Hemresan från Färöarna via Danmark

När vi vaknade på morgonen hade vi en till hel dag på båten, som vi ägnade åt lite bad, lite quizer, lite sitta på däck och titta på havet. Man går rätt nära förbi Shetlandsöarna och det är ju lite kul. Synd att inte båten stannar där längre, det gjorde den enligt information på nationalmuseet i Torshavn fram till 2003. 

Vi åt buffé till middag. Den var stor och bra. Efter det var det pubquiz i baren högst upp och sen spelade en trubadur.

Efter en natt till på båten och morgonkaffe i baren högst upp, åkte vi av i Hirtshals. Vi åkte till fyren och gick upp och tittade på utsikten, kollade på utställningen i maskinhuset och en liten konstutställning i huset bredvid. Promenerade runt i bunkermuseet där man kunde titta in i bunkrar som finns i sanddynerna.

Sen åkte vi till Skagen. Fin stad. Mycket folk. Vi åt röd dansk korv i ett korvstånd på torget, köpte enorma franska våfflor med kanel på ett bageri och fönstershoppade lite i keramik- och andra butiker.

Vi åkte ut till grenen och där finns det också en fyr och ett bunkermuseum, men det hade vi ju redan sett en gång idag, så vi styrde ut mot spetsen istället, där Kattegatt och Skagerak möts och vågorna kommer från två håll. Det var lite längre att gå än vi trodde, och lite jobbigt att gå i sanden, så det hade behövts mer tid än en timme för att göra det i lugn och ro. Men coolt att se. Och jättemycket folk.

Vi hann precis till färjan i Fredrikshamn och gick direkt upp till tropiska baren och åt räkmacka på äkta Danmarksbåtsvis. Från Göteborg körde vi direkt hem.

Färöarna

 Vi anlände alltså till Torshavn kl 03:00 färöisk tid den 18 juli. Vi hade planerat att åka till Gjogv och runtom öarna i norr, men det var så dimmigt så att vi vände. Senare fick vi veta att det nästan alltid är dimma i Torshavn på somrarna, men det är klarare väder norrut, så det hade kanske blivit bra i alla fall.

Istället åkte vi till Kirkjuböur. Det har liknats vid Färöarnas gamla Uppsala, och det har varit biskopssäte och det fanns tre kyrkor på gång samtidigt en gång i tiden. Numera finns det en hel kyrka, som var öppen när vi kom, så det var bara att traska in, en stor ruin av den andra kyrkan, och lite rester av den tredje.

Vi åkte tillbaka till Torshavn för att reka lite, och gick till turistinformationen som var öppen men obemannad, så man kunde ta lite broschyrer. Sen strosade vi lite på stan, i de gamla kvarteren i Tinganes, och till Skansin, en gammal försvarsanläggning med kanoner från 1700-talet och andra världskriget.

När konstmuseet öppnade åkte vi dit. Det var fint uppbyggt i teman med tavlor av hav, sten, upp, traditioner, landskap.

Sen var vi trötta på dimman och styrde norrut för att se om det var bättre där, och det var det. Vi kom till Saksun, där det finns ett litet museum i en gammal bondgård med hus med torvtak, och ett fik som hade kaffe och våfflor. Sen åkte vi tillbaka till Torshavn, checkade in på campingen och vilade där resten av eftermiddagen.

Dagen efter hade det klarnat och solen sken. Vi tog en biltur norrut. Först kom vi till Tjörnuvik, som är en mysig liten by vackert belägen i en fjord. Det är fin utsikt till "jätten och kärringen", några klippor i havet som ska illustrera något ur en saga som går ut på att herr och fru jätte skulle släpa med sig Färöarna, men sen gick solen upp och de blev förstenade. På torget satt en trevlig man och sålde kaffe och våfflor. Han tog bara kontanter, men man kunde ta en bild på hans adress och skicka pengar i efterhand. Tyvärr sa han att han skulle lägga ner nästa år och flytta till Torshavn permanent. Annars var han guide för bussresenärer. Han växte upp i byn som hade 105 invånare och skola när han var barn, men 40 invånare och 14 km till närmaste skola nu.

Sen åkte vi över bergspasset till Gjogv, via en utsiktsplats där man kunde se jätten och kärringen en gång till, lite närmare i en annan vinkel. Gjogv är en annan mysig by, lite större utan att vara stor, och har en häftig naturhamn långt nere i en skreva. På vägen tillbaka råkade vi åka fel och ta samma väg som vi åkt dit, så vi fick inte se rondellkonsten i Eysteroyartunneln idag som vi hade planerat.

Tredje dagen på Färöarna var det dimma i Torshavn igen. Vi såg alla tre ställena för nationalmuseet. Det första är det största museet, om geologi, historia, arkeologi, kultur, lite gravar, de två vikingagravar de har hittat på Färöarna, en i Sandur och en som vi såg lite av igår i Tjörnuvik, bänksidorna från kyrkan i Kirkjuböur, några fiskebåtar och lite om fiskeindustrin från förr till nu.

Det andra stället är ett friluftsmuseum på en gammal gård i närheten, och det tredje är en valfångsstation en bra bit norrut, på samma väg som vi åkt förr, mot Tjörnuvik. Den var jätteintressant. De har sparat den gamla stationen som industriminne och där finns den jättestora plattformen med vinschar där de drog upp valarna, tryckkokarna där de stoppade ner de styckade delarna, och separatorer och torkar som användes till att utvinna olja och valmjöl.

Vi hade ju ett tag på oss tills båten gick, och det utnyttjade vi till att göra en utflykt till lite fler ställen i norr. Vi tog en tur till Fuglafjördur, genom undervattenstunneln (som det finns mellan nästan alla öar) till Klaksvik och ut till Vidareydi. Det sades vara mer dramatiska klippor på nordöarna men det var ganska dramatiskt på de andra öarna också tyckte jag. Kul att se lite mer av öarna i alla fall.

Vägen hem tog vi genom Eysteroyartunneln, som är den längsta, och dyraste, undervattenstunneln, men har det där konstverket av traditionellt dansande färöingar i rondellen. Konstigt att det tar så mycket mer emot att betala för tunnlar än för färjor egentligen. Om färjorna, som gick innan tunnlarna byggdes, hade kostat lika mycket skulle jag inte ha på det tänkt på ens. Och det var enkelt att betala genom att gå in på hemsidan i efterhand.

Väl tillbaka i Torshavn åkte vi till puben i Brandan hotell där de hade levande musik av en finsk/färöisk folkmusikgrupp som spelade irländsk och finsk musik. Trevlig avslutning innan vi åkte på båten halv tolv på natten.

Seydisfjördur och båten

 En till dag med strålande solsken, varmt och morgondopp i sjön. Efter ihopplockningen åkte vi till Seydisfjördur för att fixa taxfreeåterbäringen på lammskinnen som vi köpt och som har hållit oss varma i tältet hela resan, och tittade på stan, kyrkan, bymuseet och den lilla gågatan.

Museet, som ligger i en gammal maskinverkstad, blev halvt förstört av ett jordskred för fem år sedan, och nu har de inga originalgrejer där, utan de ska bygga ett nytt museum tills om två år. De har utställningar om fisk, telegrafstationen som kommit till byn tidigt och lite om andra världskriget då det funnits britter och sen amerikaner i byn. En kanon från ett sjunket brittiskt fartyg, rester av den gamla båtrampen från verkstaden, en krossad traktor, och lite andra saker finns utanför.

Gågatan i byn ger den där stadskänslan som alla isländska byar har. Där finns en hantverksbutik, en restaurang och en pub. En vanlig matbutik ligger lite bakom. 

Vi åkte sen till Eidar, där vi hittat prisvärt inomhusboende för att slippa fälla tält och sånt innan båtresan. Eidar är bara hostelet, en liten kyrka och några spridda bostadshus, inte ens en by. Men hostelet är fint.

Jag skrev inte något om båten förr, så jag tar det nu. Båten, Norröna, med Smyril Line, går från Hirthals en gång i veckan till Island och två gånger i veckan till Färöarna under sommarhalvåret. Den tar två dygn. Det är enda sättet att smidigt få med sig sin egen bil till Island, och det lönar sig, framför allt bekvämlighetsmässigt, om man ska vara borta en lite längre tid. Men mest av allt är båtresan ett äventyr, en kryssning, ett sätt att njuta av resan som helhet. 

På båten finns massor att göra. Det finns pool, bastu och gym, och aktiviteter som pubquiz, provning av taxfreedrycker och föreläsningar om Island och Färöarna: Historia, fakta, användbar information om bilresande och annat i landet, och tips på sevärdheter. Om man vill betala en hel del extra finns också bubbelpooler på däck, smörgåsbord och a la carte restaurang. Det finns även en billigare restaurang och fik. Ett helt barnaktivitetsprogram finns också, om man skulle ha barn med sig, och en minifotbollsplan på däck. Och bio med både barn- och vuxenfilmer.

Vi kommer nog att ta ett smörgåsbord, på resan mellan Färöarna och Danmark, resten av maten äter vi medhavd i hytten, mackor och tonfiskburkar och liknande, som förmodligen de flesta. Vi valde hytt med fönster på alla delresorna. Lite lyx måste man ju unna sig när man ändå reser på det här sättet, och prisskillnaden till billigare hytter är verkligen marginell i sammanhanget.

Ankomsttiden till Färöarna från Island är lite obekväm, kl 3 på natten, och eftersom man kommer från Island blir det som klockan 2. Vi försökte lägga oss väldigt tidigt och det gick ganska bra. Vi lyckades till och med somna ifrån fotbollsmatchen på TV och det var lika bra eftersom Sverige förlorade mot England och åkte ur EM.

Myvatn

Vi bestämde oss för att bo 3 nätter på den trevliga campingen vid sjön. Då kunde vi se alla sevärdheter runt sjön utan att stressa.

Första dagen besökte vi Hverir, nästan det häftigaste vi har sett. Ett område med kokande lergropar, knallgula svavelfläckar och varm rök som luktar ruttna ägg. 

Sen åkte vi till Krafla och tittade lite på nyare lava. Man såg hur lavafloden hade runnit och stelnat. Senaste utbrottet var 1984. Själva kratern kunde man gå upp till och vattnet i den var blåare än i Kerið-kratern.

Efter lunch åkte vi till Grotagja, grottan med en varm källa. Den är för varm att bada i, kan bli 60 grader. Jag kände efter och det var nog inte 60 men kanske 45, men det kan ändras snabbt. Grottan ligger väldigt tillgängligt vid parkeringen så det tog inte hela eftermiddagen att besöka den. Man kunde klättra omkring lite i grottan bara.

Nästa dag tog vi en tur runt sjön. Först till ett till lavaområde, med formationer som hade bildats genom att små bubblor av ånga och lava trängt upp till ytan och bildat former som liknar raukarna på Gotland, men svarta. Vi gick till det här områdets Kirkja, en liten lavatunnel.

Sen åkte vi till pseudokratrarna vid sydsidan av sjön. De har bildats av ångbubblor och ser ut som kratrar utan att vara det.

Vi stannade också till vid Laxa och tittade efter strömänder men såg inga. Det fanns fler fåglar av olika arter vid stranden vid campingen. Ägnade lite åt eftermiddagen åt att skåda dem istället.

Dagen efter packade vi ihop för att ta oss tillbaka till Seydisfjördur och båten till Färöarna. 

Husavik och vägen därifrån.

Dagen efter konserten i Siglufjörður gjorde vi inte så mycket mer än att köra till Husavik. Tog in på campingen, strosade lite på stan och tittade på kyrkan som ser ut mer som ett vanligt hus i stan än en kyrka, tyckte jag. Ingen mittgång utan ingången är bredvid koret. Vacker och enkel inuti.

Den tolfte, igår alltså, började vi med att gå på valmuseet, ett trevligt museum med en massa skelett av mest strandade valar, en 25 m lång blåval, kaskelot, späckhuggare, vikval, grindval, tumlare osv. Även information om isländsk valjakt, vilket verkar vara en kontroversiell fråga här.

Efter det gick vi till Eurovision song contest-museet, som tyvärr var stängt pga strömavbrott. Lite otippat för oss att det finns ett just i Husavik men om jag har fattat det rätt så var det någon därifrån som vann någon gång.

På kvällen var vi på vår sedan länge inbokade valskådartur. Det var en fin båttur. Vi såg två knölvalar som kom upp till ytan då och då och en var riktigt nära båten.

Sen drack vi lokal öl på denna bys bybryggeri. 

I morse startade vi tidigt och åkte kustvägen i dimma. Så småningom lättade den och vi såg havet. Vi åkte till Hljodaklettar och såg först på utsikten och gjorde sen en rätt så lång vandringsturen i dalen, med otroliga lavastenformationer! Jag gick ända bort tills jag fick fin utsikt över det röda berget Raudhholar, med ett svart berg framför. Så vackert!

Vi fortsatte till Dettifoss och såg även Selfoss precis intill. Mäktiga fall båda två, men man kunde inte komma helt inpå, för vägarna var stängda pga rasrisk.

Vi åkte vidare till Myvatn och tog in på den första campingen vi stötte på. Här är jättefint, men hysteriskt mycket insekter i luften, som inte stör ett dugg egentligen, för de varken sticks eller attackerar utan bara flyger omkring.

Det har varit riktigt varmt och soligt idag. En bra bit över 20 grader. Stor kontrast mot de första dagarnas 11 grader max.

Siglufjörður och vägen dit.

När vi kommit ut på väg 1 igen passerade vi 2 kyrkor. Thingeyrakirkja var stängd men hade vacker utsida och omgivningar, och man kunde tjuvtitta på strärntaket genom fönstret. Vidimyri torvkyrka var öppen och mycket intressant. Trästommen är original från mitten av 1800-talet men torvtaket, som går ner till marken, byts då och då. De två båsen i fram var inte för fint folk utan det vänstra för ogifta kvinnor och det högra, närmast predikstolen, för odygdiga kvinnor som prästen behövde ha pli på. Numera är det oregelbundna gudstjänster och förrättningar för upp till 100 personer! Trångt!

Vi åkte också genom Blönduos, en mysig by där kyrkan användes för boende men det finns en annan kyrka också. 

Campingen i Varmahlid ligger i en av Islands få skogar, planterad av en entusiast i forskningssyfte eller nåt. Många arter, presenterade med små skyltar som i en botanisk trädgård. Det finns en stig i skogen till ett minnesmärke.

Vi såg att det var konsert i Siglufjörður den 10 juli, så vi bestämde oss för att passera Akureyri den 9:e och åka till Siglufjörður sen. I Akureyri tittade vi lite på stan och kyrkan, och satte oss sen på ett cafe och skrev vykort. Ja, vi tillhör de sista entusiasterna.

Vägen till Siglufjörður går genom 3 långa tunnlar, varav en 3 km lång enfilig. Ingen bra ide. Mötesplatser finns men det kändes läskigt ändå. 

Siglufjörður är däremot en superfin by. Ser ut som en småstad fast det är en by. Campingen är väldigt central, typ på torget. Det var 4 platser kvar där när vi kom vid 14.30-tiden, men det finns lite andra campingområden också. 

Vi hade en heldag då vi började med sillmuseet, som är det finaste museet på den här resan. Det är inrymt i flera gamla byggnader från sillindustritiden i byn.

Det första huset är uppbyggt som en hamn med en massa båtar, varav man kan gå in i det största, med matburkar i skåpen och kläder i lådorna. Ute på bryggan är det bodar, redskap och försäljare i form av trädockor, och det spelas en gammal film på väggen så man får intrycket av att befinna sig i hamnen med verksamheten igång. 

Det andra huset är den gamla fiskfabriken där det tillverkades fiskmjöl och fiskolja, med maskiner och bilder på arbetare vid maskinerna. Det tredje huset är ett av över 100 salterier som fanns i byn, med bostäder för sillflickorna, unga tjejer som kom från hela Island och säsongsarbetade, på övervåningen. 

Folkmusikcentrumet ingick i samma biljett, och dit gick vi på eftermiddagen. De hade information om upptecknade sånger och de som samlade in, framför allt han som grundade centrumet. Lite instrument, långspel, ungefär som hummel, och isländsk fiol, lite som psalmodikon, två strängar på en bräda. 

Men det har mest varit sång på Island. Rimur är deras stora tradition, med strikta versmått och rimregler och melodin har varit sekundär. Sen är det berättande sånger om allt möjligt, fiske, vädret, djur. Därför är det ganska simpla melodier, men troligen har sångarna ornamenterat dem också. Tvåstämmiga sånger med parallella terser eller kvinter blandat med unison sång är också vanligt.

Det spelades videor med musik och dans och det finns datorer som man kunde klicka sig fram till det man ville se. Danserna som visades var ganska avancerade med många turer och dansas mest av entusiaster berättade guiden. Det fanns något som liknade balladdans också. Efter det gick vi och tog en öl på det lokala bryggeriet. 

På kvällen var det konsert med två mycket bra dragspelare. En tjej från byn, Ásta Soffía Þorgeirsdóttir, och en kille från Röros, Daniel Falcon Græsdal, och de spelade blandad musik från Norge, Island och övriga världen.

Västfjordarna

Efter Borgarnes ville vi till Västfjordarna, så vi sträckkörde till Latrabjarg, Europas västligaste punkt och en känd fågelklippa.

Det var spännande körning! Vi åkte över vackra bergspass och längs fjordar, de sista milen på en smal, ojämn grusväg som slingrade i serpentiner längs bergsväggarna. Väl framme fanns ett fantastiskt fågelberg med tiotusentals fåglar av olika arter och jag var inte ensam om att leka med kamerans teleobjektiv.

Vi valde att inte stanna på campingen därute. Det blåste rätt bra vid Latrabjarg och vi ville försäkra oss om att inte köra den läbbiga vägen i eventuellt dåligt väder.

Vi åkte till Patreksfjördur istället. Enkel och fin camping i lä, med vacker utsikt. Patreksfjördur är en fin liten by med vackra vyer, några statyer, en liten hamn och ett badhus förstås. Vi tog en liten tur på stan på morgonen innan vi åkte vidare. 

Vi tog den längre vägen mot Isafjördur, delvis grusväg, över bergspass, svindlande vackra dalar, snöfläckar vid vägkanten, vattenfall och små fjällsjöar.

Isafjördur är lite större och verkar mer turistanpassat. Vi bokade bord på Tjörudhusid. Det var fullbokat kl 18 men vi fick plats 20.30. Vi tog in på ett hyfsat billigt hostel för campingen låg en bit från stan. Isafjördur Inn. Jättefint och relativt prisvärt!

Vi promenerade till kulturhuset, ett stort hus som hade tjänat som sjukhus men nu är bibliotek, arkiv, och konst- och fotoutställning, men det var tyvärr stängt.

Sen gick vi till bymuseet som handlade om fiske, båtar, fiskarsamhället och dess människor, fiskare, kommunister och kapitalister. De visade en lång film om fiskare någon gång tidigt 1900-tal, i början av slutet på det traditionella fisket. Dragspelsutställning på övervåningen och en liten tornplattform med lite utsikt.

Buffen på Tjörudhusid var verkligen delikat! Hummersoppa och en massa färsk fisk tillredd på olika sätt. En del av fisken var fångad så sent som idag. Inte orimligt dyrt heller, ca 850 kr för buffe och öl per person.

Nästa dag lämnade vi Isafjördur och fortsatte längs kusten. Vi stannade vid fjällrävscentret i Sudavik. Där finns information om fjällrävar och människans relation till dem, som förr i tiden verkar ha liknat vår relation till vargen. De är inte hotade på Island, det är bara Skandinavien som har det problemet med konkurrens av rödrävar. 2 levande rävar fanns också och låg och slappade i solen i en inhägnad.

Vägen fortsatte in i och ut ur fjordarna, men nu var det asfalterat. I Holmavik gick vi på museet för häxkonst och fick veta lite om häxkonster och häxbränning. 

Vi tog sen den enklaste vägen tillbaka mot väg 1 och stannade vid Laugar camping vid Gudrunnarlaug, ett naturligt, gratis, litet varmbad, inte jättevarmt men ungefär som en babysimpool. Vi gick en av de 4 vandringsleder som utgick därifrån, det blev lite längre än vi trodde, eftersom leden vi hade tänkt gå var kortare än vi trodde så vi missade avtagsstigen. Vackert var det i alla fall.

Geologi och historia på västra Island

Efter att ha lämnat Reykjavik åkte vi tillbaka en bit för att gå på en sedan länge inbokad tur i Raufarhólshellir Lavatunneln. Vi åkte söderut på väg 1, den sträckan som vi inte hade kört förut, och där rykte det överallt ur marken. Coolt, eller snarare hett. 

Lavatunneln var jättehäftig, med rött tak och rött på väggarna, som ser ut att ha runnit ner över lavaformationerna, som ser ut som grått, räfflat glas med droppar. Dock inga droppstenar, för det finns ingen kalk i grottan, bara järn, svavel och silver, och lite till. Från början har hela grottan sett ut som väggarna, men det har rasat, och tunneln hittades sen av några får som ramlade genom taket.

Sen gav vi oss av norrut till Borgarnes, där vi tittade på bosättarmuseet. Det är en riktigt fin utställning med uppbyggda scener som det berättas om med en audioguide, som finns på svenska. En berättelse handlar om Islands första bosättare och en är ett sammandrag av Egils saga.

Vi tog in på den enkla campingen i Borgarnes och tog sen en kvällstur på ett par timmar till Hraufossar och Barnafoss, ett jättelångt vattenfall som forsar ur lavafältet och ner i ån, och en fors genom en båge i berget. Lite speciellt. 

Reykjavik

Den första juli, efter Tingvellir-besöket, kom vi till Huvudstaden. Vi checkade in på den fina och välutrustade campingen i Laugardalur, med bekväm bussförbindelse till stan. Vi kompletteringshandlade lite på Ikea, och åkte hem och tog en öl i puben på campingens vandrarhem.

Jag tog en kvällspromenad i Laugardalur, och det var väldigt fint. Som namnet antyder fanns det tvättinrättningar i de varma källorna i dalen förr i tiden, och sen byggdes badhuset och folk tvättade sig själva också. Nu finns det dels en massa sportanläggningar där, inklusive badet, och nationalfotbollsarenan, dels en rekreationspark med gräsmattor, träd, en liten tvätteriutställning och en hel botanisk trädgård med både isländska och utländska växter, kryddor, medicinalväxter och allt därtill.

Dagen efter gick vi på en massa museer. De är ganska små så vi hann med många. Vi började med skulptören Asmundur Sveinssons museum, i närheten av campingen, där vi också hämtade våra City Card, som ger inträde till många museer och bad och lokalbussresor, och rabatt på penismuseet.

Vi tog sen bussen till stan och gick på det sistnämnda museet. Det var faktiskt intressant, en massa däggdjurspenisar, från guldhamsterns på några millimeter, till nästan två meter långa valpenisar. Dessutom finns lite konst med fallossymboler, och anatomibilder, varav en av det kvinnliga könsorganet ända inifrån, blottlagt så det liknade en penis.

Vi fortsatte till bosättarmuseet, som utgår från en husgrund från 900-nånting, och beskriver Reykjaviks utveckling från den tiden till nu.

Nationalmuseet var lite likadant men beskrev hela Island, även nationens bildande, nationsbygget och självständigheten.

Nästa museum var Nationalgalleriet som hade två utställningar, bland annat landskapskonst av Landmannalaugar och Thingvellir, med helt fantastiska färger.

Sist men inte minst var vi i Hallagrimskirkja. Kul att se den inifrån för alla bilder är alltid bara på utsidan. Insidan passar bra ihop med utsidan, fint och avskalat med cementpelare och små fönster runtom koret. 

Vi åt också en korv i världens berömdaste korvkiosk. Den var god, men dyr, men det är ju liksom upplevelsen man betalar för. 

Efter kvällsbestyren på campingen tog vi ett kvällsdopp i Laugardalslaug, alltså badet vid campingen. De hade 50-metetsbassäng, svaveldoftande ångbastu och en rad olika pooler, en kall och varma med temperaturerna 38 till 44 grader. De mittersta var bäst.

Nästa dag åkte vi till kyrkogården för att leta efter en väns farföräldrars grav. Vi fick hjälp av en trevlig vaktmästare som sökte upp dem. De visade sig ligga på Fossvogskirkjugarður, en bit utanför staden. Vi åkte dit, och vi hittade graven.

Därifrån gick en buss direkt till Arbaer friluftsmuseum. Det är en gammal bondgård som står kvar på sin ursprungliga plats, plus en del ditflyttade och rekonstruerade hus, mest från Reykjavik, och en Scoutstuga. 

Framåt kvällen tog vi bussen tillbaka till stan, tittade på Solfärd och åt jättegoda fish&chips på en restaurang. Vi promenerade hem längs vattnet, såg på lite skulpturer, en liten fyr och huset där Reagan och Gorbatjov avslutade kalla kriget 1986.

Morgonen efter tog vi ett morgondopp i Laugardalslaug, för att det var roligare än att duscha på campingen och City Carden fortfarande gällde. Sen packade vi ihop och lämnade Reykjavik. 

Tingvellir

I går skrev jag om förrgårdagens aktiviteter, och idag ska jag skriva om gårdagens. Vi lämnade Hella i lagom tid på morgonen och åkte till Tingvellir nationalpark. Vi åkte in på den lilla vägen till mitten av parken, öster och nedanför klippan, närmast kyrkan. Trots att vi var där relativt tidigt, lite efter 9, fick vi vänta en stund på en ledig parkeringsplats. 

Vädret var kallt, riktigt kallt, under 10 grader, men solen strålade från en relativt molnfri himmel.

Vi började med att titta på den lilla söta kyrkan, bredvid husen där statsministern har sitt sommarställe. Vid kyrkan såg vi att det gick en gratis guidad tur kl 10, och vi följde med på den.

Turen började med kyrkan och statsbegravningsplatsen i en kulle bredvid. Där låg några statsmän, bland annat, kanske, en som de flyttat från Danmark, men de var osäkra på om de hade tagit rätt ben. Så det är fifty-fifty om det ligger nån dansk hantverkare där istället.

Vi fortsatte till en spricka med klart vatten i, där folk kastat mynt för lycka i flera århundraden. Det finns en annan spricka i närheten som folk dyker i.

Sedan gick vi upp på berget till tingsplatsen, där det har fattars lagar sen 900-talet och ganska sent in i nästan modern tid, innan det flyttades till Reykjavik. Nationalparken grundades 1000 år efter det första tinget, alltså i mitten av 1900-talet. Där firades också Islands självständighet, som utropades 1944 när danskarna var ockuperade av tyskarna och inte kunde säga något. Island var ockuperat av britterna och de hade väl inget emot det antar jag.

Turen avslutades vid dränkningspoolen, där kvinnor som begått lönskaläge dränktes, och guiden berättade om galgberg och häxprocesser, där fler män än kvinnor hade avrättas på Island, deras bidrag till att jämna ut jämställdhetsstatistiken.

Efter turen gick vi till vattenfallet, Öxarafors, som fått sitt namn av att någon slängt en yxa genom isen. Där går vattnet ovanför klipporna ett tag innan det faller igen, och det är möjligt att det inte föll alls från början utan klipporna bröts igenom an människor för att få vatten till dalen. Tingsplatsen valdes bland annat för tillgången till vatten.

Vi gick också upp till utsiktsplatsen vid besökscentrumet som man kunde komma till via stora vägen. Där var det fantastisk utsikt över dalen, som blir typ 2 cm bredare för varje år när de eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattorna drar sig från varandra. Och så sjunker marken lite också. Också över sjön, som är Islands största. 

Sen gick vi ner till parkeringen och åkte vidare, åt lunch på en vacker, blåsig och kall rastplats innan vi fortsatte mot Reykjavik.

Landmannalaugar.

Upp i höglandet måste man ju. Eftersom vi inte har fyrhjulsdrift tog vi en guidad tur. Det går att åka lokalbuss också men det var nästan lika dyrt.

Hella är ett bra ställe att bli upphämtad. När bussen hämtade oss vid busstationen hade andra redan varit på väg i 2 timmar från Reykjavik. Onödigt. Efter ca 45 minuters färd åkte vi in på F-vägen, som är helt obelagd, bara jord, som går genom lavalandskapet, mer eller mindre bevuxen med mossa, lågt gräs och små blommor, och rakt genom några halvmeterdjupa vattendrag. 

Vi kom till campingen och fick chansen att lägga packning i turföretagets tält, men vi hade inte så mycket att det behövdes. 

Vandringen började längs det stora lavafältet. Hela området är en rest av en vulkan som kollapsade för några miljoner år sedan och lava är det nyaste tillskottet, 6000 år gammal. 

Vi passerade ett geotermiskt område på bergssidan, där markvatten eller grundvatten värms upp och blir till svavelblandad ånga. Sedan gick vi förbi kronan, där vulkanen hade sitt utbrott, och upp på ett 855 m högt  berg med strålande utsikt. 

På nedvägen fanns gott om små gruskorn av fin stelnade lava som ser ut och känns som svart glas. 

Efter en lätt vandring på en grusig flodbädd och över lavafältet så var vi tillbaka till campingen, där vi åt sen lunch och badade i den varma källan, som får vatten från några heta bäckar. 

Det började inte regna på allvar förra vi skulle sätta oss i bussen, som gick kl 18. Vi var tillbaka efter kl 20. En händelserik och kul heldag! 

Islands södra delar

Vi kom med båten till Seydisfjördur torsdagen den 26 juni och började med att åka över passet till Egilsstadir där vi svängde söderut på väg 1. Vi körde längs kusten och det första stoppet var vid Petras stensamling. Det är riktigt fascinerande! Denna kvinna samlade stenar i hela sitt liv och de fyller en hel trädgård och hela huset utom sovrummet.

Nästa stopp var i Djupivogur där vi fikade i Langabudin för att få se en skulpturutställning på köpet. 

Vi kom till Höfn tidig kväll och tog in på campingen. Sedan promenerade vi till restaurag Pakkhus och åt finmiddag med väl tillagad torsk i en avkopplande enkel miljö.

Nästa dag började vi med några måste se-ställen. Jökullsarlon är fin med sina isblock som kalvar från en utlöpare till Vatnajökull, och fortsätter i forsen mot havet, och diamantstranden alldeles nedanför har isblock på den svarta stranden.

Fjallsarlon är mindre, och då kommer man också närmare glaciären. 

I Skaftafell vandrade vi på gångvägen uppför berget ett par kilometer, förbi flera vattenfall till Svartifoss. Själva fallet var bara ett vanligt vattenfall, men omgivningen med basaltpelare var verkligen sevärd. Vacker vandring också, och när vi var på väg ner lättade dimman över glaciären på berget bredvid.

Sen var vi nöjda med sevärdheter för dagen och körde vidare så långt vi orkade. Vi kom till Kirkubergsklaustur, där vi tog in på campingen. 

Tredje dagen började vi med att besöka Fjadrargljufur, en djup canyon med utskjutande klippblock längs kanterna. Vi vandrade längs kanten fram till det ställe dår två älvar faller ner i vattenfall från varsitt håll. 

Vi passerade Vik, körde upp till utsiktsplatsen vid kyrkan och skådade en val vid stranden. En knölval enligt några tyskar och min tolkning av tyska språket. 

Precis runt hörnet på berget liggen Raudasandur, en till svart strand, med basaltpelarkonstruktioner och grottor, och en massa lunnefåglar. 

Sen gick vägen först över en stor slätt utan växter alls, bara svart grus. Därefter kom ett landskap med mossbevuxna lavablock.

Vi körde ända till Hella för att bo där tre nätter. Vi började med campingen men kunde inte avgöra om den var stängd eller ej, och jag råkade kolla booking och såg att det fanns ett relativt billigt vandrarhem i byn, så vi bokade rum där. Det är riktigt fint och ska få ett bra betyg av mig. 

Idag söndag har vi kört gyllene cirkeln. Vi började med Kerið-kratern, en sjö i en krater med röd jord och gröna växter på väggarna. Det går en stig uppe längs kanten och en nere vid sjön och man går lätt runt båda två från parkeringen.

Nästa stopp var vid Geysir. Där kokade det överallt i marken, och Strokkur hade utbrott ungefär var femte minut. Helt utan förvarning bara fräste den till och sprutade ut en hög het vattenpelare. Häftig känsla att promenera runt i den varma ångan med en viss svaveldoft, som kom från alla bubblande pölar.

Vi körde vidare mot Gullfoss. Ett helt fantastiskt vattenfall som faller i två nivåer i olika riktningar ner i en ravin. Det skvätte rejält från det nedre fallet när det föll ner i mot bergväggen i klyftan.

Vi kom hem ganska tidigt och åt sen lunch, för det var tunnsått med rastplatser den sista sträckan. Längre västerut har det funnits ganska gott om dem och jag hoppas att de kommer tillbaka, annars blir det väl mackor i bilen i fortsättningen. 

Konsten att åka på bilsemester.

I startgroparna för roadtrip nummer två i år. Har allt blivit mer komplicerat eller har jag bara åkt helt olagligt förut? Det är så mycket man måste ha i bilen i olika länder. Till Baltikum behövde vi, förutom första förbandslåda och reflexvästar, införskaffa en brandsläckare, som det är lag på att ha i bilen i något av länderna, minns inte vilket.

Ska man åka ut på kontinenten ska man ha en massa miljödekaler också nuförtiden. Det har jag aldrig tänkt på, bara satt mig i bilen och kört. I Baltikum och Island behövdes det inte, det kollade jag noga.

Däremot fick jag brev från isländska tullverket för några veckor sedan, för att registrera tillfällig import av ett fordon. Så fick jag fylla i en blankett med en massa information om bilen och datum när vi skulle vara där. 

Kollade på en gång vad man får föra in i landet, och det verkar vara grönt. Campingutrustning, mobiltelefon och andra normala researtiklar för eget bruk, 10 kg mat, specificerat efter om man kom från Europa eller utanför. Ett fordon för turistbruk under begränsad tid.

Ja, det ska väl märkas att man åker utomlands. Snart får man väl stämplar i passet också.

Ritsem till Abisko plus Katterat 2023

Nu hittade jag en gammal dagbok och tänkte skriva ikapp lite, om en fantastisk stugtur som jag och min vandringskompis Madeleine gjorde för två år sedan.

Stugtur som sagt, lättare packning och potentiellt längre vandringsdagar. Där vi gick lite off-Kungsleden var det faktiskt hyfsat långt mellan stugorna. Vi började i Ritsem och första etappen till Sitasjaure går på grusväg, lättgånget men lite tråkigt. Utsikten bakåt mot Akka och Gallaktjåkkå med glaciärer är dock vacker.

Vi var ensamma i stugan så när som på stugvärden som var glad att få gäster. Utsikt över Sitasjauredammen och ett lustigt format berg som vi tror är Muokhiris åt ett håll och en torrlagd bäck, en vacker våtmark med fåglar och Gallaktjåkkå åt andra hållet.

Dagen därpå sov vi ut och gick sedan mot Hukejaure. Uppförsbacke i början och sedan lättgånget över en hed som var blå av orkideer och andra blommor. Leden är inte så välmarkerad och stigen är otydlig men man kan följa fyrhjulingsspåret som går ihop med leden med jämna mellanrum för att hitta tillbaka.

I passet vid Tjoulak kunde vi skymta Kebnekaise och Rabots glaciär

Det var lättgånget fram till broarna över Cuolakjohka och Raktasjohka, och lite bättre rösat, men sen kom vi in i värsta stenhavet helt oväntat, men mycket vackert! Utsikt över Kaisejaure och snöfläcksrika fjäll. Hukejaurestugan ligger väldigt fint mitt bland klipporna. Fin badsjö men kall och lite lerbotten.

Vi mötte några Gröna Bandare idag, varav en cyklist! Lustigkurre från Nederländerna.

Nästa dag var en bra men lång dag. Först var det stenigt, sen en otroligt vacker dal med massor av miljöer och underlag, klippor, forsar, fantastiska blomsterängar. Stigen var ibland svårfunnen och sparsamt rösad. På ett ställe finns det en bro på kartan men i verkligheten är det bara ett brofundament. Det gick lyckligtvis att vada en liten bit därifrån. 

Vadet mitt i dalen som står utsatt på kartan är också felmarkerat tror vi. Där ligger det efter en ganska stor bäck från söder. Det kändes galet att gå över allt detta vatten för att sen gå över det en gång till så vi vadade innan bäcken.

Sista biten mot Sälka på Kungsleden var superlätt, jämn och inte så söndergången som det kan vara. Vi har mött färre folk i dalen från Hukejaure än i Sareks poppisdalar. Men i Sälka är det fullt av både erfarna och nybörjare, folk från olika länder och i olika åldrar, från ungefär ett år!

Nästa dag delade vi på oss för jag ville gå upp i Tjäktjapasset. En skön dag med bara dagturspackning. Det gick ganska fort att komma dit, mestadels fin led men ibland lite stenigt, och bara några korta branta uppförsbackar till passet. Uppe vid vindskyddet var det fin utsikt över Tjäktjavagge med mäktiga fjäll runtom.

En liten meditationsplats fanns också.

Jag hann gott och väl tillbaka till Bastutiden i Sälka. Det var fullt, särskilt i tvättrummet så det var tur att det gick att tvätta sig i bäcken. 

Morgonen därpå vaknade jag tidigt och ville egentligen gå men vågade inte störa rumssällskapet. Vi har träffat på flera som skulle vandra hela Kungsleden men fått andra planer, hoppat över bitar och tagit bussutflykter istället. Skönt att de vandrar för att ha kul och inte för att prestera något.

Jag kom iväg vid 8-tiden och gick in i Stour Räitavagge på vägen mot Nallo. Stigen tappade jag bort redan vid första vattendraget men det gjorde inget för det var hyfsat lättvandrat ändå. Precis vid första riktiga stenskravlet såg jag ett röse och en stig, och sen var det tydligt rösat och stig större delen av vägen. Fina glaciärer i Stour Räitavaggen.

Jag sneddade upp i Unna Räitavagge från Reaiddajavri och det gick bra, blandad hed och block. Jag hittade ett röse och sen fanns det fler som jag följde. De var bara blocksten i mitten av dalen. Där träffade jag Madde, den enda jag träffade den dagen. Vi fikade och kollade på de maffiga glaciärerna. Hon hade vänt innan Unna Räitastugan och var på väg ner, men jag fortsatte fram till krönet där man ser den turkosa glaciärsjön nedanför Reaidaglaciären. Då ska stugan ligga på andra sidan. Men precis då kom dimmolnen indrivande över dalen, så jag gav upp tanken på att sova i stugan och vände mot Nallo.

På nedvägen var det duggregn och dimma och lite jobbigt med små blöta stenar, men det blev bättre ganska fort. Kom till vadet med järnstången där man knappt behövde blöta ner kängorna ens.

Vacker canyon nära stugan. Kuperat en bit. 

Nästa dag skulle vara en lugn dag till Vistasstugan, och vi väntade på att dimman skulle lätta. Vi hade hört olika meningar om hur lättgånget det var, några sa lätt, andra sa bara sten. Alla hade rätt, det var mest lätt men ibland sten. Vadet vid Nallostugan var ett stenhopp mellan rösen och så var det mitt i dalen också. Först såg vi inte de spektakulära bergen runtom, men efterhand så lättade dimman och vi såg bergen som verkade höga för att de är det och dalen är djup. Fascinerande dalgång med branta väggar och taggiga berg. 

Fint vattenfall i skutet av dalen, ner i en canyon. Stugan ligger i björkskogen. Ingen trängsel i bastun, jag var ensam där.

Vi hittade en fågelbok och slog upp några fåglar som vi hade sett: Fjällabb, snösparv, ljungpipare och tornfalk eller eventuellt stenfalk. De sistnämnda hade ett bo en bit från stugan.

En till fin men lång dag mot Alesjaure. Vi började i björkskogen och efterhand lättade dimman över bergen och vi fick fin utsikt över Siehtasglaciären. Vi lunchade när vi kom ur björskogen första gången, och sen kom mer gles björkskog och meandrande bäckfåror. Vi gick mitt i den grönskande dalen mellan de mäktiga bergen och det tog aldrig slut på det vackra.

Vattenfallet i Moarhmmajåkkå var jättevackert och vid bron tog vi en till långpaus. Sen passerade vi de 2 sjöarna och såg snart Alesjaure, gick nedför backen och kom fram till stugan. Stor, modern och välbefolkad stuga. 

Vi tog båten de första 6 km mot Abiskojaure. Fin tur och bidrag till den lokala näringsverksamheten, bl.a. till pellets till renarna som inte kommer åt snön när skaren kommer tidigt om våren numera. Åkte förbi "Facebookberget", dit alla ungarna i samebyn drar för där finns det täckning. Leden går sen genom en till fantastisk dal, Alesvagge, som viker in i en fin dal med turkosa sjöar grön fjällhed. 

Sen går man runt ett litet berg, nedför en backe och över några broar så ligger stugan i björkskogen och det luktar sommar! Finare stuga än Alesjaure för den är så somrig.

Sista dagsturen mot Abisko är lättgången och vacker. Först längs sjön och sen längs älven som bildar en canyon längst ner. Spångat och fyrhjulingsväg och nästan grusväg hela vägen. Lite asfaltig fjällstation. Vacker utsikt över fjällen och Torne träsk på håll. I kväll äter vi restaurangmiddag och slappar med film.

Vi kortade ju av turen i Alesjaure och gick mot Abisko istället för Katterat. Vi tar tåget till Katterat istället, och det går först på kvällen. Därför får vi en hel dag i Abisko, till att kolla på naturum, promenera längs canyonen och slappa i fåtöljerna i sällskapsrummet.

Efter den vackra tågresan kom vi till Katterat på kvällen och fick soppa i den mysiga stugan. Mycket trevlig värd som pratade en massa om rallare och kriget.

Jag gick på kvällspromenad hela rallarvägen till Rombaksbotn. Det finns massa minnen från hur de tog järnvägsmaterial från den lilla byn vid havet, där det finns husgrunder kvar. Och lite om tyska högkvarter, sabotage och norska flyktingar till Sverige under andra världskriget. Supervackert vid havet. Har man tur kan man se tumlare men det hade jag inte.

Vi tog tåget tillbaka till Abisko nästa dag och åt lunch och jag gick på gränsförsvarsmuseet och tittade på ännu mer rallare och krig. Tydligen var försvaret emot vägen till Narvik när den byggdes på 1980-talet, men gick med på det om den gick bredvid järnvägen så det gick att samordna försvaret. Narvik är attraktivt.

I år ska vi ut och vandra igen. Vi börjar från Ritsem men går söderut mot Norge den här gången. Jag återkommer i Augusti och skriver om det, om jag inte väntar två år med det också.

Gruvdammsrundan i Sala

I början av maj gav jag mig av till Sala för att gå leden runt gruvdammarna som hör till silvergruvan. Det står att den är 26 km, men jag tror att det var inklusive genvägen, så stora slingan är nog inte mer än 20 km, så det var lite för kort för 3 dagar.

Jag gav mig av på fredagkvällen för att övernatta någonstans vid vindskyddet vid Järndammen. Där möttes jag av halva Salas befolkning på fisketur, men vindskyddet var ledigt så jag slog mig ner, grillade korv och övernattade.

Jag somnade när de sista fiskarna gick, och när jag vaknade hade de första redan kommit. Jag gick vidare längs dammen och vek sedan in i trädplanteringen där skogsbolaget via skyltar informerar om hur det moderna skogsbruket fungerar.

När man kommer fram till den stora Långforsdammen går leden på dammvallen, som underhålls av Sala kommun. Jag förmiddagsfikade vid en liten rastplats med lustiga träskulpturer.

Jag passerade sedan badet men varken badade eller fikade på fiket såhär i försäsongen.

När man har gått igenom lite bostadsområde där det finns hus kvar från arbetarbostäderna kommer man till lite mer skog och naturområden. Bland annat Ekeby mosse (vänstra bilden) och vidare längs de andra dammarna, Silvköparen och Olof Jons-dammen (högra bilden). Jag åt lunch vid Hedvigs torpställe alldeles efter Ekeby mosse och eftermiddagsfikade vid badet vid Silvköparens camping.

När jag kom till vindskyddet vid Olof Jonsdammen var klockan bara 3 på eftermiddagen så det var inte dags att slå läger än. Dessutom var det upptaget, av folk med ryggsäckar stora nog att man kunde utgå ifrån att de också var på övernattningstur.

Sista biten mot parkeringen vid Järndammen var inte så lång heller, så jag var rätt nöjd med att det blev en fin ettdygnstur. Men nästa gång tar jag med tältet för det är en för populär runda för att räkna med plats i ett vindskydd. Sista bilden är norra änden av Järndammen, där den övergår i Björnmossen, och där det även finns en extrarunda att gå runt Helgonmossen ifall man nu vill göra en lite längre tur.

Liepaja och Ventspils

Vi kom tillbaka till Lettland och till Liepaja sista dagen på resan. Fin kuststad med vackra hus och ett jättehäftigt konserthus som ska likna en bärnsten. Vi tog en liten promenad. 

Sen tittade vi på en av alla befästningar från befrielsekriget i 1900-talets början. Det finns ruiner längs hela stranden både norr och söder om stan.

Därifrån åkte vi den sista biten till Ventspils och letade upp färjeläget, men det var några timmar kvar så vi tog en promenad på stan och åt middag på en restaurant. Också en trevlig stad, men lite stängd just idag. 

När vi skulle köra på färjan höll det på att bli panik, för man skulle checka in på kontoret innan man körde på med bilen. Ur bilkön och in på kontoret, det tog inte så lång tid, men det kändes bökigt för jag har aldrig varit med om det när jag åker färja med bil. 

Färjan var också en transportfärja med minimalt med förnöjelser. Just idag var det ganska tomt på bildäcken också så det kändes lite spöklikt. Men vi kom välbehållna till Nynäshamn. 

Tack och skål!

Sista dagen på vår roadtrip, genom ett helt land och lite av ett annat, från Vilnius till Ventspils där färjan går. Den går sent, så vi har gott om tid. Vi tar en liten sightseeingtur genom Kaunas, som verkar fin och intressant att lägga på minnet till nästa Litauenresa.

Sen hävdar Google maps att snabbaste vägen till Liepaja, som vi gärna vill se, är via Klaipeda, så vi åker dit och försöker sightseeinga lite där också men det är svårt att ta sig in i stan. Vi hittar dock en fin stor park med en massa statyer som vi tittar lite på. Sen tar vi en picknicklunch och fortsätter till Liepaja.

-Aciu! (Tack på litauiska.)

-Prosit! (Skål på tyska.) 

Vilnius

Vi kom fram sen eftermiddag och checkade in på hotell Kesminta mitt i stan. Efter en liten vila gick vi till Centralstationen och letade efter portalen till Lublin i Polen, men den hade de flyttat, vi såg den senare under uppbyggnad på ett torg i stan.

Vi gick vidare till gryningsporten och hann precis in i kapellet med den stora Mariabilden omgiven av gyllene kors och hjärtan, innan det stängde.

Middag åt vi på en litauisk restaurang, Etno dvaras. Vi testade friterat bröd med ostdipp, som överträffade pommes tyckte vi båda, sen åt jag potatiskorv med bacon och Alexander ostsallad.

Efter det tog vi en promenad på stan, kollade lite statyer och ghettot som varit mitt i centrala staden.

Gnugga lyckomagen, så får du lycka!

Morgonen därpå var vi på det sista KGB-museet i sviten, sen gjorde vi andra saker. 

Efter lunch gick vi på Museet om illusioner. Kul ställe med hologram och perspektivbilder och annat som lurar ögat.

Fikade på ett chokladställe och promenerade via Literatu gatve, ett utegalleri av olika författare, till Uzupis, den lilla självutnämnda konstnärsrepubliken med egen grundlag, som satt uppsatt på en mur på alla Europas språk plus några till. Vid ån var det en liten vilsam oas med konstverk, lite gräs och bänkar, där vi satt och slappade en stund.

Vi passerade katedraltorget med den enorma katedralen, där vi precis hann kika in innan mässan började, presidentpalatset, där de höll på med en flaggceremoni, och universitetet, en pampig byggnad med ytterligare en stor kyrksal vid innergården. 

Katedralens klocktorn

Väl på hotellet kom vi på att vi hade två timmar på oss att göra våra svenskinköp, eftersom det bara får säljas alkohol till kl 20 på vardagar och inte alls på helgdagar. Vi plockade två litauiska sorter, en med en massa örter och kryddor och en honungslikör, och lite till påskbordet, dels på Lidl, dels på en lite finare vin- och spritbutik vid sidan om.

På kvällen gick vi tillbaka till Etno Dvaras. När vi gick förbi Rådhustorget såg vi att portalen var igång så vi kunde stå och vinka till folk både någonstans i USA och i Polen. Sen provade vi lite fler litauiska rätter, potatis med smör till exempel, men smöret var kryddat och med gräddfil. Surkålssoppa minns jag från Polen och det hade de här också.

Aktivt nattliv i kväll, men vi går hem för att orka gå upp hyfsat tidigt i morgon.

Korskullen

På vår väg från Riga till Vilnius gjorde vi ett stopp vid Korskullen. Det är galet många kors där, från någon decimeter till sju, åtta meter höga, av trä, av metall, liknandes lyktstolpar eller totempålar, dekorerade med träsniderier, propellrar eller kugghjul. Kors uppställda av portugiser, armenier och flygare. Påve Johannes Paulus II hade varit där och kallat kullen för Guds gåva för att vara källa till välsignelse, tecknet för folkets försoning. Hur som helst ett ställe värt att stanna vid om man råkar ha vägarna förbi, kanske till och med ta en liten omväg till.

Riga

Vi anlände på kvällen till Muzeja apartments, ett ombyggd gammalt museum om Lenin med skum fasad och lite utställningsobjekt sparade i hallen. Efter lite vila tog vi bussen till stan för att äta och dricka lite. Gick på ett drinkcafe som har Riga black balsam i allt, och Riga folk club, en mysig källarkrog som säkert är helt fantastisk när det spelas livemusik där, vilket det tyvärr inte gjordes nu.

Förmiddagen därpå promenerade vi till KGB-byggnaden för en skrämmande tur i fängelset. 

Intagningshallen

Rastgården

Cellerna

På väg till ockupationsmuseet tog vi paus från terrorn och åt glass med Riga black balsam på samma cafe som igår.

Ockupationsmuseet var omgjort sen jag var där för 21 år sen, och nu är det uppbyggt som en tidsslinga som börjar med det fria Lettland efter ryska revolutionen, snabbt går in på andra världskriget, nazisterna, förintelsen, Sovjetockupationen, massdeportationerna, gulag, partisanerna, motståndsrörelserna under kalla kriget och slutligen självständighetskampen under perestrojkatiden. Mycket text men också mycket saker och snyggt uppbyggt.

När vi var klara med historielektionerna gick vi till den gigantiska Centralmarknaden och köpte billig rökt fisk, inlagda grönsaker och honung.

Sen såg vi på utsikten över stan från vetenskapsakademien, det balla huset som kallades Stalins födelsedagstårta på grund av de överdådiga utsmyckningarna.

Vi tog sen bussen ut till Lido, den överdådiga restaurangen i utkanten av stan, där det finns minizoo och rester eller uppbyggnadsmaterial till minitivoli. De höll på att fixa med dammar framför byggnaden så det blir nog fint framåt sommaren. Maten serverades på samma sätt som för 21 år sen, man tog saker från en buffe och betalade per rätt. Lite andra priser än då men fortfarande långt ifrån dyrt.

Sen åkte vi buss hela vägen till hotellet, med ett smidigt byte. Lätt att åka buss i stan. Biljetterna köps i matbutikerna och sen är det bara att blippa och köra.

Haapsalu och Häädemeeste

Vi styrde söderut från Tallinn mot Haapsalu på förmiddagen. Där gick vi en bit på en kulturpromenadslinga runt stan, som passerade Ilon Wiklands barndomshem, några anrika kurhotell och platser där kändisar som Tjajkovskij har semestrat. Promenaden går längs havet till en liten sandstrand med anor från förr och nutida lekplats. Där finns också fina strandängar med fåglar och fågeltorn.

Anrikt kurhotell

Utsikt över Afrikastranden från fågeltornet.

Vi fortsatte längs kusten och slog in på en sån där markerad vacker väg, som går genom tallskog och nära havet och genom pittoreska byar. Där hamnade vi i Häädemeeste, där vi först föll för kyrkan, som tyvärr var stängd, och sen såg ett museum som gjorde oss nyfikna.

Museet var ett fint litet hembygdsmuseum inrymd i kommunhuset. En trevlig och engagerad guide berättade om livet i Häädemeeste för länge sen, för mindre länge sen och nu. Namnet Häädemeeste betyder nåt med goda män, eftersom det fanns fiskare som hade räddat livet på folk i sjönöd och de uppkallade byn efter dem.

Det var förstås mycket fokus på fiske och båtbyggeri, och även på livet under Sovjettiden, då de i smyg behöll gamla högtider och traditioner, medan ungdomarna i skolan var med i pionjärerna och övade försvar mot kapitalistisk attack. Byn har nu en 12-årig skola som de kämpar för att behålla fast det går åt samma håll som i Sverige med nedläggningar av mindre skolor till förmån för större. 

De två kyrkorna i byn kommer sig av att ryssarna gav mark till alla som konverterade från protestantiska till rysk-ortodoxa kyrkan för länge sen, och jag antar att det gick till på liknande sätt på flera ställen. 

I omgivningarna finns också stränder, ett fint naturreservat med våtmarker och en fågelstation, men det får bli nästa gång. Det började bli sent så vi fortsatte mot Riga. 

Tallinn

Första anhalten på vår Baltikum-roadtrip påsklovet 2025. Kom med färjan från Kapellskär till Paldiski. Transportfärja, en båt man åker om huvudsyftet är att komma till Estland, snabbare och billigare och lika ändamålsenlig som kryssningskolosserna från Stockholm.

Vi började med att åka de drygt 4 milen till Tallinn, råkade ta kustvägen som var vacker, i synnerhet när den gick nära sanddynerna vid havet. 

Vi tog av vid Saku Suurhall, arenan sponsrad av ölmärket Saku, där Eurovision Song contest hölls 2002. Bakom den ligger friluftsmuseet med en massa hus och intressanta berättelser om dem som hade bott där i olika tider och delar av Estland, satt i sammanhang med händelser i världen runtom. 

Mest speciellt var nog lägenhetshuset från en kolschos. Där finns 4 lägenheter som representerar olika tider. Historien som visades var lite kortfattat: På 1960 och 70-talen hade folk på kolschoserna det relativt bra. När Sovjet upplöstes var det mycket som hände och de som inte hade varit så välbeställda innan Sovjettiden förlorade det de hade och hade inget att gå tillbaka till. Men nu har folk fått det bättre och Estland är ett modernt rikt land.

Efter att ha avslutat med ett besök i handelsboden (godis!) körde vi genom stan till den sovjetiska statykyrkogården vid historiska museet. Också intressant historiskt eftersom flera estniska kommunister presenterades jämte Lenin och Stalin.

I närheten fanns också ett skumt förfallet minnesmärke i form av en grå oblelisk och lite murar och gångar, som handlade om någon båt från andra världskriget.

Vi checkade in på vårt rum på City Center Garden Camping på eftermiddagen. Det är ett udda ställe med konstgräs på golven, som ska ge känslan av att bo utomhus, och där finns både rum och uppställningsplatser för husbilar. Mysigt är det i alla fall. 

När vi hade vilat oss lite gick vi till stan och passerade danska trädgården med tre munkstatyer.

Sen åt vi middag på Olde Hansa, medeltidsinspirerad mat och musikunderhållning på säckpipa och luta. Och ett högljutt sällskap som sjöng svenska snapsvisor, men sånt får man väl ta antar jag.

Flamberad kålrot på Olde Hansa, som vi sköljde ner med jättegott honungsöl.

Morgonen därpå hade vi bokat en tur på kgb-museet på hotell Viru. Där hade all avlyssningsutrustning av någon anledning blivit kvar och guiden berättade intressanta historier om hur Sovjet hade byggt hotell till turister för att skryta om sitt land men kontrollerat dem så att de inte skulle sprida kapitalistiska ideer till lokalbefolkningen.

Utsikt från hotell Viru.

Avlyssningsutrustningen.

Sen gick vi till försvarstornen vid Kiek in de köök och såg på museerna om cafekultur och krig, gick längs muren och i tunnlarna under jorden.

Utsikt över danska trädgården från stadsmuren vid Kiek in de köök.

1970-talets invånare i de gamla försvars/skyddsrumstunnlarna

Vi tog sen lunch/eftermiddagsfika på cafe Maiasmokk och åt estniska piroger och Kamakaka, och sen strosade vi på stan ett tag innan det var dags för middag på Vegan restoran V, av många ansedd vara stans bästa restaurang, alla kategorier, och de hade verkligen bra mat, bra service och härligt rustik miljö.