Etosha

Den 13 juli var det safari i Etosha hela dagen. Alla utom 2 valde att åka i öppen jeep istället för i bussen och i efterhand kändes det onödigt. Det var rätt dyrt och vi måste hålla oss på de stora vägarna ändå. Det enda vi såg som de inte såg från bussen var några lejon som låg i skuggan under ett träd och det var kanske inte riktigt värt 900 spänn att se.

Annars var det en kul safari med massor av djurspaningar. Springbock, oryx, några sorters zebror, ett litet randigt djur som såg ut som en stor randig råtta, jättestora fåglar som såg ut som dinosaurier och som är Afrikas största flygande fågel, gnuer, lejon, elefanter, strutsar, en schakal, ett giraffslagsmål, några sprinbockslagsmål, en gyttjebadande elefant. Vardag på savannen. Många djur samlades vid vattenhålet.

Vi åt lunch i ett inhägnat picknickområde som var det enda stället man fick lämna bilen. Där finns också information om marken, nationalparkens historia, människorna som har bott där (ingen vildmark-grejen), som nu livnär sig på turism, och om alla arter förstås, hur ekorrarna använder svansen som parasoll till exempel. Hur inhägnaden, trots att den är jättestor, har stört migrationen, hur ett konstgjort vattenhål har gynnat vissa arter och hur skötsel av lejonen har gynnat dem.

Dagen efter var det lite folkbyte på bussen, då 3 avslutade och 11 nya kom. Mest schweizare, varav ett gäng på 5 och ett par, tysk mor och dotter och engelskt medelålders par.

Vi körde vidare genom parken på eftermiddagen, såg några antiloper och fåglar utöver det vi sett. Sen kom vi fram till saltslätterna dit djuren kommer ibland men nu såg vi bara spåren av dem.

Vi kom sent till campingen eftersom vägar varit stängda och vi fick ta omvägar. Jag uppgraderade till ett rum. Jättestort med uteplats så det var lite synd att det bara var för ett kort nattstopp.

Brandberg

Vandringen till klippmålningarna i Brandberg går genom en vacker dal, som är grön just nu eftersom det rinner en liten bäck mitt i.

White Lady är egentligen en shaman, som förvandlas till ett djur i transdans, och det är fler gestalter som är blandningar av djur och människor på klippmålningen. Den är ungefär 1000 år gammal, från den tiden alla var bushmän sa guiden. Själv kom han inte från Sanfolket men ett annat folk som också har klickljud i språket. De har 4 klick, San har 7.

Vi campade i den lilla f.d. gruvstaden Uis. Förr hade de tenngruvor, och det gick bra tills världsmarknadspriset sjönk och stan höll på att dö ut. Men då kom turismen igång och de lyckades sälja in staden som ett lämpligt stopp för att titta på klippmålningarna på väg mellan Swakopmund och Etosha.

Den 12 juli lämnade vi campingen tidigt och gav oss av norrut. Det finns en hel del byar längs vägen, med hyddor och getter, som tillhör himba och herrero-folken. Vi stannade vid rn liten souvenirmarknad, tror det är herrero, där kvinnorna bär trekantiga hattar. Där sålde de egenhändigt gjorda grejer som i bergen i Vietnam.

Nu kommer en liten fundering om de där byvandringarna som erbjuds här och var. Jag kände mig rätt obekväm med det eftersom de innebär att man betalar för att se någons hem. Jag är visserligen intresserad av hur folk lever men vill hellre se det på museum. Jag gick alltså inte på någon av dem, och det var fler som kände som jag, även om de som gick tyckte att det var ok.

Den första himbabyn hade en skola vid parkeringen, några bänkar och tavla under ett tak, och de hade en låda för donationer som det kändes rätt att lägga en slant i.

Swakopmund

Den 9 juli körde vi till Swakopmund. Det tog sin lilla tid fast det bara var drygt 20 mil. Vi passerade stenbockens vändkrets.

Sen såg vi det fantastiska "månlandskapet" som bildats när de tektoniska plattorna skjutits mot varandra för myriarder år sen och bildat stenskärvor som ligger i exakt samma riktning i alla berg i ett helt fashinerande randmönster.

Sen såg vi flamingor i Walvis bay. Både de mindre grå och de större vit/rosa.

Sen skulle vi på nåt aktivitetscentrum ocv se en reklamvideo men jag hade redan bedtämt mig för att bara strosa på stan.

När vi checkat in på hotellet åt vi middag på restaurang Napolitana som har all slags mat, även lokal. Jag lärde mig att Hansa-öl är från stan. Vanlig lager, inget märkvärdigt. Windhoek-ölet är snäppet bättre. De serverar i frysta glas så ölet fryser lite och har små isbitar i.

Nästa dag tog jag en långpromenad runt stan. På promenaden till museet passerade jag några vackra gamla tyska hus, några minnesmonument och fyren.

Museet var spännande och lite rörigt. Där finns geologi, flora och fauna till lands och sjöss, sjöfarts-, oxvagns- och järnvägshistoria, arkeologi, information om Namibias olika folkslag, om kolonisatörerna och kolonisationen och de folkmord och klncentrationsläger de utsatte lokalbefolkningen för.

Tjuvkikade lite på en skollektion, då elever på studiebedök i grå/gula skoluniformer stod och läste högt i kör ur ett häfte med information om olika saker på museet.

Jag gick vidare längs stranden men det var inget vidare badväder så jag nöjde mig med att doppa fötterna.

Gick vidare till folkmordsmonumentet vid begravningsplatsen.

Passerade den gamla järnvägsstationen, några kyrkor som tyvärr var stängda, och såg sedan konstgalleriet i Woerman Haus.

De hade en utställning med teckningar gjorda av barn i townshipet och man kunde köpa och donera pengar till projekt där. Kul att se vad barnen valde att måla, allt från Svampbob fyrkant till vackra bilder av sanddyner med böljandd skuggor. Jag köpte några vykort gjorda av några som vunnit en vykortstävling.

Man kunde gå upp i tornet, men det var dimma och började bli sent så jag gick och köpte lite mat som jag värmde i mikron i pentryt i rummet och hade en lugn "hemma"-kväll.

När vi körde ut ur Swakopmund dagen därpå passerade vi Wlotskabaken, en semesterort i ingenstans med färgglada hus, mdn ingen får bo där så de bara semestrar litd och åker hem. Sen såg vi skelettkusten och vraket Zeila. Skelettet på bilden är av sälben.

Vi tittade på ett fält med lavar men såg inget för man fick inte gå in. Man jag hade sett lite lavar på museet igår så det var okej. Sen åkte vi vidare till Brandberg.

Sydvästra Namibia

På kvällen den 6 juli kom vi till campingen vid Orange river i Namibia. De hade en finare men lika kall pool, och bar med brasa i en gammal trädrot på marken.

Upp tidigt för att paddla på Orange river, som är uppkallad efter nederländska kungahuset. 7 av oss 11 var med. Vi åkte en bit uppströms och la i kanoterna och paddlade tillbaka till campingen. Mestadels lugnt vatten men några små strömmar. Det var kul! Vi såg gråhägrar och någon annan hägerliknande fågel och små apor.

Åkte vidare till Fish river Canyon, Afrikas största canyon och världens näst största. Gick en bit längs kanten, med fantastisk utsikt.

Vi bodde över på hotell i Keemanshoop. De har både sydafrikanska och vanliga europeiska eluttag här också. Inga problem med laddningsställen.

Tidigt nästa morgon åkte vi till Giants playground, som är gamla lavaformationer som ser ut som att jättebarn har lekt med klossar.

Sen quiver tree-forest, ett träd i aloe-familjen som är vanligt men skyddat eftersom det ryktas om att det finns diamanter under, så folk grävde upp dem.

Quiver trees är giftiga så de använde dem som pilgift. De sköt djuret i benet och högg av benet direkt när djuret hade dött, så att giftet inte skulle sprida sig i kroppen.

Träden är också ihåliga och porösa inuti så folk gröpte ur dem och använde som pilkoger. Bladen kan användas som pilspetsskydd.

Nästa dag fortsatte vi med ökensightseekng i Namib-Naukunf nationalpark. Vi lämnade campingen tidigt för att hänga på låset när de öppnade grindarna i soluppgången.

Dune 45 är en av alla många röda sanddyner och den gick vi upp på. Rätt jobbigt att pulsa i sanden men de flesta av oss kom hela vägen upp.

Sedan till Dead vlei som är en uttorkad flodbädd sedan sanddynerna la sig i vägen för vattenflödet, med tusenåriga trädstammar kvar.

Nästa stopp var Afrikas minsta canyon, Sesriem canyon, bara 15 meter djup och 1 km lång. Man kunde lätt gå ner och den var jättemysig med häftiga klippformationer, små grottor och sånt.

Vi passerade Solitaire, ett ställe i ingenstans som hade bageri med kaffe och äppelpaj och en massa skumma bilvrak utanför.

När vi kom till campingen skulle vi på "bushman-upplevelse" fast det där med "bushmän" används helt fel. San är de som kallas bushmän nuförtiden, men det finns en massa Khoi-San folk och andra folk som alla levde i bushen för inte så länge sen.

Guiden pratade om att de borrar över 200 m för att få vatten här och han visade en blomma som verkade uttorkad men slog ut när han hällde vatten på den. Han visade ett Acaciaträd med ett jättestort fågelbo där de bor i en stor koloni.

Sen såg vi på solnedgången och guiden berättade om olika folkslag som trängts undan när staterna bildades, men sen kommit tillbaka, San-folket, som vägrade acceptera att djur kunde tillhöra någon och tog boskap, och bönderna jagade San-folket som man jagar vargar i Sverige, men de var smartare och lurade in bönderna i bakhåll och dödade tillbaka.

Guiden dansade också sitt eget folks festdans och berättade hur mycket mer de kunde äta nät de dansade ner maten, och om nomaderna som lämnade de gamla bakom sig och om en växt som gjorde en berusad och sen dog man, och vi funderade efteråt om vi borde ha frågat om gamlingarna åt den när de hade lämnats.

Han ritade också i sanden hur dynerna rörde sig och stängde in flodvatten i omgångar inåt land så att öknen breder ut sig. Sen åkte vi tillbaka till campingen och åt middag.

Nordvästra Sydafrika

Lördagen den 4 juli åkte vi norrut från Kapstaden. Vi stannade på en fin strand för att ta bilder av stan och Taffelberget. Sen en vanlig, högst ordinär, matvarubutik för att köpa snacks. Köpte biltong av några exotiska djur.

Vi passerade några vanliga förorter och folk skyddar sig här, murar, taggtråd, elstängsel och fönstergaller överallt, lite ovant.

Norrut förbi åkrar med groende vintervete, som skördas i oktober för att ge plats åt majs och andra grödor.

Vi kom till en te- och vingård. Jag hade sett fram emot teprovningen. Rooibos odlas bara här i trakterna och är en ettårig växt. Den här gården har te i en massa olika smaker.  De hade även gluhwien gjort på chai-te och vin. 

Vi kom till campingen tidigt för att starta tidigt dagen därpå. Hann med ett kallt dopp i poolen och lite umgänge med medresenärerna.

Efter en tidig frukost åkte vi vidare i soluppgången, med dimslöjor över älven, teplantager, sandig buskmark och en och annan gård. Det finns nog boskap för det är stängsel vid vägen.

Vi passerade Springbok, en koppargruvstad med 15000 invånare och dagbrott, men allt är söndagsstängt så vi stannade inte. Det är så vackert här med marken täckt av orange blommor.

Norrut blev det mer öken tills vi passerade namibiska gränsen. Och nu vet jag att det inte lönar sig att åka till Stockholm och söka visum innan, för det var inte enklare att passera gränsen för mig än för dem som hade "e-visa on arrival". Konstigt att de sa som de sa på ambassaden. Men lite kul var det med old school-visumansökan, som nog blev sista gången nu.

Robben Island och Stellenbosch

2 juli. Tog shuttlen till Waterfront kl 9 för att åka till Robben Island med 11-turen, som innebar båt redan kl 10:15. 

Det tog nästan en timme till ön. Väl där blev vi visade till bussar för en tur runt ön, leprakyrkogården, två kyrkor och några andra saker som hade med andra personer än Nelson Mandela att göra. Guiden verkade tycka att Mandela var lite överskattad för det var så många slm varit med i kampen mot apartheid, och han tackade också oss alla turister och våra länder för vårt stöd.

Ön var alltså leprakoloni ett tag, men innan dess hade man satt infödingshövdingar där. Några hade rymt, genom att åka flotte och simma! 7,5 km!

Sen kom vi till fängelset och fick först se en stor sovsal där det bott en massa fångar, ocv sen Nelson Mandelas cell som var mindre än jag trodde.

När vi kom tillbaka till Waterfront gick jag på akvariet för att trösta mig lite för att den dykning med hajar som jag hade bokat in dagen efter blev installd pga dåligt väder på sjön. Allt är så väderberoende så man behöver några dagar i reserv.

Men jag fick i alla fall se lite hajar, andra havsdjur och växter, ett konstnärligt manetgalleri, gungande kelp och fler pingviner. Det finns en klapp- och goshörna också där man kunde klappa på någon hårig rund sak som jag glömde fråga om namnet på.

Köpte lite souvenirer, säkert till hutlöst överpris men då har jag det gjort. Tog sen shuttlen tillbaka till hotellet där jag åt i restaurangen som hade en trubadur som spelade i kväll.

Dagen efter blev det vinprovning istället för hajdykning. Vi åkte till två vingårdar i Stellerbosch, Marianne, där de hade biltong (torkat kött) som tilltugg och Fairview, där de har ost som tilltugg. 6 viner på varje gård. Det var lite för många, hade hellre velat smaka mer av lite färre viner men jag är nog inte riktigt vinprovartypen.

Staden Stellenbosch var också fin. Och så säker att de boende inte ens har galler i fönstrena sa guiden.

Townshipsen utanför Kapstaden var mindre charmiga. Plåtskjul, olagligt inkopplad el och lite bajamajor här och var. Det byggs en massa små tegelhus som townshipinvånarna står i kö för att få flytta till, för att bli av med slummen.

Efter turen vågade jag mig ut i kvarteren runt hotellet. Woodstock är en stadsdel på uppgång. Unga människor köper hus och rustar upp så det förfinas.

På kvällen var det informationsträff inför bussresan. Vi är 12 personer från olika länder men det kommer att ansluta fler från Etosha. I morgon bär det av!

Godahoppsudden

1 juli. Jag blev hämtad från hotellet kl kvart i 7, sen åkte vi runt i 1 1/2 timme och hämtade folk från alla världsdelar utom Australien den här gången.

När alla var med åkte vi längs kusten. Först åkte vi båt till sälkolonin, Seal Island.

Vi åkte på en serpentinväg som hade huggits ur berget för hand en gång i tiden. Lite dynamit hade de hjälp av, men inga maskiner. Lite förbättrad nu, och väldigt vacker!

Vi kom till Boulders Beach och tittade på pingvinerna. Så söta och fashinerande. De bor på stranden och verkade vana vid turister som promenerar på träspängerna för att titta på dem. De låg lugnt och ruvade sina ägg, putsade sina ulliga ungar, promenerade runt och hoppade ner i vattnet och simmade.

Vi åt lunch på en lokal restaurang i Simonstown. Linefish vad nu det betyder, och gott vitt vin förstås. Simonstown har vackra koloniala hus där det har hållits slavauktioner och allt möjligt otrevligt.

Vidare till Cape point, men en gammal fyr som kallades spökfyren för den står för högt så det är ofta dimma där och då syns den inte. Men nu hade vi fin utsikt över Godahoppsudden. Det finns en bergbana men det var inte jobbigt att gå.

Ner till Godahoppsudden för en fotopaus och sen hem. Det tog tid men jag blev avsläppt först för jag hade blivit hämtad först.

Åt i hotellrestaurangen och drack ett annat gott vin. Sen i säng tidigt för att ta igen lite sömn.

Kapstaden

28 juni. Alla flyg går orimligt tidigt. Man får åka hemifrån vid tretiden på natten. Flygresan tog 15 timmar inklusive byte i Amsterdam. Jag hade betalat extra för fönsterplats; barnsligt, eller hur, men jag ville se Sahara från ovan.

På måndagen hade jag bokat ett besök på Robben Island men det blev inställt pga dåligt väder på sjön. Jag bokade om till torsdag och hoppade på en Hop on hop off-buss i Waterfront istället, som jag hoppade av vid Company's garden och gick på två museer.

Museum of South Africa hade en utställning om klippmålningar, med stenålders-Picassomålningar som gestaltade rörelse och transformationer, och lite superhjältefigurer av människor i djurskepnad. Annars inget speciellt och många avdelningar var stängda för underhåll. 

Nationalgalleriet var desto mer intressant. Ett rum var en vild fullspäckad blandning av konst från olika epoker och stilar, och så en liten skulpturgård. En avdelning handlade om den sydafrikanska judiska queer-performancekonstnären Steven Cohen. Det var stark konst, porrig och bitvis våldsam och blodig. Om gränsöverskridande och acceptans för det ovanliga. En avdelning var om slaveri, historiskt och de nutida konsekvenserna; black lives matter.

Jag hann precis med den sista sightseeingbussen som jag tänkte åka med tillbaka till Waterfront. Den åkte förbi en massa fina ställen: Kirchenbosch, Constantia och alla fina orter vid kusten. Det var bara lite kallt att åka på det öppna busstaket. Tog en uber tillbaka till hotellet från Waterfront och hade en polis som sällskap när jag väntade på taxin. Det kändes tryggt hela vägen.

Dagen därpå hade jag bokat en tur till Taffelberget med hämtning från hotellet. Hade sällskap av en familj från Perth. Vi hade tur med vädret, ingen "bordsduk" idag. Linbanan hade snurrande golv, så var man än stod fick man utsikt över staden halva vägen och berget halva vägen. Utsikten därifrån var fin och vi gick en promenadväg på toppen.

Efter Taffelberget åkte vi till Signal Hill, ett mysigt och vackert utflyktsställe för lokalbefolkningen. Guiden bad nästan om ursäkt för att det var så dåligt ordnat där. När jag sa att jag gillar det naturliga verkade han lite lättad och sa att det är precis vad lokalbefolkningen tycker också.

Sedan tog vi en tur på stan, till Company Garden och såg albinoekorrar bland annat. Guiden sa att det är tur att vi är i Kapstaden för i Johannesburg hade vi varit döda om vi hade försökt strosa så här. Det var protester på gång idag, mot illegala invandrare, och motprotester också, utanför Desmond Tutus kyrka, som tyvärr var stängd pga detta. De var rädda föf bråk men det gick lugnt till här. I Johannesburg hade det tydligen blivit så väldsamt att det nådde ända till nyheterna i Sverige.

På vägen tillbaka till bilen tittade vi in i en vacker metodistkyrka som kompensation för att den andra kyrkan var stängd. De har cafe i alla kyrkor här. Trevligt.

På kvällen hade jag bokat en riktig turisttur, en trumshow med 14-rättersmiddag med mat från hela Afrika. Det var kul. Först fick vi vara med och trumma själva, sen kom den en tjej och gjorde ansiktsmålningar, och sen dansade de några danser som stod beskrivna i meny- och informationsbladet. En dans med en person utklädd till en docka, en med en manlig krigare och en kvinnlig dansare som skulle visa styrkan hos afrikanska män och kvinnor, och en med en drottning som hade guldglasögon för att slippa se folket. Avslutningen var ett gympass på scen för dem som ville men jag avstod.

Väl hemma var det fotbolls-VM som gällde, matchen började 23 och slutade 01, tyvärf med förlust mot Frankrike, men det är ok. I morgon upp i ottan, mot Godahoppsudden.