Härskarkonst på Nationalmuseet i Stockholm
I helgen var vi kulturella nog att besöka Nationalmuseet i Stockholm. Anledningen var att vi var nyfikna på utställningen om Härskarkonst som pågår fram till i Januari, och som visar några av Napoleons, Alexander I:s och Karl XIV Johans konstföremål från vardag och krig, som de använde till att befästa sin makt. En hel del inlånade saker från Erimitaget i St Petersburg och från Frankrike förgyllde utställningen bokstavligen.
När våra barn tröttnat, som barn gör, fortsatte de till verkstaden och tillverkade aliens av lera. Och vi fick se att det finns ett färgglatt picknickrum där, vilket kan reducera antalet restaurangbesök som alltid blir nödvändiga för familjer med trötta barn vars magar och munnar skriker så fort de närmar sig en korvkiosk.
Vemdalen och Storhogna året runt
Vinter
Skolresan till Vemdalsskalet vintern 1990 var en både rolig och intelligenshöjande utflykt. Jag och min kompis hade veckan innan blivit allvarlig avrådda av vår fysiklärare att åka dit, eftersom det var helgen innan centralprovet och ingen av oss hade lyckats särskilt bra på den senaste skrivningen. Nog för att vi tog med läroböckerna, och min kompis gick nog även runt och bar på den ett tag, men ingen av oss öppnade dem så vitt jag kan minnas.
I stället hade vi en fantastisk långweekend med massor av skidåkning och festligheter i campingstugan, dock inget besök på skalets disco, eftersom vi var de enda som fyllt 18 år och inte var så sugna på att gå dit utan resten av sällskapet. Björnrikes disco kom visserligen alla in på, men så var vårt sällskap de enda som var där på den mer familjeorienterade anläggningen.
Nuförtiden har kanske skidanläggningen utökats något, och i och med att Storhogna och Klövsjö har byggts ihop finns det fler litet medelstora liftsystem i området.
Och hur gick det med centralprovet i fysik? Jo, vi två var naturligtvis de som fick bäst resultat i klassen. Fjälluft är onekligen bra för hjärnkapaciteten.
Vår
Sista veckan i april 1995 låg snön fortfarande kvar på både på fjället och nedanför, men vägarna blev mer och mer bara under de dagar vi var där. Vi åkte i Vemdalsskalets backar en dag, där liftarna fortfarande var igång, men eftersom turåkning är mer gratis, så blev det den här gången mer av den varan i trakten av Storhogna där vi bodde i stugområdet. Terrängen är flack, och snällare fjäll att åka skidor i får man leta efter. Spåren går vackert över heden, och om bilen går sönder, som vårt skrälle behagade göra, är det bara att spänna på sig laggen och ta Karl XI:s spår till Vemdalsskalets affär och fylla på matförrådet i ryggsäcken.
Sommar
I augusti 2003 blev det mer vandring än skidåkning. Leden mot Fallmoran var lika fin som på vintern, men betydligt grönare. Dessutom blev det en del hjortronplockning. På hotellet avnjöt vi måltiderna i den grönskande vinterträdgården, och badade i poolen och bubbelpoolen, och eftersom vi åkte med en stor grupp fick vi även förmånen att testa den vedeldade bastun och badtunnan som ligger ett hundratal meter från huvudbyggnaden.
Höst
I förra veckan, 13-14 oktober 2010 hade de första snöflingorna redan fallit och lagt sig som ett tunt puder över de ännu skönjbart höstfärgsprakande vidderna. Vi bodde åter på hotellet i Storhogna, och vandrade både den två och en halv kilometer långa hotellslingan och en längre rundvandring mot Samevistet strax innan Fallmoran, och vidare ned och tillbaka längs Karl XI:s led. Båda var omväxlande, i synnerhet naturligtvis den längre, som bjöd på varierande naturupplevelser i lättgången terräng.
Även om höstkylan tagit den mesta av grönskan utomhus, så var vinterträdgården lika grön som förra gången. Badtunnan var dock inte längre vedeldad, men lika utomhus som förr, vilket gjorde kontrasten till den kalla luften intressant.
I stället hade vi en fantastisk långweekend med massor av skidåkning och festligheter i campingstugan, dock inget besök på skalets disco, eftersom vi var de enda som fyllt 18 år och inte var så sugna på att gå dit utan resten av sällskapet. Björnrikes disco kom visserligen alla in på, men så var vårt sällskap de enda som var där på den mer familjeorienterade anläggningen.
Nuförtiden har kanske skidanläggningen utökats något, och i och med att Storhogna och Klövsjö har byggts ihop finns det fler litet medelstora liftsystem i området.
Och hur gick det med centralprovet i fysik? Jo, vi två var naturligtvis de som fick bäst resultat i klassen. Fjälluft är onekligen bra för hjärnkapaciteten.
Vår
Sista veckan i april 1995 låg snön fortfarande kvar på både på fjället och nedanför, men vägarna blev mer och mer bara under de dagar vi var där. Vi åkte i Vemdalsskalets backar en dag, där liftarna fortfarande var igång, men eftersom turåkning är mer gratis, så blev det den här gången mer av den varan i trakten av Storhogna där vi bodde i stugområdet. Terrängen är flack, och snällare fjäll att åka skidor i får man leta efter. Spåren går vackert över heden, och om bilen går sönder, som vårt skrälle behagade göra, är det bara att spänna på sig laggen och ta Karl XI:s spår till Vemdalsskalets affär och fylla på matförrådet i ryggsäcken.
Sommar
I augusti 2003 blev det mer vandring än skidåkning. Leden mot Fallmoran var lika fin som på vintern, men betydligt grönare. Dessutom blev det en del hjortronplockning. På hotellet avnjöt vi måltiderna i den grönskande vinterträdgården, och badade i poolen och bubbelpoolen, och eftersom vi åkte med en stor grupp fick vi även förmånen att testa den vedeldade bastun och badtunnan som ligger ett hundratal meter från huvudbyggnaden.
Höst
Även om höstkylan tagit den mesta av grönskan utomhus, så var vinterträdgården lika grön som förra gången. Badtunnan var dock inte längre vedeldad, men lika utomhus som förr, vilket gjorde kontrasten till den kalla luften intressant.
Bland getter, skvadrar och bergatroll
Nu har jag förstått hur Norra Berget fungerar! Man måste lusläsa kalendern, annars ser det tomt och öde ut. När vi har droppat in spontant på friluftsmuséet har bara skvaderboden med tillhörande museum varit öppet, och utsiktstornet på sommaren, då även litet små djur brukar beta i hagarna.
Den här gången hade vi siktat in oss på sagostigen vid fäboden, och genast sprudlade hela friluftsmuséet av liv: det slöjdades, vallades getter, kokades kaffe och lektes på lekplatsen som aldrig förr.
Vi gick på promenad med fäbodstintan och hennes getter, och fick se både bergatroll och älvor. Ingen blev bergtagen den här gången, jag räknade barnen när vi kom fram och de var fortfarande tre. Sen satt vi i timmerkojan och hörde en historia om vittrorna, som man skall hålla sig väl med om man vill att det skall gå bra på gården.
Dock har jag aldrig sett till några skvadrar, vare sig på berget eller i skogen, förutom den uppstoppade i sin monter. Allvarligt talat så misstänker jag faktiskt att han ljög, han som sa att han hade skjutit den i skogen. Jag tror han har tillverkat den själv.
Den här gången hade vi siktat in oss på sagostigen vid fäboden, och genast sprudlade hela friluftsmuséet av liv: det slöjdades, vallades getter, kokades kaffe och lektes på lekplatsen som aldrig förr.
Vi gick på promenad med fäbodstintan och hennes getter, och fick se både bergatroll och älvor. Ingen blev bergtagen den här gången, jag räknade barnen när vi kom fram och de var fortfarande tre. Sen satt vi i timmerkojan och hörde en historia om vittrorna, som man skall hålla sig väl med om man vill att det skall gå bra på gården.
Dock har jag aldrig sett till några skvadrar, vare sig på berget eller i skogen, förutom den uppstoppade i sin monter. Allvarligt talat så misstänker jag faktiskt att han ljög, han som sa att han hade skjutit den i skogen. Jag tror han har tillverkat den själv.
Årets friluftskommun
Jag vet inte vad kriterierna var för att bli utnämnd till årets friluftskommun, men ett var i alla fall tillgänglighet. Av de Sundsvallsbor som bor i tätorten Sundsvall har 97% mindre än 200 meter till en grönyta, enligt Sundsvalls hemsida.
Idag testade vi en av alla aktiviteter på friluftsanläggningen på Södra Berget. Vi gick äventyrsbanan "Björnstigen" som var spännande för barnen, med balansövningar och små klätterklippor, och rätt trevlig för oss vuxna med att göra familjeutflykt på.
Sedan badade vi i Sidsjön, ungefär vid backen där vi åkte skidor och pulka och grillade korv i vintras.
Friluftsliv för mina tankar till något litet mer avskilt läge i skogen, men fina och lättillgängliga utflyktsmål är det i alla fall!
Idag testade vi en av alla aktiviteter på friluftsanläggningen på Södra Berget. Vi gick äventyrsbanan "Björnstigen" som var spännande för barnen, med balansövningar och små klätterklippor, och rätt trevlig för oss vuxna med att göra familjeutflykt på.
Sedan badade vi i Sidsjön, ungefär vid backen där vi åkte skidor och pulka och grillade korv i vintras.
Friluftsliv för mina tankar till något litet mer avskilt läge i skogen, men fina och lättillgängliga utflyktsmål är det i alla fall!
Kykladerna och Aten
På vår andra greklandresa åkte vi första dagen på sommarlovet, eftersom vi visste att utnyttja tiden innan övriga Europas invånare går på semester. Vi visste att vi ville till Santorini och att det finns en flygplats där, men vi hittade inget direktflyg dit, så vi tog vägen via Aten och bokade nattfärjan från Piraeus. Bonusen var att vi kunde stanna ett par dagar i Aten då också. Det tog sammanlagt ganska exakt ett dygn att ta sig hemifrån och dit på det sättet.
Santorini
Vi ankom till Santorini en vacker junimorgon efter en skön natts sömn på havet. Vi gick förbi horder av rumsraggare för att ta bussen till vårt hotell, som vi insåg att vi inte hade behövt boka i förväg. Hotellet har pool med havsutsikt, men inte åt kratern, utan åt andra hållet, det är en smal ö. Några hundra meter bort ligger kraterkanten. Det finns en fin promenad längs den genom hela stan. Vi gick den i solnedgången.
Santorini är litet för turistigt för sitt eget bästa. Calderan är häftig, och vår dag vid den svarta stranden i Kamari bekräftade ryktet om att det finns fina stränder på ön. Ovanför Kamari ligger Antika Thira, en sevärdhet som man bör börja dagen med om man vill dit, då de stänger tidigt. Minibussar går upp på berget och både ruinerna och utsikten är värt resan om man är intresserad av sånt.
Men det stora behållningen med Santorini är ändå en båttur till vulkanen. Det är ett fantastiskt svart, kargt stenlandskap med litet spirande växtlighet i klippskrevorna. En hyfsat lätt, men varm, promenad tar en till kratrarna, där det luktar av ångorna från den aktiva vulkanen.
Vi fortsatte med båten, och maken och äldsta dottern simmade i de varma, bruna, osande källorna på grannön. Sedan kom vi till Thirasia, grannön, och även jag och småbarnen fick bada vid en minimal stenstrand i hamnen. Vid stranden fanns en massa restauranger som bl a grillade hela bläckfiskar, och vi ångrade litet efteråt att vi åt vår medhavda matsäck istället.
Vi gick iland vid Oia, som är känt för sina fantastiska solnedgångar. Vägen upp från hamnen är väldigt seg, så det är faktiskt en bra idé att ta en åsna upp, liksom vid gamla hamnen i Fira, där även linbana finns som alternativ. Behållningen med Oia var att se hela calderan på en gång, det var vackert och häftigt. Solnedgången orkade vi däremot inte vänta på.
Milos
Milos är en ö där det finns litet av det mesta, utom alltför mycket folk överallt. I Tripiti såg vi den antika teatern och katakomberna. På vägen till teatern finns den plats där Venus/Afrodite från Milo, som vi såg när vi var på Louvren i Paris, hittades.
I katakomberna fick man bara gå in med en guide om man var en grupp på minst sex, så vi slog oss ihop med några norrmän som också var fem, så vi blev tillräckligt många. Det såg ut ungefär som i de småkatakomber som låg på vägen dit, och man kom in i helt gratis, så man missar inte jättemycket om man inte får gå in i de stora gångarna.
Plaka, dit samma buss går, är något större och har litet spännande butiker, ett fint hembygdsmuseum och ett arkeologiskt museum, där bl a denna fina sandalprydda fot finns att beskåda.
Naturen på ön är också vacker och spännande. Det finns väldigt fina stränder, varav två stycken i hamnbyn. Den ena är lång och fin med skuggiga träd, men har en bilväg precis bakom. Den andra är mer bilfri och lättåtkomlig precis i slutet av hamnpromenaden, och där finns också träd.
Vi firade midsommar med att ta en båttur runt ön. Vi passerade bl a Vanis marmorerade klippor. Vi stannade också vid Kleftiko, och simmade i det klara turkosa vattnet bland vita klippor och grottor. Stränderna runt ön såg stora och rymliga ut, och inte alls särskilt befolkade. Sen åkte vi förbi en nedlagd svavelgruva. Gruvdriften har uppenbarligen varit betydelsefull på ön, att döma av bl a museiutbudet i hamnbyn.
Vi kom även till grannön Kimolos, där vi badade vid stranden i byn och hade picknick under ett träd. På vägen hem passerade vi Glaronissa, som såg ut som en tändsticksskulptur mitt i havet, och åkte förbi några gulliga byar, som såg ut som grekiska varianter av Smögen, med olikfärgade sjöbodsportar i de vita husen.
Amorgos
Vi åkte snabbåten Superjet från Milos till Amorgos. Det var dyrt och tråkigt, såg ut som ett stort flygplan, man kunde inte gå ut på däck, och trots att vi hade fönsterplats såg vi inte ut, för de hade målat en stor rosa delfin på båten som täckte hela fönstret. Vi bodde i Katapola för det ligger mitt på ön och verkade vara den bästa utgångspunkten för utflykter.
Den första och bästa utflykten var till klostret Hozoviotissa, som ser ut att sitta fastkletat på klippan. Det är en rätt seg promenad från busshållplatsen, men det är det värt! Byggnaden är från 1088, och man får se några jättevackra, pyttesmå kyrkorum, och sedan blev vi bjudna på godis och glöggsmakande likör. Det kostar inget men man bör nog ge en donation. Anständiga kläder krävs, täck axlar och knän, kvinnor måste ha kjol, män långbyxor.
Ett par kilometer nedanför klostret ligger stranden Agia Anna, som är som ett helt äventyrsbad med klippor och grottor. Det finns ingen sand, men små runda lena stenar som är sköna att gå på. Det finns två vägar ner från parkeringen, vi tog den högra för det såg barnvänligast ut där.
Nästa dag tog vi en mycket vacker busstur längs den bergiga kusten, till Egiali och vidare upp i bergsbyarna Tholaria och Lagada, där vi stannade till och åt lunch med fantastisk utsikt! Sen åkte vi ner till Egiali och badade på sandstranden, som var litet för befolkad närmast stan, men mer behagligt tom ju längre bort man gick.
Hela Katapola är full av stränder och promenadvägar också. Om man går norrut tills hamnen slutar finns en väg som leder genom och ut ur byn och där finns en remsa med omväxlande klippor och mer eller mindre steniga stränder, som avslutas vid Maltezi, en klassisk strand med parasolluthyrning och förfriskningsförsäljning.
Det går att komma längre än så, till fler klippbad, men de var enligt uppgift inte barnvänliga. Går man söderut finns det stränder mitt i stan och en bit utåt, med få träd men några parasoller som snabbt blir upptagna. Stigen fortsätter sedan ut på udden, om man vill se en fin vy mot stan från det hållet också.
Kouffonissi
Här är stränderna verkligen så där bländande med smaragdgrönt vatten, som man bara tror exiterar i varsamt photoshoppade resebyråkataloger. Det är väldigt lantligt på ön, man ser inte många hotell, så det är inte utan att man undrar var alla människor som flockas på stränder och klippor kommer ifrån! Och inte blir det färre längre bort heller, det enda som minskar är antalet badkläder...
Fast det är inte så gott om utrymme, ön är tillräckligt liten för att kunna promenera runt på en kvällspromenad. Det är dåligt med skugga på stränderna, de få platserna under träden blir snabbt upptagna, sedan återstår det bara att ta med ett eget parasoll.
Det finns inte mycket mer än de här fantastiska stränderna på ön, och en och annan fantastisk fiskrestaurang som säljer dagens fångst till kilopris. Vi åt på en på vägen norrut från byn, jag minns inte namnet, men vi satt på ett tak prytt med fisknät och åt langouster med pasta och tomatsås. Jättegott, och väldigt överkomligt pris.
Iraklia
Iraklia var den lugnaste ön vi besökte på denna resa. Hit verkar det inte komma mycket folk, trots att stränderna inte går av för hackor här heller. På stranden i byn fanns det t.o.m. plats över på de skuggiga bänkarna under träden när vi kom dit vid lunchtid. Den andra stranden i närheten, Livadi, var helt underbar och nästan folktom.
Men anledningen till att vi kom hit var att vi ville besöka grottan Agios Ioannis. Vi fick skjuts av vår hotellvärdinna till den andra byn på ön, och därifrån var det en lång promenad över ett berg och runt ett till berg, innan man kom fram.
Det finns två grottor där, en med stor ingång och en med liten. Det är den med liten ingång som är mest spännande. Man får krypa in på knäna och innanför öppnar sig en stor sal med fantastiska droppstenar. Det ser ut som en katedral, och det är faktiskt inrett med ett litet altare och en liten kyrkklocka hängande i ett träd utanför. Glöm inte ficklampan, det är kolsvart därinne!
Hotellvärdinnan berättade på vägen tillbaka att de firar St Johannes helgondag där en gång om året och hela öbefolkningen plus folk från angränsande öar går dit och har en gudstjänst och tänder ljus i hela grottan. Det måste vara väldigt vackert.
Aten
En hel dag på Blue Star Naxos tillbaka till Aten är betydligt trevligare än ens en halv dag på Super Jet! Vi lade beslag på ett bord på däck och satt och njöt av havutsikten medan vi åt matsäck och ägnade oss åt andra aktiviteter. Det fanns luftkonditionerade salonger med TV inomhus, som var bra att ha till hands när lillebror tröttnade.
I Aten köpte vi varsitt museumkort som gällde i fyra dagar, för ett besök till vart och ett av 6 av de mest kända antika monumenten. Vi hann med Romerska agoran och Vindarnas torn på kvällen, med bl.a. en 68-platsers offentlig WC.
Nästa morgon gick vi upp tidigt på morgonen för att hänga på låset när Akropolis öppnade. Det var bra att vara där så tidigt, såg vi när vi gick ut en timme senare och köerna redan hade börjat växa, dessutom var det fortfarande svalt. Det var mindre än jag hade förväntat mig, några tempel och litet spridda stenar, men naturligtvis är det ju en speciell känsla att stå precis intill den stora förebilden för den antika byggnadskonsten, Parthenon. Dionysos teater var vi också till.
Innan nästa tempel gick vi till Nationalparken med sina artrika skuggiga träd, åt matsäck, lekte på lekplatsen och tittade på fåglarna och getterna med sina ståtliga skägg. Barnen blev insläppta i en fågelbur, jag vet inte varför, men det såg ut som om en snäll skötare släppte in dem och några andra barn för att det var kul för dem.
Sen gick vi till Zeustemplet. Det finns inte så många pelare kvar, men de som finns står i alla fall upp. Så finns det ett badhus som var rätt fint med några plattor av marmorgolvet kvar. Efter en siesta på hotellet så gick vi till Agoran. Det var större än jag trodde, ruinerna av en massa hus, rådsbyggnader och andra officiella byggnader, köpcentrum och tempel. Och det finns massor av häftiga saker i muséet, som potta, grillgaller, rivjärn, stekpannor, teatermasker, allt i keramik!
Vi började nästa dag på Kerameikos, där det bl.a. finns en processionsväg för religiösa ceremonier med förberedelserum där man gjorde sig i ordning och åt i liggmatsalen innan processionerna. Det finns också en massa gravar och ett museum med en "välutrustad" tjur och krukskärvor med motiv som borde vara barnförbjudna och som kom från kvarterets bordell.
Sen promenerade vi upp på filopapposullen, såg pnyx, där de första s.k. demokratiska förhandlingarna ägde rum, och Sokrates fängelse där han tömde giftbägaren i närvaro av sina lärjungar.
Efter lunch åkte vi en bit bort på stan och gick på stadsmuséet och tittade på gamla möbler och tavlor.
Nästa museum var Akropolismuséet där de bl.a. har en massa fragment från Akropolis utsmyckningar, uppsatta som de satt ursprungligen, med kopior av de framgent som finns på British Museum och mycket tydlig information om att de fortfarande finns där.
Sedan styrde vi stegen genom krimskramsbutikerna mot Hadrianus bibliotek, som förutom en liten bibliotekssal med auditorium mest bestod av en kyrka med litet mosaikgolv.
Vi avslutade med att titta på vaktavlösningen vid parlamentshuset, som var kungligt slott innan demokratin slutligen, om än inte helt problemfritt, till fullo återinfördes. Det var ett väldigt speciellt sätt att marschera de hade, genom att vicka på fötterna med tofsprydda skor mellan stegen.
Santorini
Vi ankom till Santorini en vacker junimorgon efter en skön natts sömn på havet. Vi gick förbi horder av rumsraggare för att ta bussen till vårt hotell, som vi insåg att vi inte hade behövt boka i förväg. Hotellet har pool med havsutsikt, men inte åt kratern, utan åt andra hållet, det är en smal ö. Några hundra meter bort ligger kraterkanten. Det finns en fin promenad längs den genom hela stan. Vi gick den i solnedgången.
Santorini är litet för turistigt för sitt eget bästa. Calderan är häftig, och vår dag vid den svarta stranden i Kamari bekräftade ryktet om att det finns fina stränder på ön. Ovanför Kamari ligger Antika Thira, en sevärdhet som man bör börja dagen med om man vill dit, då de stänger tidigt. Minibussar går upp på berget och både ruinerna och utsikten är värt resan om man är intresserad av sånt.
Men det stora behållningen med Santorini är ändå en båttur till vulkanen. Det är ett fantastiskt svart, kargt stenlandskap med litet spirande växtlighet i klippskrevorna. En hyfsat lätt, men varm, promenad tar en till kratrarna, där det luktar av ångorna från den aktiva vulkanen. Vi fortsatte med båten, och maken och äldsta dottern simmade i de varma, bruna, osande källorna på grannön. Sedan kom vi till Thirasia, grannön, och även jag och småbarnen fick bada vid en minimal stenstrand i hamnen. Vid stranden fanns en massa restauranger som bl a grillade hela bläckfiskar, och vi ångrade litet efteråt att vi åt vår medhavda matsäck istället.
Vi gick iland vid Oia, som är känt för sina fantastiska solnedgångar. Vägen upp från hamnen är väldigt seg, så det är faktiskt en bra idé att ta en åsna upp, liksom vid gamla hamnen i Fira, där även linbana finns som alternativ. Behållningen med Oia var att se hela calderan på en gång, det var vackert och häftigt. Solnedgången orkade vi däremot inte vänta på.
Milos
Milos är en ö där det finns litet av det mesta, utom alltför mycket folk överallt. I Tripiti såg vi den antika teatern och katakomberna. På vägen till teatern finns den plats där Venus/Afrodite från Milo, som vi såg när vi var på Louvren i Paris, hittades.
I katakomberna fick man bara gå in med en guide om man var en grupp på minst sex, så vi slog oss ihop med några norrmän som också var fem, så vi blev tillräckligt många. Det såg ut ungefär som i de småkatakomber som låg på vägen dit, och man kom in i helt gratis, så man missar inte jättemycket om man inte får gå in i de stora gångarna.
Plaka, dit samma buss går, är något större och har litet spännande butiker, ett fint hembygdsmuseum och ett arkeologiskt museum, där bl a denna fina sandalprydda fot finns att beskåda. Naturen på ön är också vacker och spännande. Det finns väldigt fina stränder, varav två stycken i hamnbyn. Den ena är lång och fin med skuggiga träd, men har en bilväg precis bakom. Den andra är mer bilfri och lättåtkomlig precis i slutet av hamnpromenaden, och där finns också träd.
Vi firade midsommar med att ta en båttur runt ön. Vi passerade bl a Vanis marmorerade klippor. Vi stannade också vid Kleftiko, och simmade i det klara turkosa vattnet bland vita klippor och grottor. Stränderna runt ön såg stora och rymliga ut, och inte alls särskilt befolkade. Sen åkte vi förbi en nedlagd svavelgruva. Gruvdriften har uppenbarligen varit betydelsefull på ön, att döma av bl a museiutbudet i hamnbyn. Vi kom även till grannön Kimolos, där vi badade vid stranden i byn och hade picknick under ett träd. På vägen hem passerade vi Glaronissa, som såg ut som en tändsticksskulptur mitt i havet, och åkte förbi några gulliga byar, som såg ut som grekiska varianter av Smögen, med olikfärgade sjöbodsportar i de vita husen.
Amorgos
Vi åkte snabbåten Superjet från Milos till Amorgos. Det var dyrt och tråkigt, såg ut som ett stort flygplan, man kunde inte gå ut på däck, och trots att vi hade fönsterplats såg vi inte ut, för de hade målat en stor rosa delfin på båten som täckte hela fönstret. Vi bodde i Katapola för det ligger mitt på ön och verkade vara den bästa utgångspunkten för utflykter.
Den första och bästa utflykten var till klostret Hozoviotissa, som ser ut att sitta fastkletat på klippan. Det är en rätt seg promenad från busshållplatsen, men det är det värt! Byggnaden är från 1088, och man får se några jättevackra, pyttesmå kyrkorum, och sedan blev vi bjudna på godis och glöggsmakande likör. Det kostar inget men man bör nog ge en donation. Anständiga kläder krävs, täck axlar och knän, kvinnor måste ha kjol, män långbyxor. 
Ett par kilometer nedanför klostret ligger stranden Agia Anna, som är som ett helt äventyrsbad med klippor och grottor. Det finns ingen sand, men små runda lena stenar som är sköna att gå på. Det finns två vägar ner från parkeringen, vi tog den högra för det såg barnvänligast ut där. Nästa dag tog vi en mycket vacker busstur längs den bergiga kusten, till Egiali och vidare upp i bergsbyarna Tholaria och Lagada, där vi stannade till och åt lunch med fantastisk utsikt! Sen åkte vi ner till Egiali och badade på sandstranden, som var litet för befolkad närmast stan, men mer behagligt tom ju längre bort man gick.
Hela Katapola är full av stränder och promenadvägar också. Om man går norrut tills hamnen slutar finns en väg som leder genom och ut ur byn och där finns en remsa med omväxlande klippor och mer eller mindre steniga stränder, som avslutas vid Maltezi, en klassisk strand med parasolluthyrning och förfriskningsförsäljning.
Det går att komma längre än så, till fler klippbad, men de var enligt uppgift inte barnvänliga. Går man söderut finns det stränder mitt i stan och en bit utåt, med få träd men några parasoller som snabbt blir upptagna. Stigen fortsätter sedan ut på udden, om man vill se en fin vy mot stan från det hållet också.
Kouffonissi
Här är stränderna verkligen så där bländande med smaragdgrönt vatten, som man bara tror exiterar i varsamt photoshoppade resebyråkataloger. Det är väldigt lantligt på ön, man ser inte många hotell, så det är inte utan att man undrar var alla människor som flockas på stränder och klippor kommer ifrån! Och inte blir det färre längre bort heller, det enda som minskar är antalet badkläder... Fast det är inte så gott om utrymme, ön är tillräckligt liten för att kunna promenera runt på en kvällspromenad. Det är dåligt med skugga på stränderna, de få platserna under träden blir snabbt upptagna, sedan återstår det bara att ta med ett eget parasoll.
Det finns inte mycket mer än de här fantastiska stränderna på ön, och en och annan fantastisk fiskrestaurang som säljer dagens fångst till kilopris. Vi åt på en på vägen norrut från byn, jag minns inte namnet, men vi satt på ett tak prytt med fisknät och åt langouster med pasta och tomatsås. Jättegott, och väldigt överkomligt pris.
Iraklia
Iraklia var den lugnaste ön vi besökte på denna resa. Hit verkar det inte komma mycket folk, trots att stränderna inte går av för hackor här heller. På stranden i byn fanns det t.o.m. plats över på de skuggiga bänkarna under träden när vi kom dit vid lunchtid. Den andra stranden i närheten, Livadi, var helt underbar och nästan folktom.
Men anledningen till att vi kom hit var att vi ville besöka grottan Agios Ioannis. Vi fick skjuts av vår hotellvärdinna till den andra byn på ön, och därifrån var det en lång promenad över ett berg och runt ett till berg, innan man kom fram. Det finns två grottor där, en med stor ingång och en med liten. Det är den med liten ingång som är mest spännande. Man får krypa in på knäna och innanför öppnar sig en stor sal med fantastiska droppstenar. Det ser ut som en katedral, och det är faktiskt inrett med ett litet altare och en liten kyrkklocka hängande i ett träd utanför. Glöm inte ficklampan, det är kolsvart därinne!
Hotellvärdinnan berättade på vägen tillbaka att de firar St Johannes helgondag där en gång om året och hela öbefolkningen plus folk från angränsande öar går dit och har en gudstjänst och tänder ljus i hela grottan. Det måste vara väldigt vackert.
Aten
En hel dag på Blue Star Naxos tillbaka till Aten är betydligt trevligare än ens en halv dag på Super Jet! Vi lade beslag på ett bord på däck och satt och njöt av havutsikten medan vi åt matsäck och ägnade oss åt andra aktiviteter. Det fanns luftkonditionerade salonger med TV inomhus, som var bra att ha till hands när lillebror tröttnade.
I Aten köpte vi varsitt museumkort som gällde i fyra dagar, för ett besök till vart och ett av 6 av de mest kända antika monumenten. Vi hann med Romerska agoran och Vindarnas torn på kvällen, med bl.a. en 68-platsers offentlig WC.
Nästa morgon gick vi upp tidigt på morgonen för att hänga på låset när Akropolis öppnade. Det var bra att vara där så tidigt, såg vi när vi gick ut en timme senare och köerna redan hade börjat växa, dessutom var det fortfarande svalt. Det var mindre än jag hade förväntat mig, några tempel och litet spridda stenar, men naturligtvis är det ju en speciell känsla att stå precis intill den stora förebilden för den antika byggnadskonsten, Parthenon. Dionysos teater var vi också till. Innan nästa tempel gick vi till Nationalparken med sina artrika skuggiga träd, åt matsäck, lekte på lekplatsen och tittade på fåglarna och getterna med sina ståtliga skägg. Barnen blev insläppta i en fågelbur, jag vet inte varför, men det såg ut som om en snäll skötare släppte in dem och några andra barn för att det var kul för dem.
Sen gick vi till Zeustemplet. Det finns inte så många pelare kvar, men de som finns står i alla fall upp. Så finns det ett badhus som var rätt fint med några plattor av marmorgolvet kvar. Efter en siesta på hotellet så gick vi till Agoran. Det var större än jag trodde, ruinerna av en massa hus, rådsbyggnader och andra officiella byggnader, köpcentrum och tempel. Och det finns massor av häftiga saker i muséet, som potta, grillgaller, rivjärn, stekpannor, teatermasker, allt i keramik!
Vi började nästa dag på Kerameikos, där det bl.a. finns en processionsväg för religiösa ceremonier med förberedelserum där man gjorde sig i ordning och åt i liggmatsalen innan processionerna. Det finns också en massa gravar och ett museum med en "välutrustad" tjur och krukskärvor med motiv som borde vara barnförbjudna och som kom från kvarterets bordell.
Sen promenerade vi upp på filopapposullen, såg pnyx, där de första s.k. demokratiska förhandlingarna ägde rum, och Sokrates fängelse där han tömde giftbägaren i närvaro av sina lärjungar.
Efter lunch åkte vi en bit bort på stan och gick på stadsmuséet och tittade på gamla möbler och tavlor.
Nästa museum var Akropolismuséet där de bl.a. har en massa fragment från Akropolis utsmyckningar, uppsatta som de satt ursprungligen, med kopior av de framgent som finns på British Museum och mycket tydlig information om att de fortfarande finns där.
Sedan styrde vi stegen genom krimskramsbutikerna mot Hadrianus bibliotek, som förutom en liten bibliotekssal med auditorium mest bestod av en kyrka med litet mosaikgolv.
Vi avslutade med att titta på vaktavlösningen vid parlamentshuset, som var kungligt slott innan demokratin slutligen, om än inte helt problemfritt, till fullo återinfördes. Det var ett väldigt speciellt sätt att marschera de hade, genom att vicka på fötterna med tofsprydda skor mellan stegen.
Hemavan 2010
Hemavan ligger i södra Lappland, och känns litet mer svårtillgängligt än Kebnekaise, Sarek och Jämtlandsfjällen från många platser i Sverige, eftersom det inte går tåg dit. För oss som bor norr om Stockholm finns det en direktbuss som heter Lapplandspilen som går tre gånger i veckan. Det går också flyg, men det är miljöovänligt och gick konstiga tider, så det valde vi bort.
Vi ville åka på natten, och eftersom två av veckans tre direktbussar till Hemavan är dagbussar valde vi ändå tåget till Vännäs och bytte till buss där, vilket visade sig vara ett smidigt sätt att ta sig dit, och en stor fördel var ju att ha liggplats åtminstone till kvart i 6 på morgonen. På hemvägen tog vi direktbussen, och det var visserligen ok, men man sover ju inte så bekvämt.
Vi kom fram till Hemavan klockan halv ett på dagen och gick till sittliften ett par km från busshållplatsen vid ICA-affären, men de stängde precis p.g.a. åska, så vi började gå istället. Vi följde ett fyrhjulingsspår som gick genom skidanläggningen fram till Kungsleden. När vi kommit halvvägs sken det upp och vi såg att liften gick igen, men det var ju så dags. Väl uppe på kalfjället började det regna igen så vi slog läger efter några kilometer.
Nästa dag fortsatte vi efter kungsleden. Det var lättvandrat och fint väder. I Viterskalsstugan fyllde vi på godisförrådet, sen tog vi in på leden mot Norra Sytertoppen, som började med ett vad över Syterbäcken. Det var litet djupare än min sjuåriga dotter trodde när hon obekymrat klev ut, vattnet gick över stövelskaften och hon blev skrämd och vände. Hon kom dock över med litet hjälp av mig, som sedan fick gå en runda till för att hämta ryggsäcken.
Men stövlarna var blöta, gympaskorna var inte vattentäta, och marken i Viterskalets mynning var sank. Vi slog upp tältet på en torr avsats i träsket.
Dagen efter fortsatte vi oledat in i mellan de böljande kullarna i Viterskalet, hoppade på stenar över glaciärbäcken från Norra Syterglaciären och kom fram till sjön några kilometer in i dalen. Vi insåg direkt att det var här vi borde ha övernattat! Där fanns gröna, plana ängar med fin utsikt över sjön, men det kändes för tidigt att slå läger än. Vi nöjde oss med en lång lunchpaus med bad i det iskalla vattnet.
Vi gick sedan längre in i dalen och gick upp mot passet där man ser Måskonåjveglaciären. Där var det mycket stenblock och inte lika lättgånget längre. När vi kom upp var vi trötta och ville slå läger, och hur det var så hittade vi en liten mossbevuxen jordplätt mitt i stenhavet, precis lagom stor för vårt tält!
Jag tog en kvällspromenad för att titta på glaciären, gick inte hela vägen ner, men till en hylla ungefär halvvägs med fin utsikt över glaciären och isbräckan mot sjön. Det är verkligen en vacker glaciär!
Dagen därpå följde vi bergssidan förbi de två bergen mot Norra Sytertoppen. Det var stenblock hela vägen. Vi åt lunch i det första passet, lade packningen i det andra, där marken tillfälligtvis var jämnare och litet sumpig. Det är häftigt att komma så nära Norra Syterglaciären. Sedan följde vi leden upp på Norra Sytertoppen. Utsikten var fantastisk! Stupet mot glaciären nedanför gjorde att det sög litet i magen.
Vi gick ned i passet igen och slog upp tältet på en mossbevuxen torr plats. Det blåste, men vi säkrade tältet så gott det gick och hoppades på att det skulle hålla.
Vi vaknade i ett oskadat tält, men omgivna av dimma. Det var långt ifrån den värsta dimman jag har varit med om, den där gången i Jämtland när jag var liten när vi knappt såg marken, men tillräckligt för att fundera över om det verkligen var en bra idé att gå över berget till Syterstugan. Men det kändes ändå rätt så tryggt när jag kom ut och såg de orangea ledmarkeringarna rada upp sig framför mig, så vi tog den vägen i alla fall. Det var synd på utsikten, som säkert hade varit lika bra som på Norra Sytertoppen, annars gick det bra, även om det var kallt och så blött i luften att vi blev genomvåta trots att det inte regnade.
Väl nere från berget slog vi läger på en torr kulle mellan träsken. Dimman låg fortfarande lika tät.
Dimman lättade alltmer under nästa dag, och när vi kom fram till Syterstugan var det klart igen. Vi köpte en korvburk och fruktcocktail och åt, och sedan badade vi i bäcken. Vi gick sedan efter Kungsleden, lättgånget och fint, fram till rastskyddet i Syterskalets mynning, där vi slog upp vårt tält.
Vi gick över de gröna ängarna i Syterskalet i strålande sol. Vi badade igen i Syterbäcken och njöt av den vackra u-dalen med sina branta bergssidor. Vi fyllde på matförrådet igen i Viterskalsstugan och fortsatte sedan till bron där leden delar sig. Vi slog läger på en underbar tältplats vid bäcken.
Sista dagen på vår vandring gick vi de kvarvarande 8 kilometerna tilll Hemavan. Vi passade på att njuta av de vackra vidderna över höjden innan skidanläggningen syntes. Sista biten tog vi den branta stigen efter Kvarnbäcken, som avslutades i nästan djungelliknande vegetation, och vi hamnade alldeles bakom macken tvärs över gatan mot ICA.
Vi unnade oss en middag på pizzerian. Gott efter en vecka med bara frystorkat, sånär som på den där korvburken vid Syterstugan.
Vi ville åka på natten, och eftersom två av veckans tre direktbussar till Hemavan är dagbussar valde vi ändå tåget till Vännäs och bytte till buss där, vilket visade sig vara ett smidigt sätt att ta sig dit, och en stor fördel var ju att ha liggplats åtminstone till kvart i 6 på morgonen. På hemvägen tog vi direktbussen, och det var visserligen ok, men man sover ju inte så bekvämt.
Vi kom fram till Hemavan klockan halv ett på dagen och gick till sittliften ett par km från busshållplatsen vid ICA-affären, men de stängde precis p.g.a. åska, så vi började gå istället. Vi följde ett fyrhjulingsspår som gick genom skidanläggningen fram till Kungsleden. När vi kommit halvvägs sken det upp och vi såg att liften gick igen, men det var ju så dags. Väl uppe på kalfjället började det regna igen så vi slog läger efter några kilometer.Nästa dag fortsatte vi efter kungsleden. Det var lättvandrat och fint väder. I Viterskalsstugan fyllde vi på godisförrådet, sen tog vi in på leden mot Norra Sytertoppen, som började med ett vad över Syterbäcken. Det var litet djupare än min sjuåriga dotter trodde när hon obekymrat klev ut, vattnet gick över stövelskaften och hon blev skrämd och vände. Hon kom dock över med litet hjälp av mig, som sedan fick gå en runda till för att hämta ryggsäcken.
Men stövlarna var blöta, gympaskorna var inte vattentäta, och marken i Viterskalets mynning var sank. Vi slog upp tältet på en torr avsats i träsket.Dagen efter fortsatte vi oledat in i mellan de böljande kullarna i Viterskalet, hoppade på stenar över glaciärbäcken från Norra Syterglaciären och kom fram till sjön några kilometer in i dalen. Vi insåg direkt att det var här vi borde ha övernattat! Där fanns gröna, plana ängar med fin utsikt över sjön, men det kändes för tidigt att slå läger än. Vi nöjde oss med en lång lunchpaus med bad i det iskalla vattnet.
Vi gick sedan längre in i dalen och gick upp mot passet där man ser Måskonåjveglaciären. Där var det mycket stenblock och inte lika lättgånget längre. När vi kom upp var vi trötta och ville slå läger, och hur det var så hittade vi en liten mossbevuxen jordplätt mitt i stenhavet, precis lagom stor för vårt tält!Jag tog en kvällspromenad för att titta på glaciären, gick inte hela vägen ner, men till en hylla ungefär halvvägs med fin utsikt över glaciären och isbräckan mot sjön. Det är verkligen en vacker glaciär!
Dagen därpå följde vi bergssidan förbi de två bergen mot Norra Sytertoppen. Det var stenblock hela vägen. Vi åt lunch i det första passet, lade packningen i det andra, där marken tillfälligtvis var jämnare och litet sumpig. Det är häftigt att komma så nära Norra Syterglaciären. Sedan följde vi leden upp på Norra Sytertoppen. Utsikten var fantastisk! Stupet mot glaciären nedanför gjorde att det sög litet i magen.Vi gick ned i passet igen och slog upp tältet på en mossbevuxen torr plats. Det blåste, men vi säkrade tältet så gott det gick och hoppades på att det skulle hålla.
Vi vaknade i ett oskadat tält, men omgivna av dimma. Det var långt ifrån den värsta dimman jag har varit med om, den där gången i Jämtland när jag var liten när vi knappt såg marken, men tillräckligt för att fundera över om det verkligen var en bra idé att gå över berget till Syterstugan. Men det kändes ändå rätt så tryggt när jag kom ut och såg de orangea ledmarkeringarna rada upp sig framför mig, så vi tog den vägen i alla fall. Det var synd på utsikten, som säkert hade varit lika bra som på Norra Sytertoppen, annars gick det bra, även om det var kallt och så blött i luften att vi blev genomvåta trots att det inte regnade.
Väl nere från berget slog vi läger på en torr kulle mellan träsken. Dimman låg fortfarande lika tät.
Dimman lättade alltmer under nästa dag, och när vi kom fram till Syterstugan var det klart igen. Vi köpte en korvburk och fruktcocktail och åt, och sedan badade vi i bäcken. Vi gick sedan efter Kungsleden, lättgånget och fint, fram till rastskyddet i Syterskalets mynning, där vi slog upp vårt tält.
Vi gick över de gröna ängarna i Syterskalet i strålande sol. Vi badade igen i Syterbäcken och njöt av den vackra u-dalen med sina branta bergssidor. Vi fyllde på matförrådet igen i Viterskalsstugan och fortsatte sedan till bron där leden delar sig. Vi slog läger på en underbar tältplats vid bäcken.Sista dagen på vår vandring gick vi de kvarvarande 8 kilometerna tilll Hemavan. Vi passade på att njuta av de vackra vidderna över höjden innan skidanläggningen syntes. Sista biten tog vi den branta stigen efter Kvarnbäcken, som avslutades i nästan djungelliknande vegetation, och vi hamnade alldeles bakom macken tvärs över gatan mot ICA.
Vi unnade oss en middag på pizzerian. Gott efter en vecka med bara frystorkat, sånär som på den där korvburken vid Syterstugan.
Florarna - en tur i myggriket
Florarna brukar nämnas som en av Upplandsledens vackraste etapper. Vi gick från Risön till grillholmen, där vi grillade middagskorv, och sedan till kolarkojan, där vi övernattade.
Första sträckan gick längs en skogsbilväg, visserligen vacker, men stigar är ju alltid litet roligare att gå på, så det var med odelad glädje vi såg bilvägen sluta en bit före målet. Stigen fortsatte genom skogen en liten bit innan vi kom fram till den minst sagt välspångade myren. Grillholmen är en liten ö mitt i det som ser ut att vara en vassbevuxen sjöbotten utan sjö. Det är vackert och dessutom var det myggfritt åtminstone i går kväll när vi var där, något man inte direkt kan säga om resten av ledsträckan.
Men där finns inget vindskydd, och något tält hade vi inte med oss, så för att gardera oss mot risken för regn så bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och övernatta i kolarkojan. Där finns resterna av en kolmila och en rekonstruerad kolarkoja med två smala bänkar och ett bord, ingen idealisk inredning för fyra personer att sova på, men vi la oss så gott vi kunde på bänkarna och den lilla golvytan. Vi tände en brasa i eldstaden för att hålla myggen borta, trots att det var varmt nog som det var.
Risön ligger inte så långt ifrån Lövstabruk, så vi passade på att åka dit och bada i dammen. Det är ett fint och välordnat litet bad, rätt tvärdjupt, så hopptornet kommer till sin rätt, men med en brygga som gränsar av det område som är lämpligt för barn.
Herrgården har vi besökt tidigare och gått på guidade vandringar med olika teman, och lekt på barnens bruk.
Första sträckan gick längs en skogsbilväg, visserligen vacker, men stigar är ju alltid litet roligare att gå på, så det var med odelad glädje vi såg bilvägen sluta en bit före målet. Stigen fortsatte genom skogen en liten bit innan vi kom fram till den minst sagt välspångade myren. Grillholmen är en liten ö mitt i det som ser ut att vara en vassbevuxen sjöbotten utan sjö. Det är vackert och dessutom var det myggfritt åtminstone i går kväll när vi var där, något man inte direkt kan säga om resten av ledsträckan.
Men där finns inget vindskydd, och något tält hade vi inte med oss, så för att gardera oss mot risken för regn så bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och övernatta i kolarkojan. Där finns resterna av en kolmila och en rekonstruerad kolarkoja med två smala bänkar och ett bord, ingen idealisk inredning för fyra personer att sova på, men vi la oss så gott vi kunde på bänkarna och den lilla golvytan. Vi tände en brasa i eldstaden för att hålla myggen borta, trots att det var varmt nog som det var.Risön ligger inte så långt ifrån Lövstabruk, så vi passade på att åka dit och bada i dammen. Det är ett fint och välordnat litet bad, rätt tvärdjupt, så hopptornet kommer till sin rätt, men med en brygga som gränsar av det område som är lämpligt för barn.
Herrgården har vi besökt tidigare och gått på guidade vandringar med olika teman, och lekt på barnens bruk.
En romantisk weekend i Barkarby
För några veckor sedan firade vi 15-årig bröllopsdag. Eftersom vi firade tioårsdagen för fem år sedan i Paris, så tänkte vi följa den storslagna traditionen och åkte till romantiska Barkarby två mil norr om Stockholm. Vi tog in på Welcome hotel alldeles vid pendeltågsstationen. När vi hade installerat oss där tog vi en promenad till Järfälla kyrka, förbi värdshuset Lasse-Maja, där vi gifte oss och hade bröllopsmiddagen för så många år sedan.
Denna kväll valde vi att äta middag på ett annat ställe: Lilla Barkarby, en ölkrog i centrum. Deras specialitet är belgisk öl, och de erbjuder väl valda menyer med passande ölsorter till förrätt, varmrätt och efterrätt. Rekommenderas starkt till alla som visserligen gillar en Pripps blå på fat, men gärna vill ha en glimt in i den stora vida, varierade ölvärlden.
Denna kväll valde vi att äta middag på ett annat ställe: Lilla Barkarby, en ölkrog i centrum. Deras specialitet är belgisk öl, och de erbjuder väl valda menyer med passande ölsorter till förrätt, varmrätt och efterrätt. Rekommenderas starkt till alla som visserligen gillar en Pripps blå på fat, men gärna vill ha en glimt in i den stora vida, varierade ölvärlden.
Ropen skalla, kulturnatt åt alla!
Storebror har apat efter lillebror. Stockholm vill också ha en kulturnatt. De har tydligen fått nys om att hela Uppsala under ett dygn i september förvandlas till en stor levande teater-, dans-, föredrags- och musikscen, där stan fylls av uppträdanden och föredrag om allt mellan himmel och jord både inomhus och utomhus.
Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.
Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.
Vi började eftermiddagen på barnkalas på stadsbiblioteket, med tillverkning av drömfångare och bolibompabandskonsert.
Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.
Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.
Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.
Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.
Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.
Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.
Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.
Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)