Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.
Rosersbergs slott
En sommardag gick vi på guidad tur på Rosersbergs slott söder om Märsta. De sista som bodde där var Karl XIV Johan och Desideria med sina fritt flygande fåglar. Deras sovrum och andra rum står kvar nästan orörda, förutom att det mesta av möblerna har försvunnit genom arvsskiften och står på andra slott. Fast det som är kvar är sevärt, och tapeterna är fina. Barnen kunde roa sig med en tävling som gick ut på att räkna Desiderias små färgglada fåglar som var utplacerade här och där i rummen.
Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.
Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.
Jämtlandstriangeln 2011
Årets fjällvandring var litet annorlunda från de jag tidigare har upplevt. Vi tänkte pröva konceptet lyxvandring, och sova på fjällstationer och äta gott i restaurangen. Det fjällstationtätaste området i svenska fjällvärlden är jämtlandsfjällen, där fyra fjällstationer (Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags) ligger på dagstursavstånd från varandra, och dessutom till två hytter (Nedalshytta och Storerikvollen) på den norska sidan. Så här kan man faktiskt vandra på det berömda alpsk-norska viset, där tält ses som konstigt, och dusch, WC och restaurang på så gott som varje övernattningsställe tillhör normen.
Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.
Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.
Vi började alltså leden från Storulvån i det som mest ser ut som en kraftledningsgata. Väl uppe på fjället är det lättgånget, välspångat och ganska flackt. Och dasstätt! Vid varenda rastskydd finns ett torrdass, plus vid bron över Lillulvån. Fjällen är inte så dramatiska, men vidderna är ju också fina. Sista biten upp mot Sylarna är en liten stigning, och där börjar det riktiga bergsmassivet, som man precis får en lockande inblick i från fjällstationen. Jag motstod dock frestelsen med att gå en kvällspromenad runt Herrklumpen och badade bastu istället och samlade krafter inför morgondagen.
Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.
Sista dagen var nog den vackraste vandringen. Kanske påverkade det att vädret var fantastiskt. Men det är klart att Snasahögarnas branta sluttningar nära inpå ökade fjällkänslan ordentligt, för att eskalera den sista biten genom dalen mellan Getryggen och Lillulvåfjället, innan den vemodiga synen av Storulvåns fjällstation visade oss att fjällvandringen var slut för den här gången.
Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.
Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.
 |
| Vy mot Slottet, som ser ut som en elefant, och Templet, som ser ut som ett slott |
Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.
 |
| Framför getryggen |
Några favoritkrogar i Sundsvall
Jag tänkte ge mig på en liten krogrecension. Jag är sällan ute i Sundsvall, jag bara jobbar och sover när jag är här, men ibland bryter jag vanan, och då har hunnit skaffa mig några favoriter i olika kroggenrer.
Cassiopeja på Casino Cosmopol är lyxkrogen bland favoriterna. Det är visserligen litet läskigt att gå dit, åtminstone första gången när de skall ta kort på en och registrera en. Men är man inte rädd för sånt så serveras man väldigt god mat i spännande anrättningar där en massa smaker kombineras.
Man behöver inte spela om man inte vill, men vi provade litet Roulette och Black Jack med de lägsta insatserna på 10-20 kr senast vi var där. Annars fanns det en trubadur som spelade litet lagom barmusik.
Bishop's Arms är puben bland favoriterna. Den lär skall se engelsk ut sägs det. Förutom pubmaten har de ett enormt utbud av maltwhiskey, men framför allt, tycker jag, så har de väldigt många sorters öl. Det är mest litet mörkare sorter och ale, och så har de flera belgiska fruktöler som inte är så vanliga. Vi har bland annat testat te-öl. Det var spännande.
Tant Anci & Fröken Sara är matcaféet bland favoriterna. Deras soppor med nybakat bröd är jättegoda till lunch. Ekologisk profil har de också i sitt lilla mysiga familjeföretag. Och inredningen är supertrevlig. Troligen har de, paradoxalt nog, verkligen jobbat hårt för att lyckas få det att se så där riktigt opretentöst ut.
På Invito drack jag mitt livs godaste, och dyraste, drink: En Chilichoko, som tillverkas av fin dyr rom, chokladtryffel och röd chili, i en perfekt avvägd blandning som ger en illusion av chokladsmak lika het som chili.
Efter after work-buffén för 99 kr med öl för 42 kr ville jag ha en efterrätt och/eller en drink, och deras goda efterrättsdrinkar är båda sakerna i ett. Hade jag köpt efterrätt och drink separat hade det kostat lika mycket.
Cassiopeja på Casino Cosmopol är lyxkrogen bland favoriterna. Det är visserligen litet läskigt att gå dit, åtminstone första gången när de skall ta kort på en och registrera en. Men är man inte rädd för sånt så serveras man väldigt god mat i spännande anrättningar där en massa smaker kombineras.
Man behöver inte spela om man inte vill, men vi provade litet Roulette och Black Jack med de lägsta insatserna på 10-20 kr senast vi var där. Annars fanns det en trubadur som spelade litet lagom barmusik.
Bishop's Arms är puben bland favoriterna. Den lär skall se engelsk ut sägs det. Förutom pubmaten har de ett enormt utbud av maltwhiskey, men framför allt, tycker jag, så har de väldigt många sorters öl. Det är mest litet mörkare sorter och ale, och så har de flera belgiska fruktöler som inte är så vanliga. Vi har bland annat testat te-öl. Det var spännande.
Tant Anci & Fröken Sara är matcaféet bland favoriterna. Deras soppor med nybakat bröd är jättegoda till lunch. Ekologisk profil har de också i sitt lilla mysiga familjeföretag. Och inredningen är supertrevlig. Troligen har de, paradoxalt nog, verkligen jobbat hårt för att lyckas få det att se så där riktigt opretentöst ut.
På Invito drack jag mitt livs godaste, och dyraste, drink: En Chilichoko, som tillverkas av fin dyr rom, chokladtryffel och röd chili, i en perfekt avvägd blandning som ger en illusion av chokladsmak lika het som chili.
Efter after work-buffén för 99 kr med öl för 42 kr ville jag ha en efterrätt och/eller en drink, och deras goda efterrättsdrinkar är båda sakerna i ett. Hade jag köpt efterrätt och drink separat hade det kostat lika mycket.
Indalsälvens Delta
En bit norr om Timrå ligger naturreservatet Indalsälvens Delta, som består av sand som har transporterats med vattnet genom älven under historiens gång. Särskilt år 1796 när Magnus Huss misslyckades litet med ett flottarledbygge. Ända fram till 1950-talet, då ett mer s.k. "lyckat" mänskligt bygge, Bergeforsens vattenkraftverk, hastigt ströp sandtillförseln i älven.
Vi kom dit med buss 609 från Sundsvall, gick av vid Sörberge Norra, fortsatte på vägen över E4:an och svängde in till höger på Lövuddsvägen. Vi passerade laxodlingen och Bogrundets plantskola och fortsatte mot flygplatsen. Efter den långa bron över en av älvfårorna, och den rastplatsen med det märkliga tornet eller konstverket eller vad det nu är, tog det en stund innan vi insåg att det enda sättet att passera under E4:an är att gå på det som såg ut som att vara påfarten, men visade sig vara den rätta vägen till naturreservatet. Precis när vi kommit igenom tunneln såg vi skylten och grusvägen som ledde in där, efter ca fem kilometers promenad från busshållplatsen.
Gångstigarna följer flera långa tungor av sand, med hängbroar emellan sig. Längst ut är det en lång sandstrand som det säkert är jättefint att bada vid när det är varmt. Vi doppade dock bara fötterna. Det finns en massa fina växter i skogen och på stranden. Det är ett väldigt vackert utflyktsställe.
Mer information:
Geologivägen
Naturreservat i Västernorrland
Vi kom dit med buss 609 från Sundsvall, gick av vid Sörberge Norra, fortsatte på vägen över E4:an och svängde in till höger på Lövuddsvägen. Vi passerade laxodlingen och Bogrundets plantskola och fortsatte mot flygplatsen. Efter den långa bron över en av älvfårorna, och den rastplatsen med det märkliga tornet eller konstverket eller vad det nu är, tog det en stund innan vi insåg att det enda sättet att passera under E4:an är att gå på det som såg ut som att vara påfarten, men visade sig vara den rätta vägen till naturreservatet. Precis när vi kommit igenom tunneln såg vi skylten och grusvägen som ledde in där, efter ca fem kilometers promenad från busshållplatsen.
Gångstigarna följer flera långa tungor av sand, med hängbroar emellan sig. Längst ut är det en lång sandstrand som det säkert är jättefint att bada vid när det är varmt. Vi doppade dock bara fötterna. Det finns en massa fina växter i skogen och på stranden. Det är ett väldigt vackert utflyktsställe.
Mer information:
Geologivägen
Naturreservat i Västernorrland
Alnö gamla kyrka och hembygdsgård
I lördags regnade det i Sundsvall. Regnväder är inget bra väder här, eftersom det råder en akut brist på muséer. På Kulturmagasinet finns det några bra och gratis utställningar om Sundsvalls historia, om staden, om Hövdingen i Högom och hans grav från 500-talet, om Medelpads geologi med en cool isgrotta som man kan gå igenom, och litet till. Dessutom brukar det finnas tillfälliga utställningar, mest konst och foto. De räcker till en dags aktiviteter. Men tyvärr regnar det mer än så. Därför får man lyfta blicken ut ur innerstaden och med bilens eller bussarnas hjälp bege sig till grannskapet.
Alnön har en massa fina sandstränder utspridda över ön, och vår ursprungliga plan var att bada där. Men sen kom regnet och vi tänkte att Alnön kanske var värd att åka till ändå. Och det var det.
Alnö gamla kyrka är en vacker liten medeltidskyrka som är väl värd att se. Den ligger en 2 km lång backe upp från busslinje 1:s hållplats Vi Brovägen mellan Alnöbron och Vi centrum. Buss 74 går därifrån till kyrkan om man är litet latare än vi var just den dagen. Kyrkan var öppen alla dagar utom lördagar visade det sig, men det skulle precis vara dop när vi var där, så vi tittade in litet i alla fall.
Hembygdsgården ligger precis bredvid. Där finns ett litet sågverksmuseum inrymd i en sågverkspatronsbostad med en fint snidad dörr. Där visas bilder över sågverken, arbetarna och patronen, kontorsmaterial och inredning. I huset bredvid finns ett café. Sjöutsikten är inte heller helt fel.
Alnöspelets medverkande höll precis på att planera som bäst för sitt sommarspel, men det vet jag inte så mycket om. Nya kyrkan i närheten var inte öppen så den kan jag inte heller rapportera om. Matsäcken åt vi på busshållplatsen, för där finns det tak.
Alnön har en massa fina sandstränder utspridda över ön, och vår ursprungliga plan var att bada där. Men sen kom regnet och vi tänkte att Alnön kanske var värd att åka till ändå. Och det var det.
Alnö gamla kyrka är en vacker liten medeltidskyrka som är väl värd att se. Den ligger en 2 km lång backe upp från busslinje 1:s hållplats Vi Brovägen mellan Alnöbron och Vi centrum. Buss 74 går därifrån till kyrkan om man är litet latare än vi var just den dagen. Kyrkan var öppen alla dagar utom lördagar visade det sig, men det skulle precis vara dop när vi var där, så vi tittade in litet i alla fall.
Hembygdsgården ligger precis bredvid. Där finns ett litet sågverksmuseum inrymd i en sågverkspatronsbostad med en fint snidad dörr. Där visas bilder över sågverken, arbetarna och patronen, kontorsmaterial och inredning. I huset bredvid finns ett café. Sjöutsikten är inte heller helt fel.
Alnöspelets medverkande höll precis på att planera som bäst för sitt sommarspel, men det vet jag inte så mycket om. Nya kyrkan i närheten var inte öppen så den kan jag inte heller rapportera om. Matsäcken åt vi på busshållplatsen, för där finns det tak.
Wikdagen på Wiks slott
I dag fick jag äntligen chansen att se Wiks slott från insidan. Det var på en guidad visning under Wikdagen som hålls en gång om året, och där folkhögskolans elever visar upp sina verk. Visningar av slottet brukar det även vara på skördefesten som hålls i september.
Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.
Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.
Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.
En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!
Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.
Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.
När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.
Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.
Här finns litet till information.
Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.
Sen cyklade vi hem.
Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.
Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.
Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.
En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!
Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.
Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.
När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.
Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.
Här finns litet till information.
Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.
Sen cyklade vi hem.
Viksta stentorg
Längs gamla E4-an, litet norr om Läby, mellan Björklinge och Månkarbo, där norrlandskänslan just har infunnit sig med sina typiska skogsåkrar, finns ett sevärdhetsmärke, en parkeringsskylt och en pil med texten "stentorg" pekandes åt väster. Vi ställde bilen och promenerade längs stigen genom kulturlandskapet (dvs kalhygget) upp mot toppen av Uppsalaåsen på 75 meters höjd. Där ligger den mäktiga klapperstenstranden Viksta Stentorg, som havet lämnade kvar bland tallarna när det begav sig iväg flera mil bort för länge sen. Den ser litet malplacerad ut där.
Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.
Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)