Ritsem till Abisko plus Katterat 2023

Nu hittade jag en gammal dagbok och tänkte skriva ikapp lite, om en fantastisk stugtur som jag och min vandringskompis Madeleine gjorde för två år sedan.

Stugtur som sagt, lättare packning och potentiellt längre vandringsdagar. Där vi gick lite off-Kungsleden var det faktiskt hyfsat långt mellan stugorna. Vi började i Ritsem och första etappen till Sitasjaure går på grusväg, lättgånget men lite tråkigt. Utsikten bakåt mot Akka och Gallaktjåkkå med glaciärer är dock vacker.

Vi var ensamma i stugan så när som på stugvärden som var glad att få gäster. Utsikt över Sitasjauredammen och ett lustigt format berg som vi tror är Muokhiris åt ett håll och en torrlagd bäck, en vacker våtmark med fåglar och Gallaktjåkkå åt andra hållet.

Dagen därpå sov vi ut och gick sedan mot Hukejaure. Uppförsbacke i början och sedan lättgånget över en hed som var blå av orkideer och andra blommor. Leden är inte så välmarkerad och stigen är otydlig men man kan följa fyrhjulingsspåret som går ihop med leden med jämna mellanrum för att hitta tillbaka.

I passet vid Tjoulak kunde vi skymta Kebnekaise och Rabots glaciär

Det var lättgånget fram till broarna över Cuolakjohka och Raktasjohka, och lite bättre rösat, men sen kom vi in i värsta stenhavet helt oväntat, men mycket vackert! Utsikt över Kaisejaure och snöfläcksrika fjäll. Hukejaurestugan ligger väldigt fint mitt bland klipporna. Fin badsjö men kall och lite lerbotten.

Vi mötte några Gröna Bandare idag, varav en cyklist! Lustigkurre från Nederländerna.

Nästa dag var en bra men lång dag. Först var det stenigt, sen en otroligt vacker dal med massor av miljöer och underlag, klippor, forsar, fantastiska blomsterängar. Stigen var ibland svårfunnen och sparsamt rösad. På ett ställe finns det en bro på kartan men i verkligheten är det bara ett brofundament. Det gick lyckligtvis att vada en liten bit därifrån. 

Vadet mitt i dalen som står utsatt på kartan är också felmarkerat tror vi. Där ligger det efter en ganska stor bäck från söder. Det kändes galet att gå över allt detta vatten för att sen gå över det en gång till så vi vadade innan bäcken.

Sista biten mot Sälka på Kungsleden var superlätt, jämn och inte så söndergången som det kan vara. Vi har mött färre folk i dalen från Hukejaure än i Sareks poppisdalar. Men i Sälka är det fullt av både erfarna och nybörjare, folk från olika länder och i olika åldrar, från ungefär ett år!

Nästa dag delade vi på oss för jag ville gå upp i Tjäktjapasset. En skön dag med bara dagturspackning. Det gick ganska fort att komma dit, mestadels fin led men ibland lite stenigt, och bara några korta branta uppförsbackar till passet. Uppe vid vindskyddet var det fin utsikt över Tjäktjavagge med mäktiga fjäll runtom.

En liten meditationsplats fanns också.

Jag hann gott och väl tillbaka till Bastutiden i Sälka. Det var fullt, särskilt i tvättrummet så det var tur att det gick att tvätta sig i bäcken. 

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och ville egentligen gå men vågade inte störa rumssällskapet. Vi har träffat på flera som skulle vandra hela Kungsleden men fått andra planer, hoppat över bitar och tagit bussutflykter istället. Skönt att de vandrar för att ha kul och inte för att prestera något.

Jag kom iväg vid 8-tiden och gick in i Stour Räitavagge på vägen mot Nallo. Stigen tappade jag bort redan vid första vattendraget men det gjorde inget för det var hyfsat lättvandrat ändå. Precis vid första riktiga stenskravlet såg jag ett röse och en stig, och sen var det tydligt rösat och stig större delen av vägen. Fina glaciärer i Stour Räitavaggen.

Jag sneddade upp i Unna Räitavagge från Reaiddajavri och det gick bra, blandad hed och block. Jag hittade ett röse och sen fanns det fler som jag följde. De var bara blocksten i mitten av dalen. Där träffade jag Madde, den enda jag träffade den dagen. Vi fikade och kollade på de maffiga glaciärerna. Hon hade vänt innan Unna Räitastugan och var på väg ner, men jag fortsatte fram till krönet där man ser den turkosa glaciärsjön nedanför Reaidaglaciären. Då ska stugan ligga på andra sidan. Men precis då kom dimmolnen indrivande över dalen, så jag gav upp tanken på att sova i stugan och vände mot Nallo.

På nedvägen var det duggregn och dimma och lite jobbigt med små blöta stenar, men det blev bättre ganska fort. Kom till vadet med järnstången där man knappt behövde blöta ner kängorna ens.

Vacker canyon nära stugan. Kuperat en bit. 

Nästa dag skulle vara en lugn dag till Vistasstugan, och vi väntade på att dimman skulle lätta. Vi hade hört olika meningar om hur lättgånget det var, några sa lätt, andra sa bara sten. Alla hade rätt, det var mest lätt men ibland sten. Vadet vid Nallostugan var ett stenhopp mellan rösen och så var det mitt i dalen också. Först såg vi inte de spektakulära bergen runtom, men efterhand så lättade dimman och vi såg bergen som verkade höga för att de är det och dalen är djup. Fascinerande dalgång med branta väggar och taggiga berg. 

Fint vattenfall i skutet av dalen, ner i en canyon. Stugan ligger i björkskogen. Ingen trängsel i bastun, jag var ensam där.

Vi hittade en fågelbok och slog upp några fåglar som vi hade sett: Fjällabb, snösparv, ljungpipare och tornfalk eller eventuellt stenfalk. De sistnämnda hade ett bo en bit från stugan.

En till fin men lång dag mot Alesjaure. Vi började i björkskogen och efterhand lättade dimman över bergen och vi fick fin utsikt över Siehtasglaciären. Vi lunchade när vi kom ur björskogen första gången, och sen kom mer gles björkskog och meandrande bäckfåror. Vi gick mitt i den grönskande dalen mellan de mäktiga bergen och det tog aldrig slut på det vackra.

Vattenfallet i Moarhmmajåkkå var jättevackert och vid bron tog vi en till långpaus. Sen passerade vi de 2 sjöarna och såg snart Alesjaure, gick nedför backen och kom fram till stugan. Stor, modern och välbefolkad stuga. 

Vi tog båten de första 6 km mot Abiskojaure. Fin tur och bidrag till den lokala näringsverksamheten, bl.a. till pellets till renarna som inte kommer åt snön när skaren kommer tidigt om våren numera. Åkte förbi "Facebookberget", dit alla ungarna i samebyn drar för där finns det täckning. Leden går sen genom en till fantastisk dal, Alesvagge, som viker in i en fin dal med turkosa sjöar grön fjällhed. 

Sen går man runt ett litet berg, nedför en backe och över några broar så ligger stugan i björkskogen och det luktar sommar! Finare stuga än Alesjaure för den är så somrig.

Sista dagsturen mot Abisko är lättgången och vacker. Först längs sjön och sen längs älven som bildar en canyon längst ner. Spångat och fyrhjulingsväg och nästan grusväg hela vägen. Lite asfaltig fjällstation. Vacker utsikt över fjällen och Torne träsk på håll. I kväll äter vi restaurangmiddag och slappar med film.

Vi kortade ju av turen i Alesjaure och gick mot Abisko istället för Katterat. Vi tar tåget till Katterat istället, och det går först på kvällen. Därför får vi en hel dag i Abisko, till att kolla på naturum, promenera längs canyonen och slappa i fåtöljerna i sällskapsrummet.

Efter den vackra tågresan kom vi till Katterat på kvällen och fick soppa i den mysiga stugan. Mycket trevlig värd som pratade en massa om rallare och kriget.

Jag gick på kvällspromenad hela rallarvägen till Rombaksbotn. Det finns massa minnen från hur de tog järnvägsmaterial från den lilla byn vid havet, där det finns husgrunder kvar. Och lite om tyska högkvarter, sabotage och norska flyktingar till Sverige under andra världskriget. Supervackert vid havet. Har man tur kan man se tumlare men det hade jag inte.

Vi tog tåget tillbaka till Abisko nästa dag och åt lunch och jag gick på gränsförsvarsmuseet och tittade på ännu mer rallare och krig. Tydligen var försvaret emot vägen till Narvik när den byggdes på 1980-talet, men gick med på det om den gick bredvid järnvägen så det gick att samordna försvaret. Narvik är attraktivt.

I år ska vi ut och vandra igen. Vi börjar från Ritsem men går söderut mot Norge den här gången. Jag återkommer i Augusti och skriver om det, om jag inte väntar två år med det också.

Gruvdammsrundan i Sala

I början av maj gav jag mig av till Sala för att gå leden runt gruvdammarna som hör till silvergruvan. Det står att den är 26 km, men jag tror att det var inklusive genvägen, så stora slingan är nog inte mer än 20 km, så det var lite för kort för 3 dagar.

Jag gav mig av på fredagkvällen för att övernatta någonstans vid vindskyddet vid Järndammen. Där möttes jag av halva Salas befolkning på fisketur, men vindskyddet var ledigt så jag slog mig ner, grillade korv och övernattade.

Jag somnade när de sista fiskarna gick, och när jag vaknade hade de första redan kommit. Jag gick vidare längs dammen och vek sedan in i trädplanteringen där skogsbolaget via skyltar informerar om hur det moderna skogsbruket fungerar.

När man kommer fram till den stora Långforsdammen går leden på dammvallen, som underhålls av Sala kommun. Jag förmiddagsfikade vid en liten rastplats med lustiga träskulpturer.

Jag passerade sedan badet men varken badade eller fikade på fiket såhär i försäsongen.

När man har gått igenom lite bostadsområde där det finns hus kvar från arbetarbostäderna kommer man till lite mer skog och naturområden. Bland annat Ekeby mosse (vänstra bilden) och vidare längs de andra dammarna, Silvköparen och Olof Jons-dammen (högra bilden). Jag åt lunch vid Hedvigs torpställe alldeles efter Ekeby mosse och eftermiddagsfikade vid badet vid Silvköparens camping.

När jag kom till vindskyddet vid Olof Jonsdammen var klockan bara 3 på eftermiddagen så det var inte dags att slå läger än. Dessutom var det upptaget, av folk med ryggsäckar stora nog att man kunde utgå ifrån att de också var på övernattningstur.

Sista biten mot parkeringen vid Järndammen var inte så lång heller, så jag var rätt nöjd med att det blev en fin ettdygnstur. Men nästa gång tar jag med tältet för det är en för populär runda för att räkna med plats i ett vindskydd. Sista bilden är norra änden av Järndammen, där den övergår i Björnmossen, och där det även finns en extrarunda att gå runt Helgonmossen ifall man nu vill göra en lite längre tur.