Sydvästra Namibia

På kvällen den 6 juli kom vi till campingen vid Orange river i Namibia. De hade en finare men lika kall pool, och bar med brasa i en gammal trädrot på marken.

Upp tidigt för att paddla på Orange river, som är uppkallad efter nederländska kungahuset. 7 av oss 11 var med. Vi åkte en bit uppströms och la i kanoterna och paddlade tillbaka till campingen. Mestadels lugnt vatten men några små strömmar. Det var kul! Vi såg gråhägrar och någon annan hägerliknande fågel och små apor.

Åkte vidare till Fish river Canyon, Afrikas största canyon och världens näst största. Gick en bit längs kanten, med fantastisk utsikt.

Vi bodde över på hotell i Keemanshoop. De har både sydafrikanska och vanliga europeiska eluttag här också. Inga problem med laddningsställen.

Tidigt nästa morgon åkte vi till Giants playground, som är gamla lavaformationer som ser ut som att jättebarn har lekt med klossar.

Sen quiver tree-forest, ett träd i aloe-familjen som är vanligt men skyddat eftersom det ryktas om att det finns diamanter under, så folk grävde upp dem.

Quiver trees är giftiga så de använde dem som pilgift. De sköt djuret i benet och högg av benet direkt när djuret hade dött, så att giftet inte skulle sprida sig i kroppen.

Träden är också ihåliga och porösa inuti så folk gröpte ur dem och använde som pilkoger. Bladen kan användas som pilspetsskydd.

Nästa dag fortsatte vi med ökensightseekng i Namib-Naukunf nationalpark. Vi lämnade campingen tidigt för att hänga på låset när de öppnade grindarna i soluppgången.

Dune 45 är en av alla många röda sanddyner och den gick vi upp på. Rätt jobbigt att pulsa i sanden men de flesta av oss kom hela vägen upp.

Sedan till Dead vlei som är en uttorkad flodbädd sedan sanddynerna la sig i vägen för vattenflödet, med tusenåriga trädstammar kvar.

Nästa stopp var Afrikas minsta canyon, Sesriem canyon, bara 15 meter djup och 1 km lång. Man kunde lätt gå ner och den var jättemysig med häftiga klippformationer, små grottor och sånt.

Vi passerade Solitaire, ett ställe i ingenstans som hade bageri med kaffe och äppelpaj och en massa skumma bilvrak utanför.

När vi kom till campingen skulle vi på "bushman-upplevelse" fast det där med "bushmän" används helt fel. San är de som kallas bushmän nuförtiden, men det finns en massa Khoi-San folk och andra folk som alla levde i bushen för inte så länge sen.

Guiden pratade om att de borrar över 200 m för att få vatten här och han visade en blomma som verkade uttorkad men slog ut när han hällde vatten på den. Han visade ett Acaciaträd med ett jättestort fågelbo där de bor i en stor koloni.

Sen såg vi på solnedgången och guiden berättade om olika folkslag som trängts undan när staterna bildades, men sen kommit tillbaka, San-folket, som vägrade acceptera att djur kunde tillhöra någon och tog boskap, och bönderna jagade San-folket som man jagar vargar i Sverige, men de var smartare och lurade in bönderna i bakhåll och dödade tillbaka.

Guiden dansade också sitt eget folks festdans och berättade hur mycket mer de kunde äta nät de dansade ner maten, och om nomaderna som lämnade de gamla bakom sig och om en växt som gjorde en berusad och sen dog man, och vi funderade efteråt om vi borde ha frågat om gamlingarna åt den när de hade lämnats.

Han ritade också i sanden hur dynerna rörde sig och stängde in flodvatten i omgångar inåt land så att öknen breder ut sig. Sen åkte vi tillbaka till campingen och åt middag.

Nordvästra Sydafrika

Lördagen den 4 juli åkte vi norrut från Kapstaden. Vi stannade på en fin strand för att ta bilder av stan och Taffelberget. Sen en vanlig, högst ordinär, matvarubutik för att köpa snacks. Köpte biltong av några exotiska djur.

Vi passerade några vanliga förorter och folk skyddar sig här, murar, taggtråd, elstängsel och fönstergaller överallt, lite ovant.

Norrut förbi åkrar med groende vintervete, som skördas i oktober för att ge plats åt majs och andra grödor.

Vi kom till en te- och vingård. Jag hade sett fram emot teprovningen. Rooibos odlas bara här i trakterna och är en ettårig växt. Den här gården har te i en massa olika smaker.  De hade även gluhwien gjort på chai-te och vin. 

Vi kom till campingen tidigt för att starta tidigt dagen därpå. Hann med ett kallt dopp i poolen och lite umgänge med medresenärerna.

Efter en tidig frukost åkte vi vidare i soluppgången, med dimslöjor över älven, teplantager, sandig buskmark och en och annan gård. Det finns nog boskap för det är stängsel vid vägen.

Vi passerade Springbok, en koppargruvstad med 15000 invånare och dagbrott, men allt är söndagsstängt så vi stannade inte. Det är så vackert här med marken täckt av orange blommor.

Norrut blev det mer öken tills vi passerade namibiska gränsen. Och nu vet jag att det inte lönar sig att åka till Stockholm och söka visum innan, för det var inte enklare att passera gränsen för mig än för dem som hade "e-visa on arrival". Konstigt att de sa som de sa på ambassaden. Men lite kul var det med old school-visumansökan, som nog blev sista gången nu.

Robben Island och Stellenbosch

2 juli. Tog shuttlen till Waterfront kl 9 för att åka till Robben Island med 11-turen, som innebar båt redan kl 10:15. 

Det tog nästan en timme till ön. Väl där blev vi visade till bussar för en tur runt ön, leprakyrkogården, två kyrkor och några andra saker som hade med andra personer än Nelson Mandela att göra. Guiden verkade tycka att Mandela var lite överskattad för det var så många slm varit med i kampen mot apartheid, och han tackade också oss alla turister och våra länder för vårt stöd.

Ön var alltså leprakoloni ett tag, men innan dess hade man satt infödingshövdingar där. Några hade rymt, genom att åka flotte och simma! 7,5 km!

Sen kom vi till fängelset och fick först se en stor sovsal där det bott en massa fångar, ocv sen Nelson Mandelas cell som var mindre än jag trodde.

När vi kom tillbaka till Waterfront gick jag på akvariet för att trösta mig lite för att den dykning med hajar som jag hade bokat in dagen efter blev installd pga dåligt väder på sjön. Allt är så väderberoende så man behöver några dagar i reserv.

Men jag fick i alla fall se lite hajar, andra havsdjur och växter, ett konstnärligt manetgalleri, gungande kelp och fler pingviner. Det finns en klapp- och goshörna också där man kunde klappa på någon hårig rund sak som jag glömde fråga om namnet på.

Köpte lite souvenirer, säkert till hutlöst överpris men då har jag det gjort. Tog sen shuttlen tillbaka till hotellet där jag åt i restaurangen som hade en trubadur som spelade i kväll.

Dagen efter blev det vinprovning istället för hajdykning. Vi åkte till två vingårdar i Stellerbosch, Marianne, där de hade biltong (torkat kött) som tilltugg och Fairview, där de har ost som tilltugg. 6 viner på varje gård. Det var lite för många, hade hellre velat smaka mer av lite färre viner men jag är nog inte riktigt vinprovartypen.

Staden Stellenbosch var också fin. Och så säker att de boende inte ens har galler i fönstrena sa guiden.

Townshipsen utanför Kapstaden var mindre charmiga. Plåtskjul, olagligt inkopplad el och lite bajamajor här och var. Det byggs en massa små tegelhus som townshipinvånarna står i kö för att få flytta till, för att bli av med slummen.

Efter turen vågade jag mig ut i kvarteren runt hotellet. Woodstock är en stadsdel på uppgång. Unga människor köper hus och rustar upp så det förfinas.

På kvällen var det informationsträff inför bussresan. Vi är 12 personer från olika länder men det kommer att ansluta fler från Etosha. I morgon bär det av!

Godahoppsudden

1 juli. Jag blev hämtad från hotellet kl kvart i 7, sen åkte vi runt i 1 1/2 timme och hämtade folk från alla världsdelar utom Australien den här gången.

När alla var med åkte vi längs kusten. Först åkte vi båt till sälkolonin, Seal Island.

Vi åkte på en serpentinväg som hade huggits ur berget för hand en gång i tiden. Lite dynamit hade de hjälp av, men inga maskiner. Lite förbättrad nu, och väldigt vacker!

Vi kom till Boulders Beach och tittade på pingvinerna. Så söta och fashinerande. De bor på stranden och verkade vana vid turister som promenerar på träspängerna för att titta på dem. De låg lugnt och ruvade sina ägg, putsade sina ulliga ungar, promenerade runt och hoppade ner i vattnet och simmade.

Vi åt lunch på en lokal restaurang i Simonstown. Linefish vad nu det betyder, och gott vitt vin förstås. Simonstown har vackra koloniala hus där det har hållits slavauktioner och allt möjligt otrevligt.

Vidare till Cape point, men en gammal fyr som kallades spökfyren för den står för högt så det är ofta dimma där och då syns den inte. Men nu hade vi fin utsikt över Godahoppsudden. Det finns en bergbana men det var inte jobbigt att gå.

Ner till Godahoppsudden för en fotopaus och sen hem. Det tog tid men jag blev avsläppt först för jag hade blivit hämtad först.

Åt i hotellrestaurangen och drack ett annat gott vin. Sen i säng tidigt för att ta igen lite sömn.

Kapstaden

28 juni. Alla flyg går orimligt tidigt. Man får åka hemifrån vid tretiden på natten. Flygresan tog 15 timmar inklusive byte i Amsterdam. Jag hade betalat extra för fönsterplats; barnsligt, eller hur, men jag ville se Sahara från ovan.

På måndagen hade jag bokat ett besök på Robben Island men det blev inställt pga dåligt väder på sjön. Jag bokade om till torsdag och hoppade på en Hop on hop off-buss i Waterfront istället, som jag hoppade av vid Company's garden och gick på två museer.

Museum of South Africa hade en utställning om klippmålningar, med stenålders-Picassomålningar som gestaltade rörelse och transformationer, och lite superhjältefigurer av människor i djurskepnad. Annars inget speciellt och många avdelningar var stängda för underhåll. 

Nationalgalleriet var desto mer intressant. Ett rum var en vild fullspäckad blandning av konst från olika epoker och stilar, och så en liten skulpturgård. En avdelning handlade om den sydafrikanska judiska queer-performancekonstnären Steven Cohen. Det var stark konst, porrig och bitvis våldsam och blodig. Om gränsöverskridande och acceptans för det ovanliga. En avdelning var om slaveri, historiskt och de nutida konsekvenserna; black lives matter.

Jag hann precis med den sista sightseeingbussen som jag tänkte åka med tillbaka till Waterfront. Den åkte förbi en massa fina ställen: Kirchenbosch, Constantia och alla fina orter vid kusten. Det var bara lite kallt att åka på det öppna busstaket. Tog en uber tillbaka till hotellet från Waterfront och hade en polis som sällskap när jag väntade på taxin. Det kändes tryggt hela vägen.

Dagen därpå hade jag bokat en tur till Taffelberget med hämtning från hotellet. Hade sällskap av en familj från Perth. Vi hade tur med vädret, ingen "bordsduk" idag. Linbanan hade snurrande golv, så var man än stod fick man utsikt över staden halva vägen och berget halva vägen. Utsikten därifrån var fin och vi gick en promenadväg på toppen.

Efter Taffelberget åkte vi till Signal Hill, ett mysigt och vackert utflyktsställe för lokalbefolkningen. Guiden bad nästan om ursäkt för att det var så dåligt ordnat där. När jag sa att jag gillar det naturliga verkade han lite lättad och sa att det är precis vad lokalbefolkningen tycker också.

Sedan tog vi en tur på stan, till Company Garden och såg albinoekorrar bland annat. Guiden sa att det är tur att vi är i Kapstaden för i Johannesburg hade vi varit döda om vi hade försökt strosa så här. Det var protester på gång idag, mot illegala invandrare, och motprotester också, utanför Desmond Tutus kyrka, som tyvärr var stängd pga detta. De var rädda föf bråk men det gick lugnt till här. I Johannesburg hade det tydligen blivit så väldsamt att det nådde ända till nyheterna i Sverige.

På vägen tillbaka till bilen tittade vi in i en vacker metodistkyrka som kompensation för att den andra kyrkan var stängd. De har cafe i alla kyrkor här. Trevligt.

På kvällen hade jag bokat en riktig turisttur, en trumshow med 14-rättersmiddag med mat från hela Afrika. Det var kul. Först fick vi vara med och trumma själva, sen kom den en tjej och gjorde ansiktsmålningar, och sen dansade de några danser som stod beskrivna i meny- och informationsbladet. En dans med en person utklädd till en docka, en med en manlig krigare och en kvinnlig dansare som skulle visa styrkan hos afrikanska män och kvinnor, och en med en drottning som hade guldglasögon för att slippa se folket. Avslutningen var ett gympass på scen för dem som ville men jag avstod.

Väl hemma var det fotbolls-VM som gällde, matchen började 23 och slutade 01, tyvärf med förlust mot Frankrike, men det är ok. I morgon upp i ottan, mot Godahoppsudden.

Tallinn för andra gången i år

Jag ville ju åka tillbaka till Tallinn i närtid för att bo på det gamla sovjetiska lyxhotellet Viru. Höstlovet var som upplagt för en liten minisemester, så på onsdagkvällen satte vi oss i bilen mot Kapellskär för att ta transportfärjan till Paldiski och köra till Tallinn.

Vi kom fram på morgonen och började med statykyrkogården och filmmuseet en liten bit utanför stadskärnan, smidigt med bil, fast det tog sin lilla tid från Paldiski. Vi missade en parkering så vi råkade parkera precis nedanför ett monument för folk som blev dödade under sovjettiden. Vi promenerade genom minnesparken och kom fram till museumparken en bit närmare stan. 

Statykyrkogården var favorit i repris, men den här gången orkade jag med filmmuseet också. Det var väldigt fint. Där finns gamla kameror, rekvisita och stop motion-dockor, de har ju en rik tradition av stop motion i Estland, så det var kul att se. Just nu hade de också en utställning med historiska bildprojektorer, som laterna magica.

Vi åkte in till stan och checkade in på hotellet, ställde bilen där och gick ut på stan. Vi hittade en jättefin ukrainsk restaurang som vi åt lunch på, och gick sen i lite antikvitetsbutiker efter Rickards önskemål och såg munkarna i danska trädgården.

På eftermiddagen hade vi bokat turen på KGB-museet på hotellet. Guiden den här gången var yngre och hade bara lite allmänna barndomsminnen från sovjettiden, men det var spännande i alla fall.

Vi åt middag på Olde Hansa, och det var uppskattat. Rickard var överlycklig för det fanns Haggis.

Vi åkte hem redan morgonen därpå eftersom det inte gick någon nattbåt. Vi åt mat på båten men den serverades ganska sent. De fanns brunch på morgonen men det åt vi inte eftersom vi hade ätit hotellfrukost. Vi hade bokat daghytt för att få vara lite i fred och där tog vi det lugnt större delen av resan.

Båtresor

I år blir det många resor med båt. Till Baltikum, Danmark, Island och Färöarna, Tallinn en gång till och Helsingfors. Sammanlagt ungefär 177 timmar till sjöss, 10 och en halv natt och 5 dagar.

Grunden för allt resande är båt, det var så det började. Båt och häst och vagn, där det senare var väldigt ineffektivt i jämförelse. Tåg är en nymodighet och buss och bil är ännu nyare. Till och med cykel är nytt. De senast tillkomna transportmedlen är så nya så de räknas väl knappt.

Många resetermer kommer från båtar. Ombord, bära av, och även det begrepp som vi borde ha på svenska men inte har: Lufthamn, eller flyghamn. Flygplats låter lika oromantiskt som grönsak, och mindre kul än tamoj. Dessutom kan man säga att båtar seglar trots att de inte har minsta tygbit som liknar ett segel.

Det forskas på hjälpsegel på stora fartyg, som ska minska bränsleförbrukningen. Det blir ju inga vackra segelfartyg som på 1800-talet, faktiskt är det exempel som visas i sjöfartstidningen ganska fult, men det är ju inte estetiken man är ute efter.

Det har tydligen funnits hjälpsegel även på de gamla ångfartygens tid, så de övergav inte vinden helt när de gick över till den moderna fossildriften. Jag undrar lite varför man inte har hört något om forskning på detta tills för alldeles nyligen.

Det sägs ibland att riktiga reseälskares favorittransportmedel är tåget, och det är en favorit hos mig också. Men ju mer jag tänker på det desto mer favorit blir båt. Om man tar sig över ett hav har man liksom rest på riktigt. Nu finns det ju broar nästan överallt om man ska neråt europeiska kontinenten, men broar går också över hav, och är liksom bara substitut för båtar.

Jag tänkte på det när vi åkte till Umeå för att hälsa på våra studerande barn, att hade det varit för 200 år sedan hade vi satt oss på en båt i Fyrisån och åkt till Umeå sjövägen. Det är ju därför alla städer ligger vid vatten. Det är därför dialekter och kulturmönster går efter älvdalarna. Det är därför Sverige växte fram längs Östersjökusten, i nuvarande Sverige och Finland. Och Danmark hade Skåne och Halland som ligger närmare dem, med bara det båtvänliga havet emellan.

Jag avslutar med en målning av Cutty Sark, som jag besökte på en kryssning till Mariehamn i det förra millenniet. Hon är så vacker!