Västra Padjelanta och Rago 2025

Årets tur är den mest särpräglade och mest avancerade jag har gjort i fjällvandringsväg. Enastående vacker, unik miljö med massor av variation. Är man blase på Sarek och vill ha något riktigt speciellt och mer krävande kan man ge sig på det här området.

Jag kom till Ritsem mitt på dagen den 30 augusti, och tog båten till Vaisaluokta. Den här dagen skulle jag bara upp för den långa backen och sedan vila. Dagen därpå fortsatte jag till Kutjaurestugan. Jag kom dit tidigt och ägnade resten av dagen åt att ta det lugnt, njuta och ladda upp inför äventyret mot norska gränsen. 

Den 1 augusti gick jag de 6 lättgångna km till broarna där Padjelantaleden och Nordkalottleden möts. Där hade jag stämt träff med Madde som kom från andra hållet. Hon kom vid 14-tiden, varm efter vandringen i den brännande solen. Vi hade en lång lunchpaus och följde sen stigen till Saluhavrre sameviste för att fylla på vatten och fråga om råd.

I backen upp på Svartinjunjes finns mycket vide och inget vatten. Det finns en ås att gå på, den syns inte så bra nedifrån, men ligger något norr om mitten av backen, upp mot toppen. Vi kom en bit upp innan vi höll på att duka under av värmen. Vi slog läger och precis då kom ett oväder med blåst, regn och åska över oss. Vi gjorde som det rekommenderas, satte oss på skumplastliggunderlagen och väntade ut åskan. Allt gick bra. Snart var ovädret bortblåst. 

Vi övernattade och fortsatte nästa dag med att kryssa på åsarna mellan videsnår och träsk fram till Gievgesjavrasj. Det är en härlig badsjö. Lite lerbotten, men lagom varm för att svalka sig och simma i. Vi gick norr om sjön och fortsatte upp i passet och på hyllan söder om Svartijåkkå. Hittade en ok tältplats vid sjön 769, myggig och något ojämn, men det gick bra att sova där.

Nästa dag började med ett oproblematiskt vad över inloppet till sjön 774 öster om Arajavre. Vi gick runt kullen på norrsidan och kom till en fantastiskt vacker vik i Arajavre med strand och ängar. Vi rastade där och bara njöt av utsikten. Det var is kvar i vattnet så det var kallt.

Vi fortsatte sedan längs sjön och in i nästa vackra dal med 3 sjöar, den sista lite gömd bakom en kulle. Vi gick längst ut på berget och möttes av en storslagen utsikt över Vastenjaure, Virihaure och de snöstrimmiga bergen runtom. Det var lättgången fjällhed, men söder om Baktegiesjjavrasj fanns ett vad som ingen har pratat om men som vi upplevde som det värsta på hela turen. Inte mest för att det, nu med hög vattenföring, nådde till mitten av knäna och var jätteströmt, men för att det var väldigt nära det höga vattenfallet nedanför och det kändes rätt läskigt. Annars var vattenfallet mäktigt.

Efter vadet gick vi upp på höjden för att gå ner mot Hurrejåkkå men kom för högt så vi fick kryssa mellan terrasser och branter, vackert blombevuxna men lite jobbiga. Längre ner såg marken jämnare ut. Vi hittade en fin tältplats på en hylla med utsikt. 

Hurrejåkkå i högvatten var ett enkelt vad vid utbuktningen där det ser ut som en triangel med en ö. Två fåror där det var strömt men inte djupt och en där det var djupt men inte strömt. Bortom det fanns rösen upp på berget, som vi följde till måttlig höjd på andra sidan, där rösena fortsatte ner mot vattnet. Vi höll lite höjd längs Guovdelisjåkkå ända in i dalen där det var tre vad, 2 jättelätta och det mittersta helt ok, och ett fint vattenfall att titta på.

Vi fortsatte längs Guovdelisjåkkå och försökte hålla oss ovanför snöfälten. Öster om Guovdelisjavrasj finns en liten sjöliknande utbuktning med ett enkelt vad i mitten.

Här börjar ett område med klippor som korsar vägen, med snöfält i sprickorna emellan. Man får leta sig fram till ställen där det går att ta sig ner och upp igen bland sprickorna, och använda händerna ibland. En bit upp i backen hittade vi en vacker tältplats där vi övernattade.

Dagen efter fortsatte vi att kryssa mellan klipporna och snöfälten runt Rastesjavrasj och in i dalen. Det här området är rätt jobbigt att ta sig igenom. Kanske finns det rösen, några tyskar vi mötte hävdade att de hade sett rösen på andra sidan bäcken i dalen, vilket innebär två vad, men vi såg inga. Första röset vi såg var ungefär vid sjö 710, i backen upp mot de små sjöarna vid norska gränsen. Det här är ett helt fascinerande område med väldigt speciell miljö. Granitklippor som ser ut som klippor vid havet fast i fjällformat. Otroligt vackert!

Backen ner mot norska gränsen är också en stenhäll, som nu lyckligtvis var torr, men jag kan tänka mig att den kan bli hal vid regn. Rösena visade sig fortsätta och övergå i stigen till Ragohytta, som är utmärkt på norska sidan på kartan. Vi passerade gränsen som utmärktes av en liten gul skylt mitt i ödemarken. Rolig gränsövergång, både i ordets svenska och norska betydelse.

Hyttan var upptagen av två polacker, men vi fick i alla fall äta och ställa packningen inne, så slog vi upp våra tält utanför.

I Rago nationalpark finns en välmarkerad led men det är ändå ingen söndagspromenad i trädgården. Det är väldigt vackert, men bitvis svårgånget med brant blockterräng och lite scrambling på klippor och några vad. Vi hade utsikt över dalen med Storskogsvattnet och tre bergskammar bakåt. Ju längre ner vi kom desto grönare blev det med fjällbjörkar och så småningom barrträd.

Efter lunch bestämde vi oss för att gå till Storskogshytta och nöja oss med utsikten över Litlverivassforsen från andra sidan dalen. Jag som precis har varit på Island kände ett större behov av att ta det lugnt än att se ytterligare ett vattenfall, och Madde hade redan sett vattenfallet förra året. Stugan ligger i relativt myggfri torr tallskog. Vi var själva där, för de andra besökarna i området ville hellre bo i tält. Fin stuga, det finns till och med el med solpaneler, det fanns i Ragohytta också, så man kan ladda telefonerna och tända lampor.

Sista dagen gick vi de sista 8 km till Lakshol. Första dagen på vår vandring som det regnade. Det var dock bara ungefär halva tiden och det gjorde inget eftersom vi visste att vi skulle sova torra och varma inomhus till kvällen. Det var mer lättgångna sträckor nu men fram till de sista kilometrarna var det en hel del riktigt branta upp- och nergångar längs bergväggen. Stigen går genom skogen med fantastisk utsikt över dalen med Litlverivassforsen och några mindre vattenfall.

En brant nedstigning ledde oss till en klyfta med en älv med underbart turkost, klart vatten, och alla gröna nyanser var jättevackra tillsammans.

Från Lakshol tog vi taxi till Fauske där vi hade bokat rum på hotell, åt middagsbuffe, tvättade oss själva och lite kläder för att vara fräscha till tågresan dagen efter, och fick en god välförtjänt sömn. 

Vår färdväg

Hemresan från Färöarna via Danmark

När vi vaknade på morgonen hade vi en till hel dag på båten, som vi ägnade åt lite bad, lite quizer, lite sitta på däck och titta på havet. Man går rätt nära förbi Shetlandsöarna och det är ju lite kul. Synd att inte båten stannar där längre, det gjorde den enligt information på nationalmuseet i Torshavn fram till 2003. 

Vi åt buffé till middag. Den var stor och bra. Efter det var det pubquiz i baren högst upp och sen spelade en trubadur.

Efter en natt till på båten och morgonkaffe i baren högst upp, åkte vi av i Hirtshals. Vi åkte till fyren och gick upp och tittade på utsikten, kollade på utställningen i maskinhuset och en liten konstutställning i huset bredvid. Promenerade runt i bunkermuseet där man kunde titta in i bunkrar som finns i sanddynerna.

Sen åkte vi till Skagen. Fin stad. Mycket folk. Vi åt röd dansk korv i ett korvstånd på torget, köpte enorma franska våfflor med kanel på ett bageri och fönstershoppade lite i keramik- och andra butiker.

Vi åkte ut till grenen och där finns det också en fyr och ett bunkermuseum, men det hade vi ju redan sett en gång idag, så vi styrde ut mot spetsen istället, där Kattegatt och Skagerak möts och vågorna kommer från två håll. Det var lite längre att gå än vi trodde, och lite jobbigt att gå i sanden, så det hade behövts mer tid än en timme för att göra det i lugn och ro. Men coolt att se. Och jättemycket folk.

Vi hann precis till färjan i Fredrikshamn och gick direkt upp till tropiska baren och åt räkmacka på äkta Danmarksbåtsvis. Från Göteborg körde vi direkt hem.

Färöarna

 Vi anlände alltså till Torshavn kl 03:00 färöisk tid den 18 juli. Vi hade planerat att åka till Gjogv och runtom öarna i norr, men det var så dimmigt så att vi vände. Senare fick vi veta att det nästan alltid är dimma i Torshavn på somrarna, men det är klarare väder norrut, så det hade kanske blivit bra i alla fall.

Istället åkte vi till Kirkjuböur. Det har liknats vid Färöarnas gamla Uppsala, och det har varit biskopssäte och det fanns tre kyrkor på gång samtidigt en gång i tiden. Numera finns det en hel kyrka, som var öppen när vi kom, så det var bara att traska in, en stor ruin av den andra kyrkan, och lite rester av den tredje.

Vi åkte tillbaka till Torshavn för att reka lite, och gick till turistinformationen som var öppen men obemannad, så man kunde ta lite broschyrer. Sen strosade vi lite på stan, i de gamla kvarteren i Tinganes, och till Skansin, en gammal försvarsanläggning med kanoner från 1700-talet och andra världskriget.

När konstmuseet öppnade åkte vi dit. Det var fint uppbyggt i teman med tavlor av hav, sten, upp, traditioner, landskap.

Sen var vi trötta på dimman och styrde norrut för att se om det var bättre där, och det var det. Vi kom till Saksun, där det finns ett litet museum i en gammal bondgård med hus med torvtak, och ett fik som hade kaffe och våfflor. Sen åkte vi tillbaka till Torshavn, checkade in på campingen och vilade där resten av eftermiddagen.

Dagen efter hade det klarnat och solen sken. Vi tog en biltur norrut. Först kom vi till Tjörnuvik, som är en mysig liten by vackert belägen i en fjord. Det är fin utsikt till "jätten och kärringen", några klippor i havet som ska illustrera något ur en saga som går ut på att herr och fru jätte skulle släpa med sig Färöarna, men sen gick solen upp och de blev förstenade. På torget satt en trevlig man och sålde kaffe och våfflor. Han tog bara kontanter, men man kunde ta en bild på hans adress och skicka pengar i efterhand. Tyvärr sa han att han skulle lägga ner nästa år och flytta till Torshavn permanent. Annars var han guide för bussresenärer. Han växte upp i byn som hade 105 invånare och skola när han var barn, men 40 invånare och 14 km till närmaste skola nu.

Sen åkte vi över bergspasset till Gjogv, via en utsiktsplats där man kunde se jätten och kärringen en gång till, lite närmare i en annan vinkel. Gjogv är en annan mysig by, lite större utan att vara stor, och har en häftig naturhamn långt nere i en skreva. På vägen tillbaka råkade vi åka fel och ta samma väg som vi åkt dit, så vi fick inte se rondellkonsten i Eysteroyartunneln idag som vi hade planerat.

Tredje dagen på Färöarna var det dimma i Torshavn igen. Vi såg alla tre ställena för nationalmuseet. Det första är det största museet, om geologi, historia, arkeologi, kultur, lite gravar, de två vikingagravar de har hittat på Färöarna, en i Sandur och en som vi såg lite av igår i Tjörnuvik, bänksidorna från kyrkan i Kirkjuböur, några fiskebåtar och lite om fiskeindustrin från förr till nu.

Det andra stället är ett friluftsmuseum på en gammal gård i närheten, och det tredje är en valfångsstation en bra bit norrut, på samma väg som vi åkt förr, mot Tjörnuvik. Den var jätteintressant. De har sparat den gamla stationen som industriminne och där finns den jättestora plattformen med vinschar där de drog upp valarna, tryckkokarna där de stoppade ner de styckade delarna, och separatorer och torkar som användes till att utvinna olja och valmjöl.

Vi hade ju ett tag på oss tills båten gick, och det utnyttjade vi till att göra en utflykt till lite fler ställen i norr. Vi tog en tur till Fuglafjördur, genom undervattenstunneln (som det finns mellan nästan alla öar) till Klaksvik och ut till Vidareydi. Det sades vara mer dramatiska klippor på nordöarna men det var ganska dramatiskt på de andra öarna också tyckte jag. Kul att se lite mer av öarna i alla fall.

Vägen hem tog vi genom Eysteroyartunneln, som är den längsta, och dyraste, undervattenstunneln, men har det där konstverket av traditionellt dansande färöingar i rondellen. Konstigt att det tar så mycket mer emot att betala för tunnlar än för färjor egentligen. Om färjorna, som gick innan tunnlarna byggdes, hade kostat lika mycket skulle jag inte ha på det tänkt på ens. Och det var enkelt att betala genom att gå in på hemsidan i efterhand.

Väl tillbaka i Torshavn åkte vi till puben i Brandan hotell där de hade levande musik av en finsk/färöisk folkmusikgrupp som spelade irländsk och finsk musik. Trevlig avslutning innan vi åkte på båten halv tolv på natten.

Seydisfjördur och båten

 En till dag med strålande solsken, varmt och morgondopp i sjön. Efter ihopplockningen åkte vi till Seydisfjördur för att fixa taxfreeåterbäringen på lammskinnen som vi köpt och som har hållit oss varma i tältet hela resan, och tittade på stan, kyrkan, bymuseet och den lilla gågatan.

Museet, som ligger i en gammal maskinverkstad, blev halvt förstört av ett jordskred för fem år sedan, och nu har de inga originalgrejer där, utan de ska bygga ett nytt museum tills om två år. De har utställningar om fisk, telegrafstationen som kommit till byn tidigt och lite om andra världskriget då det funnits britter och sen amerikaner i byn. En kanon från ett sjunket brittiskt fartyg, rester av den gamla båtrampen från verkstaden, en krossad traktor, och lite andra saker finns utanför.

Gågatan i byn ger den där stadskänslan som alla isländska byar har. Där finns en hantverksbutik, en restaurang och en pub. En vanlig matbutik ligger lite bakom. 

Vi åkte sen till Eidar, där vi hittat prisvärt inomhusboende för att slippa fälla tält och sånt innan båtresan. Eidar är bara hostelet, en liten kyrka och några spridda bostadshus, inte ens en by. Men hostelet är fint.

Jag skrev inte något om båten förr, så jag tar det nu. Båten, Norröna, med Smyril Line, går från Hirthals en gång i veckan till Island och två gånger i veckan till Färöarna under sommarhalvåret. Den tar två dygn. Det är enda sättet att smidigt få med sig sin egen bil till Island, och det lönar sig, framför allt bekvämlighetsmässigt, om man ska vara borta en lite längre tid. Men mest av allt är båtresan ett äventyr, en kryssning, ett sätt att njuta av resan som helhet. 

På båten finns massor att göra. Det finns pool, bastu och gym, och aktiviteter som pubquiz, provning av taxfreedrycker och föreläsningar om Island och Färöarna: Historia, fakta, användbar information om bilresande och annat i landet, och tips på sevärdheter. Om man vill betala en hel del extra finns också bubbelpooler på däck, smörgåsbord och a la carte restaurang. Det finns även en billigare restaurang och fik. Ett helt barnaktivitetsprogram finns också, om man skulle ha barn med sig, och en minifotbollsplan på däck. Och bio med både barn- och vuxenfilmer.

Vi kommer nog att ta ett smörgåsbord, på resan mellan Färöarna och Danmark, resten av maten äter vi medhavd i hytten, mackor och tonfiskburkar och liknande, som förmodligen de flesta. Vi valde hytt med fönster på alla delresorna. Lite lyx måste man ju unna sig när man ändå reser på det här sättet, och prisskillnaden till billigare hytter är verkligen marginell i sammanhanget.

Ankomsttiden till Färöarna från Island är lite obekväm, kl 3 på natten, och eftersom man kommer från Island blir det som klockan 2. Vi försökte lägga oss väldigt tidigt och det gick ganska bra. Vi lyckades till och med somna ifrån fotbollsmatchen på TV och det var lika bra eftersom Sverige förlorade mot England och åkte ur EM.

Myvatn

Vi bestämde oss för att bo 3 nätter på den trevliga campingen vid sjön. Då kunde vi se alla sevärdheter runt sjön utan att stressa.

Första dagen besökte vi Hverir, nästan det häftigaste vi har sett. Ett område med kokande lergropar, knallgula svavelfläckar och varm rök som luktar ruttna ägg. 

Sen åkte vi till Krafla och tittade lite på nyare lava. Man såg hur lavafloden hade runnit och stelnat. Senaste utbrottet var 1984. Själva kratern kunde man gå upp till och vattnet i den var blåare än i Kerið-kratern.

Efter lunch åkte vi till Grotagja, grottan med en varm källa. Den är för varm att bada i, kan bli 60 grader. Jag kände efter och det var nog inte 60 men kanske 45, men det kan ändras snabbt. Grottan ligger väldigt tillgängligt vid parkeringen så det tog inte hela eftermiddagen att besöka den. Man kunde klättra omkring lite i grottan bara.

Nästa dag tog vi en tur runt sjön. Först till ett till lavaområde, med formationer som hade bildats genom att små bubblor av ånga och lava trängt upp till ytan och bildat former som liknar raukarna på Gotland, men svarta. Vi gick till det här områdets Kirkja, en liten lavatunnel.

Sen åkte vi till pseudokratrarna vid sydsidan av sjön. De har bildats av ångbubblor och ser ut som kratrar utan att vara det.

Vi stannade också till vid Laxa och tittade efter strömänder men såg inga. Det fanns fler fåglar av olika arter vid stranden vid campingen. Ägnade lite åt eftermiddagen åt att skåda dem istället.

Dagen efter packade vi ihop för att ta oss tillbaka till Seydisfjördur och båten till Färöarna. 

Husavik och vägen därifrån.

Dagen efter konserten i Siglufjörður gjorde vi inte så mycket mer än att köra till Husavik. Tog in på campingen, strosade lite på stan och tittade på kyrkan som ser ut mer som ett vanligt hus i stan än en kyrka, tyckte jag. Ingen mittgång utan ingången är bredvid koret. Vacker och enkel inuti.

Den tolfte, igår alltså, började vi med att gå på valmuseet, ett trevligt museum med en massa skelett av mest strandade valar, en 25 m lång blåval, kaskelot, späckhuggare, vikval, grindval, tumlare osv. Även information om isländsk valjakt, vilket verkar vara en kontroversiell fråga här.

Efter det gick vi till Eurovision song contest-museet, som tyvärr var stängt pga strömavbrott. Lite otippat för oss att det finns ett just i Husavik men om jag har fattat det rätt så var det någon därifrån som vann någon gång.

På kvällen var vi på vår sedan länge inbokade valskådartur. Det var en fin båttur. Vi såg två knölvalar som kom upp till ytan då och då och en var riktigt nära båten.

Sen drack vi lokal öl på denna bys bybryggeri. 

I morse startade vi tidigt och åkte kustvägen i dimma. Så småningom lättade den och vi såg havet. Vi åkte till Hljodaklettar och såg först på utsikten och gjorde sen en rätt så lång vandringsturen i dalen, med otroliga lavastenformationer! Jag gick ända bort tills jag fick fin utsikt över det röda berget Raudhholar, med ett svart berg framför. Så vackert!

Vi fortsatte till Dettifoss och såg även Selfoss precis intill. Mäktiga fall båda två, men man kunde inte komma helt inpå, för vägarna var stängda pga rasrisk.

Vi åkte vidare till Myvatn och tog in på den första campingen vi stötte på. Här är jättefint, men hysteriskt mycket insekter i luften, som inte stör ett dugg egentligen, för de varken sticks eller attackerar utan bara flyger omkring.

Det har varit riktigt varmt och soligt idag. En bra bit över 20 grader. Stor kontrast mot de första dagarnas 11 grader max.

Siglufjörður och vägen dit.

När vi kommit ut på väg 1 igen passerade vi 2 kyrkor. Thingeyrakirkja var stängd men hade vacker utsida och omgivningar, och man kunde tjuvtitta på strärntaket genom fönstret. Vidimyri torvkyrka var öppen och mycket intressant. Trästommen är original från mitten av 1800-talet men torvtaket, som går ner till marken, byts då och då. De två båsen i fram var inte för fint folk utan det vänstra för ogifta kvinnor och det högra, närmast predikstolen, för odygdiga kvinnor som prästen behövde ha pli på. Numera är det oregelbundna gudstjänster och förrättningar för upp till 100 personer! Trångt!

Vi åkte också genom Blönduos, en mysig by där kyrkan användes för boende men det finns en annan kyrka också. 

Campingen i Varmahlid ligger i en av Islands få skogar, planterad av en entusiast i forskningssyfte eller nåt. Många arter, presenterade med små skyltar som i en botanisk trädgård. Det finns en stig i skogen till ett minnesmärke.

Vi såg att det var konsert i Siglufjörður den 10 juli, så vi bestämde oss för att passera Akureyri den 9:e och åka till Siglufjörður sen. I Akureyri tittade vi lite på stan och kyrkan, och satte oss sen på ett cafe och skrev vykort. Ja, vi tillhör de sista entusiasterna.

Vägen till Siglufjörður går genom 3 långa tunnlar, varav en 3 km lång enfilig. Ingen bra ide. Mötesplatser finns men det kändes läskigt ändå. 

Siglufjörður är däremot en superfin by. Ser ut som en småstad fast det är en by. Campingen är väldigt central, typ på torget. Det var 4 platser kvar där när vi kom vid 14.30-tiden, men det finns lite andra campingområden också. 

Vi hade en heldag då vi började med sillmuseet, som är det finaste museet på den här resan. Det är inrymt i flera gamla byggnader från sillindustritiden i byn.

Det första huset är uppbyggt som en hamn med en massa båtar, varav man kan gå in i det största, med matburkar i skåpen och kläder i lådorna. Ute på bryggan är det bodar, redskap och försäljare i form av trädockor, och det spelas en gammal film på väggen så man får intrycket av att befinna sig i hamnen med verksamheten igång. 

Det andra huset är den gamla fiskfabriken där det tillverkades fiskmjöl och fiskolja, med maskiner och bilder på arbetare vid maskinerna. Det tredje huset är ett av över 100 salterier som fanns i byn, med bostäder för sillflickorna, unga tjejer som kom från hela Island och säsongsarbetade, på övervåningen. 

Folkmusikcentrumet ingick i samma biljett, och dit gick vi på eftermiddagen. De hade information om upptecknade sånger och de som samlade in, framför allt han som grundade centrumet. Lite instrument, långspel, ungefär som hummel, och isländsk fiol, lite som psalmodikon, två strängar på en bräda. 

Men det har mest varit sång på Island. Rimur är deras stora tradition, med strikta versmått och rimregler och melodin har varit sekundär. Sen är det berättande sånger om allt möjligt, fiske, vädret, djur. Därför är det ganska simpla melodier, men troligen har sångarna ornamenterat dem också. Tvåstämmiga sånger med parallella terser eller kvinter blandat med unison sång är också vanligt.

Det spelades videor med musik och dans och det finns datorer som man kunde klicka sig fram till det man ville se. Danserna som visades var ganska avancerade med många turer och dansas mest av entusiaster berättade guiden. Det fanns något som liknade balladdans också. Efter det gick vi och tog en öl på det lokala bryggeriet. 

På kvällen var det konsert med två mycket bra dragspelare. En tjej från byn, Ásta Soffía Þorgeirsdóttir, och en kille från Röros, Daniel Falcon Græsdal, och de spelade blandad musik från Norge, Island och övriga världen.