 |
| Alkavare kapell |
Äntligen fick jag chansen att se Alkavare kapell, som jag har drömt om sen 2008. Det är inte alls svårt att ta sig dit egentligen, förutom att regnet hade förvandlat Padjelantaleden till en blandning av gyttja, livsfarliga spränger och forsande bäckar. Padjelantaleden står ju oftast beskriven som en lättgången led lämplig för nybörjare, men det gällde inte i år. Vi hade dessutom 4 rejäla vad att ta oss över, som inte ens var utmärkta på kartan, varav ett, det strax efter bron till Nordkalottleden, inte riktigt kändes som ett lämpligt nybörjarvad. Vid leden var det meterdjup fors och helt omöjligt att ta sig över. 50 meter nedströms var det bredare, men ändå knädjupt och rejält strömt.
Först vid Tarreluoppal blev det riktigt behagligt. Vi torkade oss i stugan efter de tre senaste dagarnas ihållande regn, och när vi gav oss av vid lunchtid på fredagen började solen titta fram. Vi vek av från leden när vi passerat bron över älven och följde nationalparksgränsen på Padjelantasidan. Vi höll oss rätt högt upp på bergssidan för att undvika våtmarkerna, och lyckades oftast men inte alltid.
 |
| Klockstapeln |
Vi slog upp tältet på gräsfältet vid sjön och gick upp till kapellet för att delta i helgmålsbönen. Där fanns ett brudpar som gift sig i kapellet tidigare på dagen, och några andra kyrkobesökare förutom prästen och prästfrun. Kapellet ligger verkligen vackert i ingången till Alkavagge.
Kapellet är byggt av sten på 1700-talet, nära några gruvor, vars dagbrott fortfarande finns kvar. Det besöktes av samer fram till 1800-talet, förföll sen och restaurerades på 1960-talet. Det tillhör Jokkmokks församling och nu hålls gudstjänst sista helgen i juli varje år. Prästen gick förr i tiden från Kvikkjokk, på den s.k. präststigen. Numera fuskar han med helikopter, men försvarar sig med att han måste ha med sig 60 kg tjära till kyrktaket, vilket ingår i hans arbetsuppgifter att tjära.
På söndagen besökte vi högmässan och sedan var det kyrkkaffe med färskt kaffebröd. Det blev en hel del över som delades ut till kyrkobesökarna att tynga packningen med. Vi gick sedan tillbaka samma väg till Tarreluoppal, och det var fortfarande uppehållsväder. Väl tillbaka på Padjelantaleden kom regnet tillbaka och de sista dagarna av vandringen har jag glömt eftersom jag bara spar de goda minnena av mina fjällturer.
