Rapadalen 2022

Den här turen började precis som förra årets, inklusive vädervarning. Men den slutade bättre! Visserligen hade jag ett ganska bra slut förra sommaren också, men nu blev det dubbelt så bra eftersom vi båda två i sällskapet fick en fin tur i Rapadalen.

Utsikt mot Rapadalen från Aktse

Så, när vi efter samråd med båtförarna på Sitojaure hade beslutat oss för att skippa Pastavagge gick vi vidare till Aktse för att gå in i Rapadalen därifrån, gå så långt vi kände för och vända tillbaka. Det var egentligen Rapadalen som vi helst av allt ville till, så det kändes ok. Vi blev kvar i två nätter, och det var rätt retsamt för i Aktse varken regnade eller blåste det särskilt mycket. Vi tvivlade ända tills vi mötte ett par som hade suttit fast i tältet i två dygn i Sarek, och då kände vi väl att det trots allt var lite mindre dåligt att sitta fast i Aktse.

Vi spenderade vilodagen med att såga och hugga ved tillsammans med ett annat gäng damer som vi träffat redan i Sitojaure, och fick en privat bastutid som belöning av stugvärden.

Skierffe och Tjahkelij från Gierdogiesjtjåhkkå

Den dagen regnet skulle sluta begav vi oss upp mot dalen, passerade Skierffe och fortsatte över slätten. Vi slog upp tältet vid foten av Gierdosgiesjtjåhkkå, och spanade in den steniga sluttningen som vi skulle uppför. De flesta vi mötte hade gått enligt Grundstens förslag, på skrå längs den branta sydsluttningen, och de var helt traumatiserade och sa att det var det värsta de hade gjort i sitt liv. De hade följt en tydlig stig och plötsligt befunnit sig i ett stup som kändes livsfarligt att gå i.

Ängarna på höga vägen i Rapadalen

Vi gick upp på sydostsidan, i den lilla inbuktningen i berget. Det är också brant, storblockigt och jobbigt, men det kändes aldrig farligt. Bakom berget fortsatte blockterrängen, men vi kunde gå på en lång snölega genom nästa pass, och efter det blev det fin, lättgången hed. Vi började se Rapaselet framför oss, den stora belöningen för allt jobb.

Den här dagen kom vi fram till Lulep Vassjajågåsj, och det var så pass sent på eftermiddagen att vi tyckte att det var lika bra att slå läger innan vadet.

Rapaselet

Dagen därpå inledde vi med att vada Lulep Vassjajågåsj, efter råd vid 1040 m. De gick bra, lite över knäna i relativt lugnt vatten. Sen gick vi ut en bit mot Alep Vassjajågåsj och satt och tittade på utsikten över Rapaselet alldeles för länge helt i onödan. Den bästa utsikten får man nämligen vid nedstigningen på hyllan bredvid Lulep Vassjajågåsj, alldeles ovanför björkskogen, med selet rakt framför sig och bergen runtom.

Björkskogen i Rapadalen

Vi lade ryggsäckarna där för en dagstur i björkskogen. Det finns en otydlig stig som vi följde genom mer eller mindre tät växtlighet, och några lite blöta ställen. Men när vi tappade bort stigen blev vi lite oroliga för att inte hitta tillbaka till våra ryggsäckar, så vi stannade och åt lunch och insöp känslan av att befinna oss mitt i Sareks mest karakteristiska dal. Efter skogspromenaden återvände vi och slog läger på andra sidan om Lulep Vassjajågåsj mot gårdagens läger.

En bäck i Vassjavagge

Nästa dag fortsatte vi tillbaka efter en annan väg än den vi hade kommit: Vi följde Lulep Vassjajågåsj in genom Vassjavagge. Vi hade inte mycket information om den vägen, mer än andrahandsinformation från en person som hade hört av en same att det var den enklaste vägen mellan Rapadalen och Skierffe. Det visade sig vara ganska lättgånget med runda platta stenar på marken. Vassjavagge var en helt annan upplevelse än Rapadalen, karg skönhet med små stråk av bäckar omgivna av knallgrön och röd mossa. 

Vid slutet av dalen blev det mer blockterräng igen, varvat med torr fjällhed. Vi gick på norra sidan av dalen hela vägen, och fortsatte på samma sida av bäcken som rinner ut ur dalen mot Abbmojavrre. Just där, vid de små sjöarna, verkade det fint att tälta, men vi fortsatte lite dumt mot Abbmojavrre, där det var väldigt stenigt. Vi hittade till slut några ok tältplatser på kullen ovanför sjön.

Våtmark på slätten mot Abbmojavre

Vi tänkte vada Abbmojåhkå vid utloppet av sjön, och där var det djupt och stenigt och ingen fin botten. Det visade sig dock att det gick att komma över genom att bara hoppa på stenar, men det var långt och koncentrationskrävande. Vägen över slätten var torrare än jag hade vågat hoppas. Vi gick raka vägen över och kunde oftast undvika våtmarkerna, och de djupa bäckfårorna som korsar slätten gick efter lite letande att passera genom att hoppa på stenar.

Vi passade på att kolla in bergssidorna vid Gierdosgiesjtjåhkkå, och insåg att det såg bra ut att gå upp både norr om Suorkisjnjurttje och mellan de båda nämnda bergen, så det kan vi nog råda folk till i fortsättningen. Vi mötte senare en som hade gått mellan bergen och tyckte att det gick bra.

Rapaälvens delta från Skierffe

Men själva stretade vi på uppför, runt topp 1043 och Bassoajvve mot passet där Skierffestigen går. Där delade vi på oss, för jag ville gå upp på Skierffe och min vandringskompis såg chansen att hinna till Aktsestugan innan natten och ville ta den. 

Skierffe var mer hänförande än jag mindes det sen förra gången jag var där 2008! Det branta stupet där Rapaälvens delta breder ut sig 500 meter rakt nedanför fötterna. På de fasta klipporna kan man dingla med benen utanför kanten om man vill och vågar och är riktigt försiktig, men jag undvek det för säkerhets skull och höll mig några decimeter från stupet.

På väg ner hann jag ungefär halvvägs till Aktsestugan innan jag kände mig färdigvandrad för dagen. Jag slog upp tältet på hyllan vid Måskotjåhkkå med panoramautsikt över deltat. Precis när jag höll på att slå upp tältet kom de första regndropparna så jag hann precis krypa in torr och varm i tältet när regnet nådde mig.

Det låg dimma över dalen när jag vaknade, men den lättade snart, men det regnade och jag åt frukost i tältet. Sedan packade jag ihop och vandrade ner till Aktsestugan och mitt sällskap. Vi hade bokat en båttur till Nammatj på eftermiddagen, men det var för regnigt och dimmigt så det blev inget av den. Ett gäng som precis hade kommit därifrån efter en vandring i nedre delen av Rapadalen avrådde och sa att det inte var värt det, och båtföraren var inte heller så pigg på att köra. Istället tog vi det lugnt och pratade med folk, bastade, utbytte erfarenheter och hade allmänt trevligt.

Fångstgrop

Vi tog båten till cykelstigen dagen efter, och gick de tio kilometerna till Sitoälvsbron. Vi tyckte inte alls att vägen var så tråkig som alla sa. Den gick genom Ultevis fjällurskogsreservat, en riktig fjällurskog med smala granar och ljudet från forsen i närheten. Vid bron blev vi hämtade av Lasse från Tjåmotis som körde oss till busshållplatsen, inklusive lite guidning till några gamla fångstgropar där det fångats vildren sen 1500-talet, och till kraftverket vid heliga fallet som tydligen inte var heligt nog att bevara.

Vid Tjåmotis busshållplats finns en rastplats vid sjön där vi fikade i väntan på bussen. Sen tog vi bussen till Kvikkjokk där vi hade bokat rum. Restaurangen hade vi dock inte bokat, och den var fullbokad, men vi köpte färdigmat ut kylen som vi värmde i självhushållsköket, och satt på myggverandan och åt, medan vi lyssnade och tittade på forsen och på alla myggor som förgäves försökte komma in genom myggnätet för att anfalla oss. Minst lika mysigt enligt mig.

Sten med jättegryta från heliga fallet,
i Fjällbotaniska trädgården i Jokkmokk.

Hemvägen hade vi bokat via Murjek, men istället för att sitta där i tre timmar och bara vänta på tåget tog vi en tidigare buss och hoppade av i Jokkmokk. Där gick vi till museet och åt Souvas i restaurangen och tittade på utställningarna om samers och nybyggares liv och om fjällen. Vi hann också ta en liten promenad i fjällträdgården och köpa renkött och kaffeost på ICA, som på småsamhällesvis ligger så mitt emot Coop att vi fick beslutsångest.

Vi tog sen bussen till Boden där vi köpte hämtmat på Frasses som vi åt på stationen, vars byggnad ser precis ut som Gällivares och Vännäs stationshus, innan vi hoppade på nattåget söderut.