I dag fick jag äntligen chansen att se Wiks slott från insidan. Det var på en guidad visning under Wikdagen som hålls en gång om året, och där folkhögskolans elever visar upp sina verk. Visningar av slottet brukar det även vara på skördefesten som hålls i september.
Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.
Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.
Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.
En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!
Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.
Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.
När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.
Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.
Här finns litet till information.
Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.
Sen cyklade vi hem.
Viksta stentorg
Längs gamla E4-an, litet norr om Läby, mellan Björklinge och Månkarbo, där norrlandskänslan just har infunnit sig med sina typiska skogsåkrar, finns ett sevärdhetsmärke, en parkeringsskylt och en pil med texten "stentorg" pekandes åt väster. Vi ställde bilen och promenerade längs stigen genom kulturlandskapet (dvs kalhygget) upp mot toppen av Uppsalaåsen på 75 meters höjd. Där ligger den mäktiga klapperstenstranden Viksta Stentorg, som havet lämnade kvar bland tallarna när det begav sig iväg flera mil bort för länge sen. Den ser litet malplacerad ut där.
Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.
Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)