Västra Padjelanta och Rago 2025

Årets tur är den mest särpräglade och mest avancerade jag har gjort i fjällvandringsväg. Enastående vacker, unik miljö med massor av variation. Är man blase på Sarek och vill ha något riktigt speciellt och mer krävande kan man ge sig på det här området.

Jag kom till Ritsem mitt på dagen den 30 juli, och tog båten till Vaisaluokta. Den här dagen skulle jag bara upp för den långa backen och sedan vila. Dagen därpå fortsatte jag till Kutjaurestugan. Jag kom dit tidigt och ägnade resten av dagen åt att ta det lugnt, njuta och ladda upp inför äventyret mot norska gränsen. 

Den 1 augusti gick jag de 6 lättgångna km till broarna där Padjelantaleden och Nordkalottleden möts. Där hade jag stämt träff med Madde som kom från andra hållet. Hon kom vid 14-tiden, varm efter vandringen i den brännande solen. Vi hade en lång lunchpaus och följde sen stigen till Saluhavrre sameviste för att fylla på vatten och fråga om råd.

I backen upp på Svartinjunjes finns mycket vide och inget vatten. Det finns en ås att gå på, den syns inte så bra nedifrån, men ligger något norr om mitten av backen, upp mot toppen. Vi kom en bit upp innan vi höll på att duka under av värmen. Vi slog läger och precis då kom ett oväder med blåst, regn och åska över oss. Vi gjorde som det rekommenderas, satte oss på skumplastliggunderlagen och väntade ut åskan. Allt gick bra. Snart var ovädret bortblåst. 

Vi övernattade och fortsatte nästa dag med att kryssa på åsarna mellan videsnår och träsk fram till Gievgesjavrasj. Det är en härlig badsjö. Lite lerbotten, men lagom varm för att svalka sig och simma i. Vi gick norr om sjön och fortsatte upp i passet och på hyllan söder om Svartijåkkå. Hittade en ok tältplats vid sjön 769, myggig och något ojämn, men det gick bra att sova där.

Nästa dag började med ett oproblematiskt vad över inloppet till sjön 774 öster om Arajavre. Vi gick runt kullen på norrsidan och kom till en fantastiskt vacker vik i Arajavre med strand och ängar. Vi rastade där och bara njöt av utsikten. Det var is kvar i vattnet så det var kallt.

Vi fortsatte sedan längs sjön och in i nästa vackra dal med 3 sjöar, den sista lite gömd bakom en kulle. Vi gick längst ut på berget och möttes av en storslagen utsikt över Vastenjaure, Virihaure och de snöstrimmiga bergen runtom. Det var lättgången fjällhed, men söder om Baktegiesjjavrasj fanns ett vad som ingen har pratat om men som vi upplevde som det värsta på hela turen. Inte mest för att det, nu med hög vattenföring, nådde till mitten av knäna och var jätteströmt, men för att det var väldigt nära det höga vattenfallet nedanför och det kändes rätt läskigt. Annars var vattenfallet mäktigt.

Efter vadet gick vi upp på höjden för att gå ner mot Hurrejåkkå men kom för högt så vi fick kryssa mellan terrasser och branter, vackert blombevuxna men lite jobbiga. Längre ner såg marken jämnare ut. Vi hittade en fin tältplats på en hylla med utsikt. 

Hurrejåkkå i högvatten var ett enkelt vad vid utbuktningen där det ser ut som en triangel med en ö. Två fåror där det var strömt men inte djupt och en där det var djupt men inte strömt. Bortom det fanns rösen upp på berget, som vi följde till måttlig höjd på andra sidan, där rösena fortsatte ner mot vattnet. Vi höll lite höjd längs Guovdelisjåkkå ända in i dalen där det var tre vad, 2 jättelätta och det mittersta helt ok, och ett fint vattenfall att titta på.

Vi fortsatte längs Guovdelisjåkkå och försökte hålla oss ovanför snöfälten. Öster om Guovdelisjavrasj finns en liten sjöliknande utbuktning med ett enkelt vad i mitten.

Här börjar ett område med klippor som korsar vägen, med snöfält i sprickorna emellan. Man får leta sig fram till ställen där det går att ta sig ner och upp igen bland sprickorna, och använda händerna ibland. En bit upp i backen hittade vi en vacker tältplats där vi övernattade.

Dagen efter fortsatte vi att kryssa mellan klipporna och snöfälten runt Rastesjavrasj och in i dalen. Det här området är rätt jobbigt att ta sig igenom. Kanske finns det rösen, några tyskar vi mötte hävdade att de hade sett rösen på andra sidan bäcken i dalen, vilket innebär två vad, men vi såg inga. Första röset vi såg var ungefär vid sjö 710, i backen upp mot de små sjöarna vid norska gränsen. Det här är ett helt fascinerande område med väldigt speciell miljö. Granitklippor som ser ut som klippor vid havet fast i fjällformat. Otroligt vackert!

Backen ner mot norska gränsen är också en stenhäll, som nu lyckligtvis var torr, men jag kan tänka mig att den kan bli hal vid regn. Rösena visade sig fortsätta och övergå i stigen till Ragohytta, som är utmärkt på norska sidan på kartan. Vi passerade gränsen som utmärktes av en liten gul skylt mitt i ödemarken. Rolig gränsövergång, både i ordets svenska och norska betydelse.

Hyttan var upptagen av två polacker, men vi fick i alla fall äta och ställa packningen inne, så slog vi upp våra tält utanför.

I Rago nationalpark finns en välmarkerad led men det är ändå ingen söndagspromenad i trädgården. Det är väldigt vackert, men bitvis svårgånget med brant blockterräng och lite scrambling på klippor och några vad. Vi hade utsikt över dalen med Storskogsvattnet och tre bergskammar bakåt. Ju längre ner vi kom desto grönare blev det med fjällbjörkar och så småningom barrträd.

Efter lunch bestämde vi oss för att gå till Storskogshytta och nöja oss med utsikten över Litlverivassforsen från andra sidan dalen. Jag som precis har varit på Island kände ett större behov av att ta det lugnt än att se ytterligare ett vattenfall, och Madde hade redan sett vattenfallet förra året. Stugan ligger i relativt myggfri torr tallskog. Vi var själva där, för de andra besökarna i området ville hellre bo i tält. Fin stuga, det finns till och med el med solpaneler, det fanns i Ragohytta också, så man kan ladda telefonerna och tända lampor.

Sista dagen gick vi de sista 8 km till Lakshol. Första dagen på vår vandring som det regnade. Det var dock bara ungefär halva tiden och det gjorde inget eftersom vi visste att vi skulle sova torra och varma inomhus till kvällen. Det var mer lättgångna sträckor nu men fram till de sista kilometrarna var det en hel del riktigt branta upp- och nergångar längs bergväggen. Stigen går genom skogen med fantastisk utsikt över dalen med Litlverivassforsen och några mindre vattenfall.

En brant nedstigning ledde oss till en klyfta med en älv med underbart turkost, klart vatten, och alla gröna nyanser var jättevackra tillsammans.

Från Lakshol tog vi taxi till Fauske där vi hade bokat rum på hotell, åt middagsbuffe, tvättade oss själva och lite kläder för att vara fräscha till tågresan dagen efter, och fick en god välförtjänt sömn. 

Vår färdväg

Rapadalen 2022

Den här turen började precis som förra årets, inklusive vädervarning. Men den slutade bättre! Visserligen hade jag ett ganska bra slut förra sommaren också, men nu blev det dubbelt så bra eftersom vi båda två i sällskapet fick en fin tur i Rapadalen.

Utsikt mot Rapadalen från Aktse

Så, när vi efter samråd med båtförarna på Sitojaure hade beslutat oss för att skippa Pastavagge gick vi vidare till Aktse för att gå in i Rapadalen därifrån, gå så långt vi kände för och vända tillbaka. Det var egentligen Rapadalen som vi helst av allt ville till, så det kändes ok. Vi blev kvar i två nätter, och det var rätt retsamt för i Aktse varken regnade eller blåste det särskilt mycket. Vi tvivlade ända tills vi mötte ett par som hade suttit fast i tältet i två dygn i Sarek, och då kände vi väl att det trots allt var lite mindre dåligt att sitta fast i Aktse.

Vi spenderade vilodagen med att såga och hugga ved tillsammans med ett annat gäng damer som vi träffat redan i Sitojaure, och fick en privat bastutid som belöning av stugvärden.

Skierffe och Tjahkelij från Gierdogiesjtjåhkkå

Den dagen regnet skulle sluta begav vi oss upp mot dalen, passerade Skierffe och fortsatte över slätten. Vi slog upp tältet vid foten av Gierdosgiesjtjåhkkå, och spanade in den steniga sluttningen som vi skulle uppför. De flesta vi mötte hade gått enligt Grundstens förslag, på skrå längs den branta sydsluttningen, och de var helt traumatiserade och sa att det var det värsta de hade gjort i sitt liv. De hade följt en tydlig stig och plötsligt befunnit sig i ett stup som kändes livsfarligt att gå i.

Ängarna på höga vägen i Rapadalen

Vi gick upp på sydostsidan, i den lilla inbuktningen i berget. Det är också brant, storblockigt och jobbigt, men det kändes aldrig farligt. Bakom berget fortsatte blockterrängen, men vi kunde gå på en lång snölega genom nästa pass, och efter det blev det fin, lättgången hed. Vi började se Rapaselet framför oss, den stora belöningen för allt jobb.

Den här dagen kom vi fram till Lulep Vassjajågåsj, och det var så pass sent på eftermiddagen att vi tyckte att det var lika bra att slå läger innan vadet.

Rapaselet

Dagen därpå inledde vi med att vada Lulep Vassjajågåsj, efter råd vid 1040 m. De gick bra, lite över knäna i relativt lugnt vatten. Sen gick vi ut en bit mot Alep Vassjajågåsj och satt och tittade på utsikten över Rapaselet alldeles för länge helt i onödan. Den bästa utsikten får man nämligen vid nedstigningen på hyllan bredvid Lulep Vassjajågåsj, alldeles ovanför björkskogen, med selet rakt framför sig och bergen runtom.

Björkskogen i Rapadalen

Vi lade ryggsäckarna där för en dagstur i björkskogen. Det finns en otydlig stig som vi följde genom mer eller mindre tät växtlighet, och några lite blöta ställen. Men när vi tappade bort stigen blev vi lite oroliga för att inte hitta tillbaka till våra ryggsäckar, så vi stannade och åt lunch och insöp känslan av att befinna oss mitt i Sareks mest karakteristiska dal. Efter skogspromenaden återvände vi och slog läger på andra sidan om Lulep Vassjajågåsj mot gårdagens läger.

En bäck i Vassjavagge

Nästa dag fortsatte vi tillbaka efter en annan väg än den vi hade kommit: Vi följde Lulep Vassjajågåsj in genom Vassjavagge. Vi hade inte mycket information om den vägen, mer än andrahandsinformation från en person som hade hört av en same att det var den enklaste vägen mellan Rapadalen och Skierffe. Det visade sig vara ganska lättgånget med runda platta stenar på marken. Vassjavagge var en helt annan upplevelse än Rapadalen, karg skönhet med små stråk av bäckar omgivna av knallgrön och röd mossa. 

Vid slutet av dalen blev det mer blockterräng igen, varvat med torr fjällhed. Vi gick på norra sidan av dalen hela vägen, och fortsatte på samma sida av bäcken som rinner ut ur dalen mot Abbmojavrre. Just där, vid de små sjöarna, verkade det fint att tälta, men vi fortsatte lite dumt mot Abbmojavrre, där det var väldigt stenigt. Vi hittade till slut några ok tältplatser på kullen ovanför sjön.

Våtmark på slätten mot Abbmojavre

Vi tänkte vada Abbmojåhkå vid utloppet av sjön, och där var det djupt och stenigt och ingen fin botten. Det visade sig dock att det gick att komma över genom att bara hoppa på stenar, men det var långt och koncentrationskrävande. Vägen över slätten var torrare än jag hade vågat hoppas. Vi gick raka vägen över och kunde oftast undvika våtmarkerna, och de djupa bäckfårorna som korsar slätten gick efter lite letande att passera genom att hoppa på stenar.

Vi passade på att kolla in bergssidorna vid Gierdosgiesjtjåhkkå, och insåg att det såg bra ut att gå upp både norr om Suorkisjnjurttje och mellan de båda nämnda bergen, så det kan vi nog råda folk till i fortsättningen. Vi mötte senare en som hade gått mellan bergen och tyckte att det gick bra.

Rapaälvens delta från Skierffe

Men själva stretade vi på uppför, runt topp 1043 och Bassoajvve mot passet där Skierffestigen går. Där delade vi på oss, för jag ville gå upp på Skierffe och min vandringskompis såg chansen att hinna till Aktsestugan innan natten och ville ta den. 

Skierffe var mer hänförande än jag mindes det sen förra gången jag var där 2008! Det branta stupet där Rapaälvens delta breder ut sig 500 meter rakt nedanför fötterna. På de fasta klipporna kan man dingla med benen utanför kanten om man vill och vågar och är riktigt försiktig, men jag undvek det för säkerhets skull och höll mig några decimeter från stupet.

På väg ner hann jag ungefär halvvägs till Aktsestugan innan jag kände mig färdigvandrad för dagen. Jag slog upp tältet på hyllan vid Måskotjåhkkå med panoramautsikt över deltat. Precis när jag höll på att slå upp tältet kom de första regndropparna så jag hann precis krypa in torr och varm i tältet när regnet nådde mig.

Det låg dimma över dalen när jag vaknade, men den lättade snart, men det regnade och jag åt frukost i tältet. Sedan packade jag ihop och vandrade ner till Aktsestugan och mitt sällskap. Vi hade bokat en båttur till Nammatj på eftermiddagen, men det var för regnigt och dimmigt så det blev inget av den. Ett gäng som precis hade kommit därifrån efter en vandring i nedre delen av Rapadalen avrådde och sa att det inte var värt det, och båtföraren var inte heller så pigg på att köra. Istället tog vi det lugnt och pratade med folk, bastade, utbytte erfarenheter och hade allmänt trevligt.

Fångstgrop

Vi tog båten till cykelstigen dagen efter, och gick de tio kilometerna till Sitoälvsbron. Vi tyckte inte alls att vägen var så tråkig som alla sa. Den gick genom Ultevis fjällurskogsreservat, en riktig fjällurskog med smala granar och ljudet från forsen i närheten. Vid bron blev vi hämtade av Lasse från Tjåmotis som körde oss till busshållplatsen, inklusive lite guidning till några gamla fångstgropar där det fångats vildren sen 1500-talet, och till kraftverket vid heliga fallet som tydligen inte var heligt nog att bevara.

Vid Tjåmotis busshållplats finns en rastplats vid sjön där vi fikade i väntan på bussen. Sen tog vi bussen till Kvikkjokk där vi hade bokat rum. Restaurangen hade vi dock inte bokat, och den var fullbokad, men vi köpte färdigmat ut kylen som vi värmde i självhushållsköket, och satt på myggverandan och åt, medan vi lyssnade och tittade på forsen och på alla myggor som förgäves försökte komma in genom myggnätet för att anfalla oss. Minst lika mysigt enligt mig.

Sten med jättegryta från heliga fallet,
i Fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk.

Hemvägen hade vi bokat via Murjek, men istället för att sitta där i tre timmar och bara vänta på tåget tog vi en tidigare buss och hoppade av i Jokkmokk. Där gick vi till museet och åt Souvas i restaurangen och tittade på utställningarna om samers och nybyggares liv och om fjällen. Vi hann också ta en liten promenad i fjällträdgården och köpa renkött och kaffeost på ICA, som på småsamhällesvis ligger så mitt emot Coop att vi fick beslutsångest.

Vi tog sen bussen till Boden där vi köpte hämtmat på Frasses som vi åt på stationen, vars byggnad ser precis ut som Gällivares och Vännäs stationshus, innan vi hoppade på nattåget söderut.

En lite snuttifierad Sarek- och Padjelantavandring 2021

Den här sommaren var en mycket vacker sommar i Sarek, med undantag för en vecka: Den veckan vi skulle ha varit där. Då var det ösregn, hagel och storm, och det förändrade våra planer ganska mycket. 

Del 1. Saltoluokta - Sitojaure tur och retur

Vi började som planerat med att gå längs Kungsleden från Saltoluokta till Sitojaure, där två i sällskapet fick plats i stugan, och vi två andra blev hänvisade till att tälta utanför. För min del gick det bra, för regnet hade inte börjat än. Vi fick ändå sitta inne i stugan med de andra. 

Det varnades för storm, och han som skulle köra oss med båt till Rinim var tveksam, men kunde tänka sig att köra oss tidigt på morgonen innan stormen. Vi beslöt oss efter diskussioner för att inte åka in alls, och när båtföraren trots vårt meddelande kom på morgonen höll han helt med och sa att han hade tänkt avråda oss. Redan här gav en av oss upp och stannade en natt till i stugan. Vi tre andra gick tillbaka till Saltoluokta och bodde där en natt. Där gav nummer två upp och åkte hem, och vi var bara två kvar. 

Del 2. Routesvagge i dimma

Det regnade och dimman låg tät, men vi tog bussen till Ritsem för att se om vi kunde ta en promenad i Ruotesvagge åtminstone.

Akka i dimma

Vi gick till Kisurisstugan och låg torrt en natt till, men dagen därpå trotsade vi regnet och dimman och gav oss in i Ruotesvagge. Vi gick lite förbi renvaktarstugan vid Routesvarasj och slog upp tältet. Vi såg nästan ingenting. Dagen därpå gick vi tillbaka, fortfarande i dimma. 

I Ruotesvagge

Del 3. Kisuris-Kutjaure-Vaisaluokta-Akkastugan

Väl tillbaka i Kisuris gav den tredje av oss upp, och ville ligga kvar i stugan. Jag var ensam kvar att vilja vandra. Jag ville gå den lilla slingan på Padjelantaleden ner till broarna där man kan ta Nordkalottleden till Vaisaluokta.

Det slutade regna och dimman lättade, och de sista dagarna hade jag riktigt fint väder. 

Voujatätno vid broarna

Padjelantaleden till broarna och Nordkalottleden förbi Kutjaure bjuder på fin utsikt mot Sareks bergsmassiv. Leden går bitvit på åsar som är lämningar från istiden. Jag slog upp tältet ovanför Kutjaurestugan. På morgonen sken solen igen.

Utsikt från tältplatsen

Sträckan mot Vaisaluokta går igenom en karg, stenig dal. Vacker på det där vilda, råa sättet.

Sedan är det en brant nedförsbacke ner mot sjön, och leden fortsätter sedan längs sjön mot Änonjalme. Det är mycket spångade våtmarker, och där fanns mogna hjortron som jag plockade i det enda kärl jag hade: en halvliters petflaska. Jag kom fram till Akkastugan på kvällen, där mitt ressällskap väntade. Tog ett bad i sjön, för bastun var stängd i dessa coronatider.

Från Kvikkjokk till Alkavare kapell 2020

Alkavare kapell

Äntligen fick jag chansen att se Alkavare kapell, som jag har drömt om sen 2008. Det är inte alls svårt att ta sig dit egentligen, förutom att regnet hade förvandlat Padjelantaleden till en blandning av gyttja, livsfarliga spränger och forsande bäckar. Padjelantaleden står ju oftast beskriven som en lättgången led lämplig för nybörjare, men det gällde inte i år. Vi hade dessutom 4 rejäla vad att ta oss över, som inte ens var utmärkta på kartan, varav ett, det strax efter bron till Nordkalottleden, inte riktigt kändes som ett lämpligt nybörjarvad. Vid leden var det meterdjup fors och helt omöjligt att ta sig över. 50 meter nedströms var det bredare, men ändå knädjupt och rejält strömt.

Först vid Tarreluoppal blev det riktigt behagligt. Vi torkade oss i stugan efter de tre senaste dagarnas ihållande regn, och när vi gav oss av vid lunchtid på fredagen började solen titta fram. Vi vek av från leden när vi passerat bron över älven och följde nationalparksgränsen på Padjelantasidan. Vi höll oss rätt högt upp på bergssidan för att undvika våtmarkerna, och lyckades oftast men inte alltid.

Klockstapeln

Vi slog läger någonstans på mitten och fortsatte på lördagen. När vi närmade oss sjön som man ska ro över för att komma till kapellet såg vi någon som höll på att ro med en båt på släp och sprang ditåt och ropade åt honom att vänta. Han hörde och såg oss och på så sätt slapp vi ro tre gånger över sjön.

Vi slog upp tältet på gräsfältet vid sjön och gick upp till kapellet för att delta i helgmålsbönen. Där fanns ett brudpar som gift sig i kapellet tidigare på dagen, och några andra kyrkobesökare förutom prästen och prästfrun. Kapellet ligger verkligen vackert i ingången till Alkavagge.

Kapellet är byggt av sten på 1700-talet, nära några gruvor, vars dagbrott fortfarande finns kvar. Det besöktes av samer fram till 1800-talet, förföll sen och restaurerades på 1960-talet. Det tillhör Jokkmokks församling och nu hålls gudstjänst sista helgen i juli varje år. Prästen gick förr i tiden från Kvikkjokk, på den s.k. präststigen. Numera fuskar han med helikopter, men försvarar sig med att han måste ha med sig 60 kg tjära till kyrktaket, vilket ingår i hans arbetsuppgifter att tjära.

På söndagen besökte vi högmässan och sedan var det kyrkkaffe med färskt kaffebröd. Det blev en hel del över som delades ut till kyrkobesökarna att tynga packningen med. Vi gick sedan tillbaka samma väg till Tarreluoppal, och det var fortfarande uppehållsväder. Väl tillbaka på Padjelantaleden kom regnet tillbaka och de sista dagarna av vandringen har jag glömt eftersom jag bara spar de goda minnena av mina fjällturer.

Kvikkjokk 2018

Kvikkjokk ligger väl inte i Sarek precis, men eftersom det är en av standardinfarterna dit så får det ligga under den etiketten. Fem dagar av någradagars- och dagsturer blev det den här sommaren.

Padjelantaledens första etapp. 

Första dagen tog vi båten till början av Padjelantaleden. Vi gick ca 8 km in i skogen och satte upp tältet nära den näst sista bron innan Njunjesstugan, nedanför Gasskajvvos branta bergssida. Där fanns en glänta för tältet och en sandstrand så att vi kunde laga mat i det rådande eldningsförbudet som bara undantar gaskök på sten eller sand. Somnade till forsens brus och vaknade skönt utsövda i skuggan av träden för att påbörja vår dagsutflykt.

Precis runt kröken bakom bron förändras landskapet åt det mer fjälliga hållet. Det är fortfarande skog, men mer fjällskog med insprängda myrar och utsikt mot bergen. När man har passerat Njunjesstugan och gått upp en bit på höjden är man i fjällen på riktigt. Trädgränsen går här i närheten och utsikten över Tarradalen och älven är väl värt en dags promenad. Vi kom ungefär halvvägs till Tarrekaisestugan, åt lunch och vände. Sov sedan en natt till för att sedan gå tillbaka till båtlänningen.

Prinskullen

Vi tog båten tillbaka och blev avsläppta på udden mitt emot Kvikkjokk. Där var det som en liten campingplats med en äng lagom stor för ett tält och en liten sandstrand att bada och laga mat vid. Det är fint där, men inget ställe för rastlösa barn. När vi hade badat, ätit, tittat på minnesmärkena från Silververket och promenerat längs stranden åt ena hållet och forsen åt andra hållet fanns inte så mycket mer än att invänta morgondagen. Somnade tidigt för att börja tidigt mot prinskullen.

Vi gav oss av tidigt för att vi hade hört att det skulle vara så jobbigt och brant att ta sig upp. Men vi kände oss nästan lurade på jobbet, för det var inte särskilt brant alls. Nu gick vi ju utan packning så det är ju skillnad, men nog går det att klara värre backar även med packning.

Uppe på prinskullen är utsikten helt fantastisk! Man ser in mot Sareks snöfläckiga bergsmassiv och den meandrande älven i dalen nedanför. Toppen ligger uppe på riktiga kalfjället med låga gräs och örter som enda växtlighet. Vi hittade en utsiktsklippa att fika på men lunchen sparde vi tills vi kom ner.

Efter lunch packade vi ihop och vinkade in båten mot Kvikkjokk. 

Kvikkjokks delta

Vi tog in på Kvikkjokks fjällstation i två nätter och unnade oss restaurangmat första kvällen. Under vår heldag där hyrde vi en kanot och paddlade runt deltat, in i Mierdekjavvre och genom smala kanaler från älven till sjön. Jag hade nästan glömt hur fint det är att paddla, hur vackert det är på vattnet och hur lätt man kommer nära svårvandrad natur. Deltat är verkligen en perfekt plats att uppleva detta!

Vi hann också med några korta promenader på Kungsledens skog- och myrsträcka närmast fjällstationen, och längs stigarna vid benknäckarforsen i Gamajåhkås utlopp.

Hemresan: 4 timmars byte i Jokkmokk

Vad gör man när man byter buss? Det bästa av situationen, förstås! Jokkmokk är inget dumt ställe alls att bli strandsatt på. Vi började med lunch på restaurant Kowloon som var helt ok. Sen gick vi en tur förbi marknadsplatsen där några entusiaster stod och sålde samiska souvenirer och till den herrgårdsliknande kyrkan. I närheten finns ett museum om landet och folket i Sapmi, som vi gärna hade gått in på om vi hade haft ännu mer tid på oss, men nu nöjde vi oss med att titta in i kåtorna och boden utanför. Vi passerade den till synes stängda hembygdsgården på väg till fjällbotaniska trädgården nära sjön. 

Summa summarum finns det mycket att se och göra på en resa till Kvikkjokk, även om vi inte kom in i Sarek den här gången. 

Sarek 2008

Lördagen den 26/7 kom vi med nattåget till Gällivare och tog bussen vidare till Ritsem. Därifrån åkte vi båt till Änonjalme, och gick den välspångade leden til Akkastugorna och vidare mot bron över Voujatädno, som är en läskig hängbro över en rent otrolig fors.


Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.


På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.

Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.

På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.

På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.


Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.

På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.

På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.


Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.

Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.


Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.


På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.

På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.

När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.

Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.


De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.


Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.