Tingvellir

Sprickor mellan kontinenterna

I går skrev jag om förrgårdagens aktiviteter, och idag ska jag skriva om gårdagens. Vi lämnade Hella i lagom tid på morgonen och åkte till Tingvellir nationalpark. Vi åkte in på den lilla vägen till mitten av parken, öster och nedanför klippan, närmast kyrkan. Trots att vi var där relativt tidigt, lite efter 9, fick vi vänta en stund på en ledig parkeringsplats. 

Vädret var kallt, riktigt kallt, under 10 grader, men solen strålade från en relativt molnfri himmel.

Tingsplatsen

Vi började med att titta på den lilla söta kyrkan, bredvid husen där statsministern har sitt sommarställe. Vid kyrkan såg vi att det gick en gratis guidad tur kl 10, och vi följde med på den.

Turen började med kyrkan och statsbegravningsplatsen i en kulle bredvid. Där låg några statsmän, bland annat, kanske, en som de flyttat från Danmark, men de var osäkra på om de hade tagit rätt ben. Så det är fifty-fifty om det ligger nån dansk hantverkare där istället.

Vi fortsatte till en spricka med klart vatten i, där folk kastat mynt för lycka i flera århundraden. Det finns en annan spricka i närheten som folk dyker i.

Sedan gick vi upp på berget till tingsplatsen, där det har fattats lagar sen 900-talet och ganska sent in i nästan modern tid, innan det flyttades till Reykjavik. Nationalparken grundades 1000 år efter det första tinget, alltså i mitten av 1900-talet. Där firades också Islands självständighet, som utropades 1944 när danskarna var ockuperade av tyskarna och inte kunde säga något. Island var ockuperat av britterna och de hade väl inget emot det antar jag.

Turen avslutades vid dränkningspoolen, där kvinnor som begått lönskaläge dränktes, och guiden berättade om galgberg och häxprocesser, där fler män än kvinnor hade avrättas på Island, deras bidrag till att jämna ut jämställdhetsstatistiken.

Efter turen gick vi till vattenfallet, Öxarafors, som fått sitt namn av att någon slängt en yxa genom isen. Där går vattnet ovanför klipporna ett tag innan det faller igen, och det är möjligt att det inte föll alls från början utan klipporna bröts igenom av människor för att få vatten till dalen. Tingsplatsen valdes bland annat för tillgången till vatten.

Vi gick också upp till utsiktsplatsen vid besökscentrumet som man kunde komma till via stora vägen. Där var det fantastisk utsikt över dalen, som blir typ 2 cm bredare för varje år när de eurasiska och nordamerikanska kontinentalplattorna drar sig från varandra. Och så sjunker marken lite också. Också över sjön, som är Islands största. 

Sen gick vi ner till parkeringen och åkte vidare, åt lunch på en vacker, blåsig och kall rastplats innan vi fortsatte mot Reykjavik.