Ytterligare en årstid i Vemdalen

Jag funderar på att ha som utmaning att besöka Vemdalen under alla månader på året. Ett julfirande och även december är avprickat.

Vi anlände till Floda gård dagen före julafton. På julafton åt vi julbord på Vemdalsskalets högfjällshotells restaurang. Det var trevligt och gott men jag hittade ingen sillsallad. Sällskapsrummet på Floda gård lämpade sig sedan utmärkt för julklappsutdelning och sällskapsspel.

Juldagsmorgonen inleddes med julotta i Vemdalens kyrka. Fin musik med en morgonpigg kör och en vettig predikan om att göra något åt det vi hör, med anknytning till herdarna som gick till Betlehem för att ta reda på om det de hört stämde - källkritik - och sprida budskapet för att få till litet aktivitet, istället för att bara ägna oss åt fikarumssnack (och bloggande...) om vad vi borde göra åt klimatförändringar, flyktingkriser och annat.

Sakristians tak i Vemdalens kyrka. 

Sedan åkte vi på tur från Vemdalsskalet till Jaktstugan. Det snöade en del så det kändes lagom att nöja sig med 3,6 km uppför dit och lika långt utför hem. Det gick vesslor också men vi ville verkligen åka skidor. Uppsalavädret bjöd på en enda skiddag förra året och risken finns ju att det inte blir fler i år.

Annandagen och tredjedagen blev det utförsåkning i Vemdalsskalet respektive Björnrike. Båda områdena var bra för oss som hade både små förstagångsåkare och medelbra skidsemestersvenssonåkare i gänget, med någorlunda varierad åkning även för den som skulle sällskapsåka i de flackaste nybörjarbackarna.

Kvällsåkning fanns på annandagen, och after ski, eller kanske snarare between ski, i skidbaren. När vi kom hem väntade en filmkväll för då sändes passande nog Sällskapsresan Snowroller på TV. Tredjedagskvällen hade vi bokat vedeldade bastun och utomhusbubbelbadet hemma på pensionatet. Helt underbart!

Efter två dagar i backen ville en mindre del av gänget ut på fjället igen, och vi tog en liten tur i snöyran från Storhogna till Samevistet. Storhogna är bra att utgå från för där kommer man direkt ut på fjället. Leden är lättåkt och platt. På ditvägen kunde vi följa den uppkörda skoterleden och när vi åkte hem hade de kört pistmaskin på skidleden, så den djupa nysnön var inget problem. Samevistet var öppet så vi kunde äta en dyr våffla till lunch.

Sista skiddagen ville en större del av gänget till Samevistet, medan en minoritet stannade på Storhognas bowlingbana och vinterträdgårdsfik. Skidturen var den bästa på hela veckan, vädermässigt i alla fall, för vi såg utsikten över fjällen och dalen! Samevistefiket var stängt men vi hade matsäck så det gjorde inte så mycket.

Utsikten från Samevistet

På kvällen tänkte vi gå på konsert i kyrkan men det var ingen som orkade utan vi tar det lugnt och spelar sällskapsspel och försöker äta upp alla matrester och dricka glöggrester. Vi ska väl packa för hemfärd också, via ICA i Söderhamn för att köpa hälsingsk ostkaka, en delikatess som är alldeles för omöjlig att få tag på i Uppsala. Sen väntar en lugn och opretentiös nyårsafton. Bara litet hummer och champagne, och ostkaka.

Vemdalen och Storhogna året runt

Vinter

Skolresan till Vemdalsskalet vintern 1990 var en både rolig och intelligenshöjande utflykt. Jag och min kompis hade veckan innan blivit allvarlig avrådda av vår fysiklärare att åka dit, eftersom det var helgen innan centralprovet och ingen av oss hade lyckats särskilt bra på den senaste skrivningen. Nog för att vi tog med läroböckerna, och min kompis gick nog även runt och bar på den ett tag, men ingen av oss öppnade dem så vitt jag kan minnas.

I stället hade vi en fantastisk långweekend med massor av skidåkning och festligheter i campingstugan, dock inget besök på skalets disco, eftersom vi var de enda som fyllt 18 år och inte var så sugna på att gå dit utan resten av sällskapet. Björnrikes disco kom visserligen alla in på, men så var vårt sällskap de enda som var där på den mer familjeorienterade anläggningen.

Nuförtiden har kanske skidanläggningen utökats något, och i och med att Storhogna och Klövsjö har byggts ihop finns det fler litet medelstora liftsystem i området.

Och hur gick det med centralprovet i fysik? Jo, vi två var naturligtvis de som fick bäst resultat i klassen. Fjälluft är onekligen bra för hjärnkapaciteten.

Vår

Sista veckan i april 1995 låg snön fortfarande kvar på både på fjället och nedanför, men vägarna blev mer och mer bara under de dagar vi var där. Vi åkte i Vemdalsskalets backar en dag, där liftarna fortfarande var igång, men eftersom turåkning är mer gratis, så blev det den här gången mer av den varan i trakten av Storhogna där vi bodde i stugområdet. Terrängen är flack, och snällare fjäll att åka skidor i får man leta efter. Spåren går vackert över heden, och om bilen går sönder, som vårt skrälle behagade göra, är det bara att spänna på sig laggen och ta Karl XI:s spår till Vemdalsskalets affär och fylla på matförrådet i ryggsäcken.

Sommar

I augusti 2003 blev det mer vandring än skidåkning. Leden mot Fallmoran var lika fin som på vintern, men betydligt grönare. Dessutom blev det en del hjortronplockning. På hotellet avnjöt vi måltiderna i den grönskande vinterträdgården, och badade i poolen och bubbelpoolen, och eftersom vi åkte med en stor grupp fick vi även förmånen att testa den vedeldade bastun och badtunnan som ligger ett hundratal meter från huvudbyggnaden.

Höst

I förra veckan, 13-14 oktober 2010 hade de första snöflingorna redan fallit och lagt sig som ett tunt puder över de ännu skönjbart höstfärgsprakande vidderna. Vi bodde åter på hotellet i Storhogna, och vandrade både den två och en halv kilometer långa hotellslingan och en längre rundvandring mot Samevistet strax innan Fallmoran, och vidare ned och tillbaka längs Karl XI:s led. Båda var omväxlande, i synnerhet naturligtvis den längre, som bjöd på varierande naturupplevelser i lättgången terräng.

Även om höstkylan tagit den mesta av grönskan utomhus, så var vinterträdgården lika grön som förra gången. Badtunnan var dock inte längre vedeldad, men lika utomhus som förr, vilket gjorde kontrasten till den kalla luften intressant.