Vinter! Snö! Skidor!

Jag har åkt skidor nästan varje helg sedan vi kom hem från Vemdalen. När man bor på ett ställe där det inte är så snösäkert är det tur att det finns konstgjorda vinteraktiviteter så att man kan leka vinter och ha det nästan lika bra som om det vore vinter i verkligheten.

Är det riktigt snö- och islöst finns alltid studenternas konstfrusna isbana. Bara att packa skridskorna och picknickkorgen och ge sig iväg till vintersportarenan. Flera år har det varit nästan den enda möjligheten att utöva vintersport, så det är tur att den finns så man inte blir helt vinterlös. Men i år har vi faktiskt haft turen att ha is på Dalkarlskärret. En mysig sjö att åka på, litet ojämn is bara.

Är det litet kallt öppnar sig en hel massa möjligheter, även då natursnön är för grund att åka skidor på. Flera helger i rad har vi skidat i Granåsens konstnöspår i södra Upplands skidmetropol Bålsta. Spåret är bara 2 km, men man kan ju köra några varv. Våffelstugan gör att det nästan känns som i fjällen. Tyvärr har slalombacken inte riktigt kommit igång i år. Annars är den helt ok att ta några åk i. Det är ju inte i klass med Vemdalsskalet, men vad kan man förvänta sig mitt på slätten?

Skattmansöbacken

En backe som däremot är igång är Skattmansöbacken, så dit åkte vi idag. Ett trevligt ställe, i samma stil som Bålstabacken. I Skattmansö finns dessutom riktiga knappliftar, till skillnad från i Bålsta, som bara hade små byglar som man fick åka med risk att slå sönder ryggen varje uppfärd. Det bästa med dagen var att det snöade på riktigt! Det känns som att det är en ganska verklig vinter i år trots allt!

Hajkbomb i Karlholm

Söndag morgon började familjen förmiddagen med att förbereda varsin hajkbomb. De som har varit scouter vet vad en hajkbomb är. Det är en blandning av potatis, korv och lök, samt ibland äpple, inslagen i folie, som ska läggas på lägereldens glöd. Både jag och maken har bara minnen av att det lades rå potatis i bomben, men efter ett försök förra året, när vi väntade en timme tills allt annat var bränt men potatisen fortfarande var rå inuti, börjar jag tvivla på att vi minns rätt. Oavsett vårt minnes kokade vi alltså potatisen innan den här gången. Den traditionella falukorven byttes också mot kryddigare chorizo och bratwurst, och dessutom ett vegetariskt alternativ.

Dagens bruksutflykt gick till Karlholm i norraste Uppland. På bruket finns en Lancashiresmedja som är en av Sveriges mest välbevarade enligt turistbroschyren. I samma broschyr beskrivs Lancashiresmidet som en metod där järnet bearbetas i en enda ugn, till skillnad från vallonsmidet, som använder en smältarhärd och en räckarhärd. I sommar ska vi gå in i smedjan, men nu på vintern är det stängt.

Det kan tyckas som att gå över ån efter vatten att åka till ett stängt bruk för att äta hajkbomb vid en liten eldplats i byn. Men miljöerna är vackra på utsidan också. Bruksgatan med bostäderna, kvarnen, klockstapeln, smedjan, herrgården och kyrkan är för vår del värd en rekognoseringstur. Och nu har vi fått mersmak för ett mer ingående besök om ett halvår.

Skridskor på Dalkarlskärret

Dalkarlskärret, beläget nära Hammarskog, är en fågelsjö på sommarhalvåret och en fin skridskobana på vintern. I dag har det varit kallt ett tag, så isen ligger fin och tjock på sjön. En plätt nära bryggan och en bana runt den lilla sjön är plogad. Isen är rätt svåråkt en bit av banan, men större delen är väldigt trevlig.

Förr om åren har det känts väldigt tryggt att åka där för djupet i sjön har varit en halvmeter, men nu har de tydligen muddrat, så djupet är hela en och en halv meter, vilket gör mig mer tveksam till att känna den där riktiga säkerheten om att inget mer än att jag blir blöt om fötterna kommer att hända om jag går igenom isen. Det är dock fortfarande en väldigt fin plats att åka skridskor på och en fin utflyktsplats med grillmöjligheter. Man får bara tänka litet mer på säkerhetsutrustningen, som alltid när man åker på en sjöis.

Runt sjön går en stig som passar bra att vandra året runt, men framför allt under fågelsäsongen, när det är läge att klättra upp i de två fågeltornen som finns placerade runt sjön. Det är en bra vandringsslinga för små barn med liten ork att gå. Ett plus är klippblocken vid bortersta sidan av sjön, där det finns små grottor att utforska och leka i.

Man kan även följa lederna som hör till Hammarskogs friluftsområde, en kort slinga som leder till den parkering som ligger en bit bort från sjön, eller längre slingor hela vägen till herrgården. Bra vintrar med mycket snö finns preparerade skidspår, annars är spåren hemmagjorda av oss skidentusiaster som vill åka skidor ändå. Många har åkt skidor på sjön också, så om en skidåkare och en skridskoåkare vill slå sig ihop och åka tillsammans så går det utmärkt det med.

Gräsö

Gräsö är som namnet antyder, en grön och lantlig ö. Att komma dit är nästan ett äventyr eftersom man måste åka bilfärja. Fast det är ett äventyr av den snällare sorten, för färjan från Öregrund går varje halvtimme nästan hela dagen.

På sommaren är det en bra badö, men vi tänkte att vattnet nog är litet kallt för sånt än. Därför siktade vi in oss på naturreservatet vid Gräsö gård. Vi började vår utflykt med att äta picknick vid en grillplats vid havet i den smala sundet till en liten grannö, där klipporna är formade som bänkar runtom eldstaden. Stigen dit från parkeringen leder genom en liten skog och en hage med Adam och Eva växandes på marken.

Efter lunchen åkte vi runt hörnet av vägen till nästa parkering, varifrån man kommer till två litet längre stigar. Vi började med att gå på skogsslingan som mestadels går genom en riktig skog med döda träd och allt därtill hörande. Sedan slog vi in på kostigen som går genom hagen. Där finns det informationsskyltar om små och stora djur och växter, gårdsbruket och gravfältet. Det var rätt blött, så stövlar eller liknande är bra att ha.

Wikdagen på Wiks slott

I dag fick jag äntligen chansen att se Wiks slott från insidan. Det var på en guidad visning under Wikdagen som hålls en gång om året, och där folkhögskolans elever visar upp sina verk. Visningar av slottet brukar det även vara på skördefesten som hålls i september.

Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.

Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.

Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.

En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!

Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.

Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.

När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.

Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.

Här finns litet till information.

Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.

Sen cyklade vi hem.

Viksta stentorg

Längs gamla E4-an, litet norr om Läby, mellan Björklinge och Månkarbo, där norrlandskänslan just har infunnit sig med sina typiska skogsåkrar, finns ett sevärdhetsmärke, en parkeringsskylt och en pil med texten "stentorg" pekandes åt väster. Vi ställde bilen och promenerade längs stigen genom kulturlandskapet (dvs kalhygget) upp mot toppen av Uppsalaåsen på 75 meters höjd. Där ligger den mäktiga klapperstenstranden Viksta Stentorg, som havet lämnade kvar bland tallarna när det begav sig iväg flera mil bort för länge sen. Den ser litet malplacerad ut där.

Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.

Biotopia

Jätten Kastanj och Maja Tumvante

Med anledning av kemins år så hade de utställning om Kemi för energi och klimat på Biotopia idag. Det gav oss inspiration att åka dit. Biotopia är redan utan kemiutställning ett trevligt litet familjemuseum, med fint uppbyggda landskapsscener med uppstoppade djur och ljud- och ljusillustrationer på övervåningen och litet information om Upplands geologi och natur, och en pysselhörna på nedervåningen, där barnen gjorde "knoppisar".

Kemiutställningen höll till i experimentverkstaden. Det som fascinerade mig mest var forskningen om hur man kan använda genmodifierade alger och cyanobakterier, och artificiell fotosyntes till att producera biodiesel och vätgas. Kanske går det även att tillverka läkemedel och andra saker genom att klippa in lämpliga gener i fotosyntetiserande mikroorganismer?

Barnen fick tillverka egen slime av polyvinylalkohol, borax och karamellfärg. Sen gjorde de solceller genom att klämma ihop blåbärssaft, membran, elektrolyt och blyertspennakladd mellan två glasskivor, och koppla sladdar till. Och byggde molekyler av filtbollar och tandpetare.

Uppsalavalborg för amatöranarkister

Valborg i Uppsala skall följa ett väldigt strikt schema. Följdaktligen är det väldigt roligt att bryta mot schemat, strunta i vissa moment och hitta på egna varianter. Som före detta student och numera trebarnsmamma har jag insett att de rebelliska drifterna uttrycks på olika sätt beroende på var i livet man befinner sig.

7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.

10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.

Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.










12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.

15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.

Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.

18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.

21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.

Gula Stigen och Balingsta

I dag var jag i Gottsunda centrum kl 11.00, och skulle ta en buss från Uppsala Busstation kl 13.05. Man hinner ju utan problem gå 7 km på 2 timmar, så åka buss kändes onödigt. Finns det dessutom en stig att följa så tar man ju den. Därför anslöt jag till Gula Stigen i Valsätra och vandrade mot stan.

Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.

Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.

Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.

De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.