Rosersbergs slott

En sommardag gick vi på guidad tur på Rosersbergs slott söder om Märsta. De sista som bodde där var Karl XIV Johan och Desideria med sina fritt flygande fåglar. Deras sovrum och andra rum står kvar nästan orörda, förutom att det mesta av möblerna har försvunnit genom arvsskiften och står på andra slott. Fast det som är kvar är sevärt, och tapeterna är fina. Barnen kunde roa sig med en tävling som gick ut på att räkna Desiderias små färgglada fåglar som var utplacerade här och där i rummen.

Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.

Jämtlandstriangeln 2011

Årets fjällvandring var litet annorlunda från de jag tidigare har upplevt. Vi tänkte pröva konceptet lyxvandring, och sova på fjällstationer och äta gott i restaurangen. Det fjällstationtätaste området i svenska fjällvärlden är jämtlandsfjällen, där fyra fjällstationer (Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags) ligger på dagstursavstånd från varandra, och dessutom till två hytter (Nedalshytta och Storerikvollen) på den norska sidan. Så här kan man faktiskt vandra på det berömda alpsk-norska viset, där tält ses som konstigt, och dusch, WC och restaurang på så gott som varje övernattningsställe tillhör normen.

Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.

Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.

Vy mot Slottet, som ser ut som en elefant,
och Templet, som ser ut som ett slott

Vi började alltså leden från Storulvån i det som mest ser ut som en kraftledningsgata. Väl uppe på fjället är det lättgånget, välspångat och ganska flackt. Och dasstätt! Vid varenda rastskydd finns ett torrdass, plus vid bron över Lillulvån. Fjällen är inte så dramatiska, men vidderna är ju också fina. Sista biten upp mot Sylarna är en liten stigning, och där börjar det riktiga bergsmassivet, som man precis får en lockande inblick i från fjällstationen. Jag motstod dock frestelsen med att gå en kvällspromenad runt Herrklumpen och badade bastu istället och samlade krafter inför morgondagen.

Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.

Framför getryggen

Sista dagen var nog den vackraste vandringen. Kanske påverkade det att vädret var fantastiskt. Men det är klart att Snasahögarnas branta sluttningar nära inpå ökade fjällkänslan ordentligt, för att eskalera den sista biten genom dalen mellan Getryggen och Lillulvåfjället, innan den vemodiga synen av Storulvåns fjällstation visade oss att fjällvandringen var slut för den här gången.