Jämtlandstriangeln 2011

Årets fjällvandring var litet annorlunda från de jag tidigare har upplevt. Vi tänkte pröva konceptet lyxvandring, och sova på fjällstationer och äta gott i restaurangen. Det fjällstationtätaste området i svenska fjällvärlden är jämtlandsfjällen, där fyra fjällstationer (Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags) ligger på dagstursavstånd från varandra, och dessutom till två hytter (Nedalshytta och Storerikvollen) på den norska sidan. Så här kan man faktiskt vandra på det berömda alpsk-norska viset, där tält ses som konstigt, och dusch, WC och restaurang på så gott som varje övernattningsställe tillhör normen.

Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.

Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.

Vy mot Slottet, som ser ut som en elefant,
och Templet, som ser ut som ett slott

Vi började alltså leden från Storulvån i det som mest ser ut som en kraftledningsgata. Väl uppe på fjället är det lättgånget, välspångat och ganska flackt. Och dasstätt! Vid varenda rastskydd finns ett torrdass, plus vid bron över Lillulvån. Fjällen är inte så dramatiska, men vidderna är ju också fina. Sista biten upp mot Sylarna är en liten stigning, och där börjar det riktiga bergsmassivet, som man precis får en lockande inblick i från fjällstationen. Jag motstod dock frestelsen med att gå en kvällspromenad runt Herrklumpen och badade bastu istället och samlade krafter inför morgondagen.

Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.

Framför getryggen

Sista dagen var nog den vackraste vandringen. Kanske påverkade det att vädret var fantastiskt. Men det är klart att Snasahögarnas branta sluttningar nära inpå ökade fjällkänslan ordentligt, för att eskalera den sista biten genom dalen mellan Getryggen och Lillulvåfjället, innan den vemodiga synen av Storulvåns fjällstation visade oss att fjällvandringen var slut för den här gången.

Snasahögarna 2005

Detta var första fjällvandringen med min äldsta dotter. Vi bestämde oss rätt sent, och hade inga direkta planer. Vi köpte tur och retur-biljetter på nattåget till Enafors, och tänkte gå så långt vi kände för och sedan tillbaka.

Vi anlände till Enafors på morgonen den 4 augusti. Leden börjar 1 km från stationen, och går först igenom skogen till en bro, där vi åt lunch i regnet. Vi fortsatte öven en stor myr till nästa bro. Efter den bron är det blandad myr och skog, men skogen ser inte längre ut som hemma, och stigningen börjar halvvägs till tredje bron. Efter den bron är det ganska brant. Vi gick till Silverfallet, där vi tog en paus med mellanmål. Där lättade molnen, det slutade regna och solen kom fram.

Vi fortsatte längs forsen en bit ovanför trädgränsen, där den första lilla bäcken rinner ut i forsen. Där kom regnet tillbaka, så vi slog upp tältet.

Efter middagen, som intogs i absiden, sken det upp, så vi packade ihop igen och fortsatte i den vackra kvällen. Vi hittade en jättefin tältplats på en liten ö där forsen tillfälligt delar sig. Jämnt, torrt och mjukt, och nära till vattnet.

Det var kallt på natten, och regnade till och från, men när vi vaknade på morgonen var de oroväckande molnen borta. Vi åt frukost och fortsatte efter leden. Det är stenigt och mycket bäckar, så det är inte helt lätt att gå.

Väl uppe på berget är det jättevacker utsikt över dalen.

Vi stannade i Snasahögarnas vindskydd och värmde oss, för nu blåste det rätt kallt och duggregnade litet.

Efter en stund kom solen fram och vi gick tillbaka en bit och slog upp tältet nedanför Storsnasen.

Nästa morgon gick vi upp en bit på berget och tittade på utsikten och åt lunch. Dimmolnen svepte över berget, så vi bestämde oss för att det var klokast att inte fortsätta till toppen. Vi gick ned och packade ihop och gick nerför hela backen fram till den översta bron, där vi slog läger på en fin liten rastplats med eldstad och genomdränkt ved. Vi åt middag under några granar, för lagom till tältresningen började det regna igen.

Fjärde dagen vandrade vi den sista biten över myrarna och genom skogen. Uppehållsvädret räckte precis för vår vandring. Sedan satt vi på stationen medan regnet vräkte ned utanför. Vi åt upp den sista maten och fördrev några timmar med kortspel och prat.

Det var en bra idé att ta sovvagn på hemvägen. En dusch är minst sagt jätteskönt efter fyra dagar på fjället. Vi fikade i restaurangvagnen. Gott med litet mer i magen, för någon matvaruaffär hade vi inte hittat i Enafors.

Det var en kort vandring, men den kändes lyckad. Nästa år gör vi om det, fast med en litet längre tur.