Västland till Älvkarleby

Klockan 16:42 den 5 maj 2023 satt jag på det avgående tåget från Uppsala centralstation. Efter byte till buss i Tierp anlände jag till Västlands kyrka en timme senare. Leden passerar kyrkan på en grusväg och fortsätter in i skogen efter några hundra meter. Det första sträckan går igenom en lite sorglig John Bauer-trollskog som med tiden blir något mer varierad. Det är med få undantag lättgånget fram till dagsetappens slut, Honolulukojan, en stuga med övernattningsmöjligheter och grillplatser mitt ute i skogen, ungefär 6 km, ca 2 timmars vandring, från Västland, i närheten av Trusksjön, som har hetat Träsksjön tidigare.

Dagen därpå fortsatte färden genom skogen, till en början bitvis mer svårframkomligt med stenar, grenar och vattenpölar. Leden går sedan genom Marma by innan den kommer fram till vindskyddet vid Dalälven, min lunchplats. Resten av vandringen följer älven, så nu känner man att man har kommit en bit från den vanliga hemmanära skogen. Det är väldigt lättgånget över gräsmattor på badplatser och genom parker i Marma och norrut. Dagsetappens slut blir i Gropholmarnas naturreservat. Där finns ett vindskydd med eldplats. Det var redan en familj där, men de bodde i tält och jag satte upp hängmattan, sen satt vi och pratade vid elden på kvällen.

Sista biten till Älvkarleby tog bara en timme att gå, först på en vacker promenadstig genom skogen vid älven, sedan över kraftverksdammarna som gav lite Sourva-känsla.

Sunnersta-Lunsentorpet

Den första sträckan av Upplandsleden från Uppsala sett lär vara poppis som dagstur bland barnfamiljer, och jag har tänkt gå den många gånger. Jag och mina barn har kommit ett par kilometer på väg några gånger, för att plocka lingon, lära oss skillnaden mellan olika träd eller bara vara ute i friska luften.

Parkeringen ligger bortom Sunnersta, på andra sidan Flottsundsbron. En livsfarlig landsvägsövergång finns när leden knappt har börjat men man tror att den har det. Har man tagit sig helskinnad över vägen är det bara att njuta av resten av vägen.

Leden går genom en varierad och vacker skog. Lunsentorpet ligger ungefär 5 km in i skogen, och där finns det stora ytor för lek och rast och matsäcksintag. Det går t.o.m. att övernatta i torpet, som är en nybyggnad efter gamla metoder alldeles bredvid resterna, d.v.s. grunden, av det gamla torpet. Går man vidare kommer man enligt kartan snart till landsvägen på andra sidan skogen, som man måste följa en bra bit innan leden blir riktig led igen.

Men vägen fram och tillbaka från Sunnersta till Lunsentorpet kan varmt rekommenderas som en lätt och fin dagstur för människor i alla åldrar och former.

Gå till Länna, norrifrån.

Knutby-Kolsjön

Vi tog bussen till Knutby en eftermiddag och steg av vid vårdcentralen, där Upplandsleden viker av från stora vägen, in på en grusväg som snart leder fram till en oljegrusväg som den följer några kilometer genom skogen. Leden viker sen in på en skogsstig, den finaste sträckan den här etappen.

Utsikt över Kolsjön

Efter några kilometer går den en kort bit på en annan väg och sen på en traktorväg fram till avstickaren mot vindskyddet vid Kolsjön, en vassrik fågelsjö där desperata djur trampat upp stigar till det stillastående utloppet, vars vatten vi först efter tio minuters kokning vågade använda till frukostgröten. Det är fin utsikt vid vindskyddet, och härligt befriat från andra ljud än fåglarnas och vindens.


Kolsjön-Länna

Vi började på en rätt fin skogsstig, som snart går över ett stort kalhygge och så småningom in i skogen igen. När vi kommit ut på vägen vid Söderby gick vi ned till badet vid Södersjön och åt lunch.

Sedan gick vi på väg och skogsstig till utkanten av Almunge där en bred och lättgången skogsstig tog oss till nästa väg som vi följde några kilometer fram tills leden åter viker in i skogen. Stigen är bitvis, dock inte alltid, lättgången, i synnerhet mot slutet efter Harparbol, där den går längs och över några små och vackra åkrar.

I blåbärs- och lingonskogen

Efter det är det inte långt kvar till vindskyddet. Döm om vår förvåning när det visade sig vara upptaget! Vi har inte sett några andra alls på våra vandringar här förr, så egentligen var det trevligt att se litet folk, och de slog upp tältet och lämnade generöst vindskyddet till oss.

Sträckan var litet i längsta laget för oss slövandrare men den bjöd på en hel del av skogens delikatesser, blåbär och lingon till rasterna och enbär och stensöta till kvällsteet.

Länna-Uppsala Östra

Lennakattens rök skymtar bakom
träden vid Långsjön

Vi packade ihop efter frukost när första morgontåget hade passerat på andra sidan sjön, för att ta nästa tåg mot Marielund och Uppsala Östra. Vandringen började i skogen och fortsatte på vägen genom hela Länna, där vi kom i tid till rälsbussen mot Uppsala, som vi hoppade av i Marielund eftersom vi ville åka ångtåg hem.

Vi fikade och åt honungsglass innan vi gick ombord på tåget, la ryggsäckarna på de säkert sparsamt använda bagagehyllorna och satte oss på träbänkarna i tredje klass.

Österbybruk

Slingan vid Österbybruk är en tur för dem som gillar att gå både i skogen och i bebyggd miljö. Det är ingen landsvägsvandring, utan smågator genom bruket och ett villaområde med gröna trädgårdar. Vi parkerade vid badet i Österbybruk, och började smågatsvandringen där. Ungefär halvvägs, när leden nästan kommit fram till landsvägen genar den över en gräsmatta och fram till en parkering varifrån det utgår ett motionsspår, som leden följer en liten bit innan den viker in på en skogsstig som rör sig runt i samma område som spåren, korsar dem ibland, går över ett blött hygge och slutligen längs sjöstranden, där det även finns en grillplats. Vi plockade blåbär och johannesört, som fanns i rikliga mängder.

Vid badet, som ligger precis på andra sidan campingen, finns en rastplats med picknickbord, vindskydd och grillplats vid ena sidan om vallen mellan dammarna, som vägen går på, och en liten sandstrand, en lång brygga och ett hopptorn vid andra sidan.

Det är en bra sträcka för en familj som vill både promenera och bada, och som tycker att vildmarkskänsla inte är så viktigt just idag.

Gå till Länna, ta katten hem.

Första delen av Upplandsleden avbryts snabbt av en lång sträcka på landsväg, och det är inte så kul om man har barn på sin första vandring med sig, så vi bad om skjuts till Kroken, där en relativt bilvägsfri sträcka till Länna, via Fjällnora, börjar.

Där grusvägen slutar går leden på en lättgången stig genom skogen. Första anhalten är Edagården, en lägergård med badplats. Det var inget läger där för tillfället, och vi träffade på några pålitliga personer som sa att det var fritt fram att tälta på gräsmattan vid badet, så det gjorde vi. Toaletterna var dock trasiga efter ett åsknedslag, men vi hade både picknickbord och grillplats, och det är ju lyx, om det nu inte är så torrt och blåsigt att eldningsförbud råder.

Pålsundet

Dagen därpå vek vi av den riktiga leden norr om Norreda och gick på sjön Ramsens västra sida. Stigen går en bit ovanför sjön med fin utsikt.

Vid Pålsundet blev det spännande, för där finns en dragflotte som man skall dra sig över vattnet med. Barnen blev förstås osams om vem som skulle dra, men vi kom till sist över och kunde rasta och bada vid Fjällnora.

Forntida skärgård vid Lötsjön

Norr om Fjällnora blir leden en s.k. Natur- och kulturstig med olika stationer som berättar om olika naturtyper, djur och växter som finns där, och spår av mänsklig aktivitet som kolning och jordbruk. Vid Lötsjön finns ytterligare en badplats. Vi sov i vindskyddet strax norr om Länna. Vi det laget hade vi slut på vatten och det var knepigt att ta sig fram till sjön.

Vi tog tåget tillbaka till Uppsala nästa morgon. Att stå ensamma på den lilla stationen mitt ute på landet var nästan samma känsla som att åka från Abisko östra eller något annat udda ställe. Det var dieseltåg till Marielund, där vi bytte till Ångtåg efter en fika i cafeet.

Kolarmora-Gimo: Från koja till slott.

Kasbol-Gisslarändan

Tidigt en halvmulen morgon, i veckan efter midsommar 2012, begav vi oss hemifrån Uppsala mot Gimo. Vi hade bokat en herrgårdsupplevelse, men tänkte inte göra det så lätt för oss som att bara ta bilen dit. Så när vi parkerat bilen vid herrgården tog vi bussen tillbaka till Rasbo. Där bytte vi till buss 805 mot Hallstavik och hoppade av i Kasbol för att gå hela vägen tillbaka till Gimo.

Upplandsleden korsar Hallstaviksvägen precis vid busshållplatsen. Efter en kort bit på grusväg börjar en betydligt mer svårforcerad stig genom tät trollskogsliknande växtlighet. Vi klättrade över snår och sten en bra stund innan vi nådde Kolarmoraån, där vi intog frukost och kaffe i ett av vindskydden vid det förvånansvärt klara vattnet.

Leden fortsätter sedan litet för nära ån, som bitvis var så översvämmad att vi fick ta oss fram bäst vi kunde genom obanad terräng längre in i skogen. Vi saknade kanoten, som hade varit betydligt lättare att ta sig fram med längs denna fina å.

Efter korsningen med grusvägen, där ån svänger av från leden, blir det bitvis något lättare, fast fortfarande ganska blött. Men naturen är rätt intetsägande, så det kändes mest som en transportsträcka fram till Gisslaren. Väl framme vid sjön är det riktigt fint, både hyfsat lättvandrat och vackert! Vid stranden finns det några klipphällar som är perfekta att luncha och bada vid, lagom belägna på mitten av dagsetappen.

Leden följer sjöstranden i några kilometer innan den viker av och går på växelvis skogsbilväg och stig fram till Gisslarändans vindskydd alldeles vid vattnet vid norra änden av sjön. Där gjorde vi upp en eld och lagade middag innan vi somnade till myggornas godnattsurr.

Gisslarändan-Gimo

Dagens etapp börjar på en lättgången stig genom en fin gles blandskog, som avlöses av lövsly, midjehögt blött gräs med midsommarblomster och hundkex, och granskog. Efter den gamla torpgrunden i Botmora följer leden en skogsbilväg en bit, viker av över ett kalhygge och korsar en till grusväg, innan leden delar sig i två vid Fäboda torpruin. Varning för en livsfarlig brunn som man kan falla ner i!

Vi valde den södra, mer lättgångna och kortare sträckan. Den går en hel del på skogsvägar, och en lång trevlig bit går på en gammal övervuxen banvall som var stickspår till Gimo såg för någon evighet sen.

Den sista biten går på de mindre landsvägar som leder till och genom Gimo. På vägen genom samhället slank vi in på en pizzeria mitt emot kyrkan innan vi gick in på bruksområdet. Vi bytte ryggsäckarna mot finväskorna som vi lämnat i bilen och checkade in på herrgårdshotellet.

Vårt trivsamma rum låg i en av flyglarna, och i huvudbyggnaden finns restaurangen och en massa salonger som man kan gå runt och titta i. När vi hade fräschat till oss och bytt om gick vi en sväng i parken och till badplatsen en bit bort längs vägen runt bruksdammen, innan vi fick eftermiddagste med kakbuffé i trädgården. För hotellgästerna finns också sjöstugan, med bastu, jacuzzi, badbrygga, kanot, roddbåt och självbetjäningsbar. Men när vi var där verkade det rätt outnyttjat.

Middagen var god, varmrätten riklig, dryckespaketet väl valt, servicen var bra, sängarna var sköna och frukostbuffén uppfyllde förväntningarna för ett finare ställe.

Florarna - en tur i myggriket

Florarna brukar nämnas som en av Upplandsledens vackraste etapper. Vi gick från Risön till grillholmen, där vi grillade middagskorv, och sedan till kolarkojan, där vi övernattade.

Första sträckan gick längs en skogsbilväg, visserligen vacker, men stigar är ju alltid litet roligare att gå på, så det var med odelad glädje vi såg bilvägen sluta en bit före målet. Stigen fortsatte genom skogen en liten bit innan vi kom fram till den minst sagt välspångade myren. Grillholmen är en liten ö mitt i det som ser ut att vara en vassbevuxen sjöbotten utan sjö. Det är vackert och dessutom var det myggfritt åtminstone i går kväll när vi var där, något man inte direkt kan säga om resten av ledsträckan.

Men där finns inget vindskydd, och något tält hade vi inte med oss, så för att gardera oss mot risken för regn så bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och övernatta i kolarkojan. Där finns resterna av en kolmila och en rekonstruerad kolarkoja med två smala bänkar och ett bord, ingen idealisk inredning för fyra personer att sova på, men vi la oss så gott vi kunde på bänkarna och den lilla golvytan. Vi tände en brasa i eldstaden för att hålla myggen borta, trots att det var varmt nog som det var.

Risön ligger inte så långt ifrån Lövstabruk, så vi passade på att åka dit och bada i dammen. Det är ett fint och välordnat litet bad, rätt tvärdjupt, så hopptornet kommer till sin rätt, men med en brygga som gränsar av det område som är lämpligt för barn.

Herrgården har vi besökt tidigare och gått på guidade vandringar med olika teman, och lekt på barnens bruk.