London höstlovet 2018

Allt började i juni, när min dotter en dag ringde mig på jobbet och glädjerusigt meddelade att Hamilton går i London på höstlovet. Hem och boka, så satt vi där med 4 musikalbiljetter och skulle bara planera resten av resan.

Booking.com och flygresor.se gjorde jobbet, men nåt tågresor.se finns inte, och de resor vi lyckades pussla ihop själva innebar 7 byten och kändes orimliga, även om familjen hade kunnat tänka sig ett dygns mer miljövänligt och mer äventyrligt resande. Inte heller fotbollsbiljetter till Premier League lyckades vi med, eftersom de ändrar tiderna efter TV-tablån och det var så oklart vilka datum matcherna skulle spelas, och litetgrann för att de som vi verkligen ville se låg långt över min halvsmåländska smärtgräns i pris.

Lördagen den 27 november knölade vi således in oss i den flygande konservburken på Arlanda flygplats, för att droppas ned på Heathrow tre timmar senare, med den där känslan av rumsvillhet som infinner sig när man inte riktigt har rest, utan bara omlokaliserats till en annan plats på jorden helt plötsligt. Vi tog tunnelbanan till Camden town och det lustiga hotellet vars dörr påminde om ingången till Diagongränden, som man bara ser om man vet att den finns där.

Morgonen därpå vaknade vi två timmar för tidigt med insikten att vi både hade bytt tidszon och ställt om till vintertid på samma gång. Vi tog bussen, den londonska röda dubbeldäckaren, till Waterloo och tog strandpromenaden längs Themsen till Tate modern. Det är väldigt enkelt att åka buss i London. Informationen är tydlig vid busshållplatserna och köper man ett Oyster card med det som i Sverige heter reskassa, så är det bara att blippa när man går ombord. Och bussarna går precis överallt, det verkar som att man kan åka vart som helst varifrån som helst med max 10 minuters mellanrum alla dagar i veckan.

Utsikten från fiket på Tate Modern

Tate modern har väldigt bra och varierande modern konst. Politisk, mediakonst, abstrakta experiment med färger och mönster, och klassiker som Picasso och Bonnard. Det är stort men vi kände ingen press att hinna med allt, det kändes bättre att ta in de intryck vi fick ordentligt och sen sätta oss på fiket med utsikt över Themsen och St Paulskatedralen.

Vi åkte vidare mot affärsdistrikten och gick till Hamleys, den hysteriska leksaksaffären i 7 våningar med liv och rörelse och personal som var utklädda till Harry Potterkaraktärer. Sen skulle maken till Selfridges, men då kom barnens magar på att vi hade glömt att äta lunch, så besöket blev kort och vi åkte tillbaka till hotellet. Hittade en stor matbutik som stängde kl 17, tio minuter efter vi hade kommit dit, men litet eftermiddagsmat hann vi få med oss.

Måndag morgon vaknade vi tidigt och efter en lång frukost och diskussion om vad vi skulle göra kom vi iväg till Kings Cross station för att se bagagekärran på väg in mot plattform 9 3/4, men vi orkade inte stå i kö för att bli fotograferade med en elevhemshalsduk och inte för att gå in i butiken heller.

Vi fortsatte till British museum, världens största samling av stöldgods som en cynisk engelsman sa till mig en gång. Vi såg på Japanutställningen, rosettastenen och Parthenonfriserna innan vi smet ut på lunch på restaurang Antalya och åt turkisk mat, och råkade ge alldeles för mycket dricks, så de bjöd på kakor.

Stöldgods från Grekland

Sen stack halva familjen iväg och shoppade medan halvan som inkluderar mig gick tillbaka till museet och kollade på Amerika och Afrikasamlingarna. Sen var även vi nöjda och mötte upp på Primart på Oxford street, där det också finns en Harry Potteravdelning. Sista middagen i Camden.

P.g.a. strul med hotellet i Camden lämnade vi rummet tidigt, för att ta in på Piccolino hotell norr om Hyde park, i ett område där många hotell ligger. Det är ett helt vanligt hotell utan självhushållskök och det verkar fint och prisvärt. Utsikten är mot en ännu mindre bakgård än den förra, kanske 10 kvadratmeter stor, och det ser ju litet komiskt ut, men helt ärligt gör det mig inget att slippa gatubruset.

Vi började dagen vid Westminster Abbey och strosade runt den byggnadsställningsinslagna Big Ben och parlamentshuset, kollade Lonon Eye från gatan men tyckte inte en tur verkade värd priset. Westminster Abbey var också tillräckligt fashinerande från utsidan.

Vi tog sen tunnelbanan till Towern, som också var sevärt från utsidan, tillsammans med Tower bridge, men det kändes också värt att gå in, så det var ett bra val att prioritera detta framför de andra ställena.

Vi ställde oss utanför ingången och bokade biljetter online, för det var billigare än att köpa dem i kassan. Sen fick vi hämta ut dem och gick in på området. Vi började med det medeltida slottet, där det satt skådisar och pratade om sina liv där, via befästningarna och en samling gamla kronor mot kronjuvelerna.

Beväpna dig för att skydda slottet och England!

Kön till kronjuvelerna såg evighetslång ut men gick ganska fort. Och det som man fick se var definitivt värt de 20 minuterna med råge. Inte bara världens största diamant, utan alla möjliga överdådiga smycken och bordsdekorationer, en badkarsstor bålskål och ett salt- och pepparkar i form av ett nästan en halvmeter högt torn med kanoner och allt.

I vita tornet finns rustningar och vapen för hela armén. På gräsmattan utanför finns de vingklippta korparna som ska lämna slottet innan Storbritannien förgås. Undrar hur snart det sker med tanke på Brexit och Skottlands vilja att lämna unionen. En visserligen sparsamt använd tortyrkammare finns också, och en utställning om de vilda djuren som fördes till slottet från alla främmande länder som britterna åkte till och rövade.

Vi åkte tillbaka till hotellet och drack afternoon tea tillagat med rummets vattenkokare, vilade och bytte om till musikalen.

Sen gav vi oss av till veckans höjdpunkt och själva anledningen till londonresan, Hamilton på Victoria Palace Theatre. Det var en helt fantastisk upplevelse med drama, sorg och komik och bra musik och artister. 3 timmar senare var det tyvärr slut, men vi åkte därifrån mycket lyckligare än när vi kom.

Sista dagen i London gick vi på Sherlock Holmes-muséet på Baker Street. Det är ett litet ställe som inte har plats för så många besökare åt gången, och trots att det kostar rätt mycket pengar varnades det för kö. Men när vi kom dit var kön inte särskilt lång. Muséet består av en bostad i några små rum, som det står beskrivet i böckerna, och några scener från de brott han löste.

Vi fortsatte till Buckingham Palace för att se på vakterna, och lyckades precis pricka in vaktavlösningen. Det var pampigt, men mycket folk. Sen åt vi indisk mat på Memories of India, och det var gott. Särskilt desserten var en höjdare. Kyparen trodde inte att jag skulle gilla den, för han sa att den var för indisk, men han känner inte mig! Jag vill ha nya intryck, det är ju därför man äter mat från andra länder. Ännu mer spännande var det när det visade sig vara en variant av ostkaka! Liknande den svenska sorten alltså, fast serverad kall i söt mjölk.

När vi hade strulat igenom stan några varv med tråkig shopping, så kom vi till slut ut till flygplatsen och Premier Inn Heathrow Terminal 4, ett rent, snyggt, stort och sterilt typiskt flygplatshotell, där bussen till Terminal 5, varifrån vi skulle åka tidigt på morgonen dagen efter, gick utanför dörren.