med bilen. Ur bilkön och in på kontoret, det tog inte så lång tid, men det kändes bökigt för jag har aldrig varit med om det när jag åker färja med bil. 

Färjan var också en transportfärja med minimalt med förnöjelser. Just idag var det ganska tomt på bildäcken också så det kändes lite spöklikt. Men vi kom välbehållna till Nynäshamn. 

Tack och skål!

Sista dagen på vår roadtrip, genom ett helt land och lite av ett annat, från Vilnius till Ventspils där färjan går. Den går sent, så vi har gott om tid. Vi tar en liten sightseeingtur genom Kaunas, som verkar fin och intressant att lägga på minnet till nästa Litauenresa.

Sen hävdar Google maps att snabbaste vägen till Liepaja, som vi gärna vill se, är via Klaipeda, så vi åker dit och försöker sightseeinga lite där också men det är svårt att ta sig in i stan. Vi hittar dock en fin stor park med en massa statyer som vi tittar lite på. Sen tar vi en picknicklunch och fortsätter till Liepaja.

-Aciu! (Tack på litauiska.)

-Prosit! (Skål på tyska.) 

Vilnius

Vi kom fram sen eftermiddag och checkade in på hotell Kesminta mitt i stan. Efter en liten vila gick vi till Centralstationen och letade efter portalen till Lublin i Polen, men den hade de flyttat, vi såg den senare under uppbyggnad på ett torg i stan.

Vi gick vidare till gryningsporten och hann precis in i kapellet med den stora Mariabilden omgiven av gyllene kors och hjärtan, innan det stängde.

Middag åt vi på en litauisk restaurang, Etno dvaras. Vi testade friterat bröd med ostdipp, som överträffade pommes tyckte vi båda, sen åt jag potatiskorv med bacon och Alexander ostsallad.

Efter det tog vi en promenad på stan, kollade lite statyer och ghettot som varit mitt i centrala staden.

Gnugga lyckomagen, så får du lycka!

Morgonen därpå var vi på det sista KGB-museet i sviten, sen gjorde vi andra saker. 

Efter lunch gick vi på Museet om illusioner. Kul ställe med hologram och perspektivbilder och annat som lurar ögat.

Fikade på ett chokladställe och promenerade via Literatu gatve, ett utegalleri av olika författare, till Uzupis, den lilla självutnämnda konstnärsrepubliken med egen grundlag, som satt uppsatt på en mur på alla Europas språk plus några till. Vid ån var det en liten vilsam oas med konstverk, lite gräs och bänkar, där vi satt och slappade en stund.

Vi passerade katedraltorget med den enorma katedralen, där vi precis hann kika in innan mässan började, presidentpalatset, där de höll på med en flaggceremoni, och universitetet, en pampig byggnad med ytterligare en stor kyrksal vid innergården. 

Katedralens klocktorn

Väl på hotellet kom vi på att vi hade två timmar på oss att göra våra svenskinköp, eftersom det bara får säljas alkohol till kl 20 på vardagar och inte alls på helgdagar. Vi plockade två litauiska sorter, en med en massa örter och kryddor och en honungslikör, och lite till påskbordet, dels på Lidl, dels på en lite finare vin- och spritbutik vid sidan om.

På kvällen gick vi tillbaka till Etno Dvaras. När vi gick förbi Rådhustorget såg vi att portalen var igång så vi kunde stå och vinka till folk både någonstans i USA och i Polen. Sen provade vi lite fler litauiska rätter, potatis med smör till exempel, men smöret var kryddat och med gräddfil. Surkålssoppa minns jag från Polen och det hade de här också.

Aktivt nattliv i kväll, men vi går hem för att orka gå upp hyfsat tidigt i morgon.

Korskullen

På vår väg från Riga till Vilnius gjorde vi ett stopp vid Korskullen. Det är galet många kors där, från någon decimeter till sju, åtta meter höga, av trä, av metall, liknandes lyktstolpar eller totempålar, dekorerade med träsniderier, propellrar eller kugghjul. Kors uppställda av portugiser, armenier och flygare. Påve Johannes Paulus II hade varit där och kallat kullen för Guds gåva för att vara källa till välsignelse, tecknet för folkets försoning. Hur som helst ett ställe värt att stanna vid om man råkar ha vägarna förbi, kanske till och med ta en liten omväg till.

Riga

Vi anlände på kvällen till Muzeja apartments, ett ombyggd gammalt museum om Lenin med skum fasad och lite utställningsobjekt sparade i hallen. Efter lite vila tog vi bussen till stan för att äta och dricka lite. Gick på ett drinkcafe som har Riga black balsam i allt, och Riga folk club, en mysig källarkrog som säkert är helt fantastisk när det spelas livemusik där, vilket det tyvärr inte gjordes nu.

Förmiddagen därpå promenerade vi till KGB-byggnaden för en skrämmande tur i fängelset. 

Intagningshallen

Rastgården

Cellerna

På väg till ockupationsmuseet tog vi paus från terrorn och åt glass med Riga black balsam på samma cafe som igår.

Ockupationsmuseet var omgjort sen jag var där för 21 år sen, och nu är det uppbyggt som en tidsslinga som börjar med det fria Lettland efter ryska revolutionen, snabbt går in på andra världskriget, nazisterna, förintelsen, Sovjetockupationen, massdeportationerna, gulag, partisanerna, motståndsrörelserna under kalla kriget och slutligen självständighetskampen under perestrojkatiden. Mycket text men också mycket saker och snyggt uppbyggt.

När vi var klara med historielektionerna gick vi till den gigantiska Centralmarknaden och köpte billig rökt fisk, inlagda grönsaker och honung.

Sen såg vi på utsikten över stan från vetenskapsakademien, det balla huset som kallades Stalins födelsedagstårta på grund av de överdådiga utsmyckningarna.

Vi tog sen bussen ut till Lido, den överdådiga restaurangen i utkanten av stan, där det finns minizoo och rester eller uppbyggnadsmaterial till minitivoli. De höll på att fixa med dammar framför byggnaden så det blir nog fint framåt sommaren. Maten serverades på samma sätt som för 21 år sen, man tog saker från en buffe och betalade per rätt. Lite andra priser än då men fortfarande långt ifrån dyrt.

Sen åkte vi buss hela vägen till hotellet, med ett smidigt byte. Lätt att åka buss i stan. Biljetterna köps i matbutikerna och sen är det bara att blippa och köra.

Haapsalu och Häädemeeste

Vi styrde söderut från Tallinn mot Haapsalu på förmiddagen. Där gick vi en bit på en kulturpromenadslinga runt stan, som passerade Ilon Wiklands barndomshem, några anrika kurhotell och platser där kändisar som Tjajkovskij har semestrat. Promenaden går längs havet till en liten sandstrand med anor från förr och nutida lekplats. Där finns också fina strandängar med fåglar och fågeltorn.

Anrikt kurhotell

Utsikt över Afrikastranden från fågeltornet.

Vi fortsatte längs kusten och slog in på en sån där markerad vacker väg, som går genom tallskog och nära havet och genom pittoreska byar. Där hamnade vi i Häädemeeste, där vi först föll för kyrkan, som tyvärr var stängd, och sen såg ett museum som gjorde oss nyfikna.

Museet var ett fint litet hembygdsmuseum inrymd i kommunhuset. En trevlig och engagerad guide berättade om livet i Häädemeeste för länge sen, för mindre länge sen och nu. Namnet Häädemeeste betyder nåt med goda män, eftersom det fanns fiskare som hade räddat livet på folk i sjönöd och de uppkallade byn efter dem.

Det var förstås mycket fokus på fiske och båtbyggeri, och även på livet under Sovjettiden, då de i smyg behöll gamla högtider och traditioner, medan ungdomarna i skolan var med i pionjärerna och övade försvar mot kapitalistisk attack. Byn har nu en 12-årig skola som de kämpar för att behålla fast det går åt samma håll som i Sverige med nedläggningar av mindre skolor till förmån för större. 

De två kyrkorna i byn kommer sig av att ryssarna gav mark till alla som konverterade från protestantiska till rysk-ortodoxa kyrkan för länge sen, och jag antar att det gick till på liknande sätt på flera ställen. 

I omgivningarna finns också stränder, ett fint naturreservat med våtmarker och en fågelstation, men det får bli nästa gång. Det började bli sent så vi fortsatte mot Riga. 

Tallinn

Första anhalten på vår Baltikum-roadtrip påsklovet 2025. Kom med färjan från Kapellskär till Paldiski. Transportfärja, en båt man åker om huvudsyftet är att komma till Estland, snabbare och billigare och lika ändamålsenlig som kryssningskolosserna från Stockholm.

Vi började med att åka de drygt 4 milen till Tallinn, råkade ta kustvägen som var vacker, i synnerhet när den gick nära sanddynerna vid havet. 

Vi tog av vid Saku Suurhall, arenan sponsrad av ölmärket Saku, där Eurovision Song contest hölls 2002. Bakom den ligger friluftsmuseet med en massa hus och intressanta berättelser om dem som hade bott där i olika tider och delar av Estland, satt i sammanhang med händelser i världen runtom. 

Mest speciellt var nog lägenhetshuset från en kolschos. Där finns 4 lägenheter som representerar olika tider. Historien som visades var lite kortfattat: På 1960 och 70-talen hade folk på kolschoserna det relativt bra. När Sovjet upplöstes var det mycket som hände och de som inte hade varit så välbeställda innan Sovjettiden förlorade det de hade och hade inget att gå tillbaka till. Men nu har folk fått det bättre och Estland är ett modernt rikt land.

Efter att ha avslutat med ett besök i handelsboden (godis!) körde vi genom stan till den sovjetiska statykyrkogården vid historiska museet. Också intressant historiskt eftersom flera estniska kommunister presenterades jämte Lenin och Stalin.

I närheten fanns också ett skumt förfallet minnesmärke i form av en grå oblelisk och lite murar och gångar, som handlade om någon båt från andra världskriget.

Vi checkade in på vårt rum på City Center Garden Camping på eftermiddagen. Det är ett udda ställe med konstgräs på golven, som ska ge känslan av att bo utomhus, och där finns både rum och uppställningsplatser för husbilar. Mysigt är det i alla fall. 

När vi hade vilat oss lite gick vi till stan och passerade danska trädgården med tre munkstatyer.

Sen åt vi middag på Olde Hansa, medeltidsinspirerad mat och musikunderhållning på säckpipa och luta. Och ett högljutt sällskap som sjöng svenska snapsvisor, men sånt får man väl ta antar jag.

Flamberad kålrot på Olde Hansa, som vi sköljde ner med jättegott honungsöl.

Morgonen därpå hade vi bokat en tur på kgb-museet på hotell Viru. Där hade all avlyssningsutrustning av någon anledning blivit kvar och guiden berättade intressanta historier om hur Sovjet hade byggt hotell till turister för att skryta om sitt land men kontrollerat dem så att de inte skulle sprida kapitalistiska ideer till lokalbefolkningen.

Utsikt från hotell Viru.

Avlyssningsutrustningen.

Sen gick vi till försvarstornen vid Kiek in de köök och såg på museerna om cafekultur och krig, gick längs muren och i tunnlarna under jorden.

Utsikt över danska trädgården från stadsmuren vid Kiek in de köök.

1970-talets invånare i de gamla försvars/skyddsrumstunnlarna

Vi tog sen lunch/eftermiddagsfika på cafe Maiasmokk och åt estniska piroger och Kamakaka, och sen strosade vi på stan ett tag innan det var dags för middag på Vegan restoran V, av många ansedd vara stans bästa restaurang, alla kategorier, och de hade verkligen bra mat, bra service och härligt rustik miljö.