Kolarmora-Gimo: Från koja till slott.

Kasbol-Gisslarändan

Tidigt en halvmulen morgon, i veckan efter midsommar 2012, begav vi oss hemifrån Uppsala mot Gimo. Vi hade bokat en herrgårdsupplevelse, men tänkte inte göra det så lätt för oss som att bara ta bilen dit. Så när vi parkerat bilen vid herrgården tog vi bussen tillbaka till Rasbo. Där bytte vi till buss 805 mot Hallstavik och hoppade av i Kasbol för att gå hela vägen tillbaka till Gimo.

Upplandsleden korsar Hallstaviksvägen precis vid busshållplatsen. Efter en kort bit på grusväg börjar en betydligt mer svårforcerad stig genom tät trollskogsliknande växtlighet. Vi klättrade över snår och sten en bra stund innan vi nådde Kolarmoraån, där vi intog frukost och kaffe i ett av vindskydden vid det förvånansvärt klara vattnet.

Leden fortsätter sedan litet för nära ån, som bitvis var så översvämmad att vi fick ta oss fram bäst vi kunde genom obanad terräng längre in i skogen. Vi saknade kanoten, som hade varit betydligt lättare att ta sig fram med längs denna fina å.

Efter korsningen med grusvägen, där ån svänger av från leden, blir det bitvis något lättare, fast fortfarande ganska blött. Men naturen är rätt intetsägande, så det kändes mest som en transportsträcka fram till Gisslaren. Väl framme vid sjön är det riktigt fint, både hyfsat lättvandrat och vackert! Vid stranden finns det några klipphällar som är perfekta att luncha och bada vid, lagom belägna på mitten av dagsetappen.

Leden följer sjöstranden i några kilometer innan den viker av och går på växelvis skogsbilväg och stig fram till Gisslarändans vindskydd alldeles vid vattnet vid norra änden av sjön. Där gjorde vi upp en eld och lagade middag innan vi somnade till myggornas godnattsurr.

Gisslarändan-Gimo

Dagens etapp börjar på en lättgången stig genom en fin gles blandskog, som avlöses av lövsly, midjehögt blött gräs med midsommarblomster och hundkex, och granskog. Efter den gamla torpgrunden i Botmora följer leden en skogsbilväg en bit, viker av över ett kalhygge och korsar en till grusväg, innan leden delar sig i två vid Fäboda torpruin. Varning för en livsfarlig brunn som man kan falla ner i!

Vi valde den södra, mer lättgångna och kortare sträckan. Den går en hel del på skogsvägar, och en lång trevlig bit går på en gammal övervuxen banvall som var stickspår till Gimo såg för någon evighet sen.

Den sista biten går på de mindre landsvägar som leder till och genom Gimo. På vägen genom samhället slank vi in på en pizzeria mitt emot kyrkan innan vi gick in på bruksområdet. Vi bytte ryggsäckarna mot finväskorna som vi lämnat i bilen och checkade in på herrgårdshotellet.

Vårt trivsamma rum låg i en av flyglarna, och i huvudbyggnaden finns restaurangen och en massa salonger som man kan gå runt och titta i. När vi hade fräschat till oss och bytt om gick vi en sväng i parken och till badplatsen en bit bort längs vägen runt bruksdammen, innan vi fick eftermiddagste med kakbuffé i trädgården. För hotellgästerna finns också sjöstugan, med bastu, jacuzzi, badbrygga, kanot, roddbåt och självbetjäningsbar. Men när vi var där verkade det rätt outnyttjat.

Middagen var god, varmrätten riklig, dryckespaketet väl valt, servicen var bra, sängarna var sköna och frukostbuffén uppfyllde förväntningarna för ett finare ställe.

Midskogsberget

Jag har fått ett nytt intresse: Klättring! Jag följde med Sundsvalls klätterklubb till Midskogsberget och provade på sportklättring för första gången i mitt liv. Det är jättefint där. Det finns leder i en massa olika svårighetsgrader och trots att de jag klättrade hörde till de lättaste var det en bra utmaning för mig. Jag klättrade bara två leder, en som hette "Surjämten", som var 5A och "Vedyxan" som var 4C, och den senare var mycket enklare. Det var lagom för mig för den här gången, men det gav definitivt mersmak. Och utsikten från toppen av klippan var inte heller helt fel!

Nu skall jag bara träna upp mig så att jag får ut ännu mer av det nästa gång. Jag tänkte börja gå till Boulderinghallen någon gång i veckan, var där i en och en halv timme förra veckan och klättrade några blå leder (4:or). Sen måste jag gå en kurs, så jag lär mig att säkra och sätta upp topprep. Och så måste jag fixa några armmuskler också, var man nu får tag på såna.

Höga kusten 2011

Dag 1: Hornöberget-Skärsättviken

Vi startade på Höga Kusten-leden från Hornöberget efter en del osäkerhet kring bussbytet från Sundsvall. Enligt dintur skulle vi byta i Klockestrand, men busschauffören visste inget om något byte där, utan trodde att det var Lunde. I Lunde frågade hon en annan chaufför, som hävdade Veda, som vi redan hade åkt förbi. Till slut steg vi ändå av i Klockestrand, där vi frågade expediten i närbutiken, som sökte på datorn och hittade turen, som gick en litet märklig rundtur med stopp i både Lunde och Klockestrand. Till slut kom vi i alla fall på minibussen efter att ha passat på att bulla upp med godis till vandringen.

Den första sträckan på leden är det mest vandring på väg, så det hade varit bättre att följa med bussen några hållplatser till för att börja direkt i skogen, men vi måste fylla på vatten, för det hade vi ju inte tänkt på i Klockestrand. Dessutom visade det sig finnas en spännande lekplats vid hotellet, som dottern uppskattade.

När landsvägssträckan avslutats med en litet hisnande hög bro kom vi in i ett sommarstugeområde, där stigen vek av först över ett litet kalhygge, sen i snårskog och igenvuxen ung barrskog. Vi gick fram till Skärsättviken, där den första öppningen i skogen var en lutande klippa mot havet. Och precis ovanför klippan hittade vi en hylla, bevuxen med mjukt blåbärsris, som passade perfekt för vårt tält! Vi badade i havet och sov mjukt och gott.

Dag 2: Skärsättviken-Halsviken

Den här dagen började med en mycket vacker vandring över Kulberget. Vi lunchade i vindskyddet på toppen och njöt av utsikten.

Nedanför berget var det en kort vägvandring fram till Sör-Lövvik, där vi fyllde på vatten i gästhamnen, där det även finns övernattningsrum att hyra för en överkomlig peng (150 kr för ett trebäddsrum, 250 kr för två). Vi gick vidare och där leden delade sig i en väg över Valkallen och en i dalen valde vi dalen. Vi var litet trötta och vi hade ju redan varit uppe på ett berg i dag. Vi tänkte gå till Halsviken, men kom inte riktigt ända fram, för vi hittade en hyfsad tältplats längre upp vid bäcken från Hamntjärnen.

Dag 3: Halsviken-Hörsångs Camping

Vid Halsvikens vindskydd fanns det kvarn och sågminne vid bäcken, och en liten tältplats ifall vi hade övernattat där. En fin sandstrand finns också, men det ligger några sommarstugor i vägen så den känns litet halvprivat.

Leden fortsätter väldigt vackert, men svårgånget, över klippor och klapperstensfält vid Norrskatan och norrut. Sedan litet blåbärsdignande skog fram till vindskyddet, som inte hade tältplats men golv, som vi också hade kunnat sova på, och nära till en bäck med vatten som såg så fräscht ut att det gott och väl räckte att laga lunch på. Vi badade länge vid de solvarma klipporna.

Leden gick vidare längs kusten och sedan litet på väg innan den gick in på en igenvuxen stig vid havet som vek upp i en blandskog nära Fjärdbotten, etappmålet, som vi inte gick in till. Vi gick vidare, förbi några sjöar, och följde grusvägen till Hörsångs camping. Där fanns det glass, sandstrand och grannar med barn som dottern lekte med hela kvällen och förmiddagen dagen därpå.

Den här dagen mötte vi också de första veckovandrarna. Det är inte många ute och går, och de få andra har inte haft veckopackning.

Dag 4: Hörsångs Camping-Nipstugan

Vi stannade länge på campingen. Bullade upp med mer godis och mycket vatten, eftersom det var en bra bit till nästa påfyllnadsställe. Efter lunch gick vi en kort men brant tur upp på först Jon-Nilsberget och sedan till Nipstugan. Det är vacker utsikt från båda bergen.

Nipstugan var en trevlig överraskning, ser ut som en sagostuga och är väldigt välhållen, fräsch och hemtrevlig. Här finns eldstad och massor av ved, svart kaffepanna, porslin och dass. Vi myste vid brasan och läste ur de 18 gamla gästböckerna från 1950-talet och framåt, där många amatördiktare har skrivit ner sina verk. Övernattade på golvet.

Dag 5: Nipstugan-Månsänget

Vi gick ner från berget och kom ut på landsvägen. Sedan vad det grusväg en bit fram till en stig längs havet där vi åt lunch på en minisandstrand. Vidare på grusväg och stig genom först öppet landskap, sedan skog till Månsänget. Högt uppe på berget, Älgaberget, finns ett vindskydd med sovutrymme där vi övernattade. Men först tog vi en kvällspromenad till stranden och badade, och en till ett ställe märkt "Fornminne" där vi hittade en stenhög utan närmare specifikation. Vi gissade på gränsröse.

Dag 6: Månsänget-Häggvik

Det här var en händelserik dag. Vi började med att bada vid stranden igen. Sedan hämtade vi ryggsäckarna som vi lagt vid vägskälet och vandrade ned till grusvägen, som vi följde till Mädan. Där besökte vi Mädans minimuseum, ett jättefint, fem kvadratmeter litet museum, huvudsakligen om fiskeri, inrymt i ett gammalt spruthus. Sedan åt vi lunch.

Vi började tröttna på grusväg, men visste att resten av vägen till Nordingrå skulle fortsätta mestadels så. Så när vi vid lunchstället såg en skogsstig upp på en bergstopp, som fortsatte i Världsarvsleden, varifrån vi kunde ta oss till Nordingrå på andra sidan viken, bestämde vi oss för att ta den vägen i stället. Här mötte vi det andra gänget veckovandrare som vi såg under veckan, och de följde också vårt exempel.

En bit upp på berget är det en avstickare till en grotta. Och uppe på toppen finns resterna av en fornborg. En bit nedanför toppen startar Världsarvsleden. Den var inte helt lätt att följa, dels för att leden är ganska ny och det inte har hunnit trampas upp några stigar än, dels för att gula markeringar syns sämre än orange, och dessutom var de ofta målade på stenar övervuxna av gräs. Men det fanns vita snitslar upphängda där det var som mest svårorienterat, så vi tog oss ned till landsvägen mot Häggvik.

I Häggvik kunde vi äntligen fylla på vatten igen, och det var litet tidigare än vi hade kunnat om vi hade fortsatt Höga Kusten-leden till Lappudden, vilket var ytterligare en fördel med den här vägen.

En annan fördel var att vi fick tillfälle att se Mannaminne. Det är ett helt otroligt ställe. Ett museum om allt! Där fanns jordbruksredskap, spårvagnar, gamla skrivmaskiner, konstutställningar, ett hus från en by i Ungern och ett från Norge, en hel utställning om arbetare, proletärer och facket, och en hel del mer.

Vi råkade på en konsert också med Syster Fritz, och det var ju en trevlig överraskning.

Vi slog upp tältet på strimman mellan vägen och havet precis vid skylten till byn, och det var tur att vi gjorde det, för efter det fanns inga tältplatser fram till Nordingrå.

Dag 7: Häggvik-Nordingrå

Den sista biten fram till Nordingrå går längs en markerad vacker landsväg, på en avsats mellan havet och berget. Eftersom vi kom till Nordingrå en dag tidigare än beräknat, så bokade vi om bussen på det lokala busskontoret i utkanten av byn. Innan vi åkte hem tittade vi på bygdegården, en mangårdsbyggnad från Kåsta i närheten och en linutställning, och kyrkan med kyrkstallar, varav ett var visningsstall, samt en gammal kyrkoruin bredvid.

Rosersbergs slott

En sommardag gick vi på guidad tur på Rosersbergs slott söder om Märsta. De sista som bodde där var Karl XIV Johan och Desideria med sina fritt flygande fåglar. Deras sovrum och andra rum står kvar nästan orörda, förutom att det mesta av möblerna har försvunnit genom arvsskiften och står på andra slott. Fast det som är kvar är sevärt, och tapeterna är fina. Barnen kunde roa sig med en tävling som gick ut på att räkna Desiderias små färgglada fåglar som var utplacerade här och där i rummen.

Vi åt matsäck och tog en lång promenad i den stora vackra parken, till en "grotta" eller snarare ett stenblock som gick ut som ett tak över en bänk vid sjön, gjord för att sitta och filosofera i. Grillplats och badplats finns också i parken.

Jämtlandstriangeln 2011

Årets fjällvandring var litet annorlunda från de jag tidigare har upplevt. Vi tänkte pröva konceptet lyxvandring, och sova på fjällstationer och äta gott i restaurangen. Det fjällstationtätaste området i svenska fjällvärlden är jämtlandsfjällen, där fyra fjällstationer (Storulvån, Blåhammaren, Sylarna och Helags) ligger på dagstursavstånd från varandra, och dessutom till två hytter (Nedalshytta och Storerikvollen) på den norska sidan. Så här kan man faktiskt vandra på det berömda alpsk-norska viset, där tält ses som konstigt, och dusch, WC och restaurang på så gott som varje övernattningsställe tillhör normen.

Vi bestämde oss för att gå den klassiska jämtlandstriangeln, Storulvån-Sylarna-Blåhammaren-Storulvån. Vi valde den riktningen dels för att avsluta med middagen på Blåhammaren, dels för att den kortaste sträckan är sist. När vi kom ut på fjället såg vi en till klar fördel med att klara av den första sträckan i början så att man kan njuta mer i slutet, och det är att den följer en irriterande elledning hela vägen.

Det är en klar fördel med att gå med 5 kilos packning istället för 15. Vi hade inte ens kök och bränsle med oss. Vi åt mackor till lunch och varm mat i fjällstationernas självhushåll, och så i restaurangen på Blåhammaren förstås.

Vy mot Slottet, som ser ut som en elefant,
och Templet, som ser ut som ett slott

Vi började alltså leden från Storulvån i det som mest ser ut som en kraftledningsgata. Väl uppe på fjället är det lättgånget, välspångat och ganska flackt. Och dasstätt! Vid varenda rastskydd finns ett torrdass, plus vid bron över Lillulvån. Fjällen är inte så dramatiska, men vidderna är ju också fina. Sista biten upp mot Sylarna är en liten stigning, och där börjar det riktiga bergsmassivet, som man precis får en lockande inblick i från fjällstationen. Jag motstod dock frestelsen med att gå en kvällspromenad runt Herrklumpen och badade bastu istället och samlade krafter inför morgondagen.

Dagen därpå började vi tidigt och tog det lugnt. Först var det en flack backe upp på en kulle, och sen flackt nerför innan den sista lilla stigningen till Blåhammaren. Här badade vi också bastu innan vi bytte om till middagen. Det var nog första gången jag hade träningsoverallsbyxor till ett finrestaurangbesök, och kände mig riktigt fräsch. Restaurangen är liten och mysig. Vi hade trevligt bordssällskap på de trånga bänkarna vid bordet och maten var god. Sill till förrätt, kött till varmrätt, pannacotta till efterrätt, dryckespaket och en jättefin salladsbuffé.

Framför getryggen

Sista dagen var nog den vackraste vandringen. Kanske påverkade det att vädret var fantastiskt. Men det är klart att Snasahögarnas branta sluttningar nära inpå ökade fjällkänslan ordentligt, för att eskalera den sista biten genom dalen mellan Getryggen och Lillulvåfjället, innan den vemodiga synen av Storulvåns fjällstation visade oss att fjällvandringen var slut för den här gången.

Några favoritkrogar i Sundsvall

Jag tänkte ge mig på en liten krogrecension. Jag är sällan ute i Sundsvall, jag bara jobbar och sover när jag är här, men ibland bryter jag vanan, och då har hunnit skaffa mig några favoriter i olika kroggenrer.

Cassiopeja på Casino Cosmopol är lyxkrogen bland favoriterna. Det är visserligen litet läskigt att gå dit, åtminstone första gången när de skall ta kort på en och registrera en. Men är man inte rädd för sånt så serveras man väldigt god mat i spännande anrättningar där en massa smaker kombineras.

Man behöver inte spela om man inte vill, men vi provade litet Roulette och Black Jack med de lägsta insatserna på 10-20 kr senast vi var där. Annars fanns det en trubadur som spelade litet lagom barmusik.

Bishop's Arms är puben bland favoriterna. Den lär skall se engelsk ut sägs det. Förutom pubmaten har de ett enormt utbud av maltwhiskey, men framför allt, tycker jag, så har de väldigt många sorters öl. Det är mest litet mörkare sorter och ale, och så har de flera belgiska fruktöler som inte är så vanliga. Vi har bland annat testat te-öl. Det var spännande.

Tant Anci & Fröken Sara är matcaféet bland favoriterna. Deras soppor med nybakat bröd är jättegoda till lunch. Ekologisk profil har de också i sitt lilla mysiga familjeföretag. Och inredningen är supertrevlig. Troligen har de, paradoxalt nog, verkligen jobbat hårt för att lyckas få det att se så där riktigt opretentöst ut.

På Invito drack jag mitt livs godaste, och dyraste, drink: En Chilichoko, som tillverkas av fin dyr rom, chokladtryffel och röd chili, i en perfekt avvägd blandning som ger en illusion av chokladsmak lika het som chili.

Efter after work-buffén för 99 kr med öl för 42 kr ville jag ha en efterrätt och/eller en drink, och deras goda efterrättsdrinkar är båda sakerna i ett. Hade jag köpt efterrätt och drink separat hade det kostat lika mycket.

Indalsälvens Delta

En bit norr om Timrå ligger naturreservatet Indalsälvens Delta, som består av sand som har transporterats med vattnet genom älven under historiens gång. Särskilt år 1796 när Magnus Huss misslyckades litet med ett flottarledbygge. Ända fram till 1950-talet, då ett mer s.k. "lyckat" mänskligt bygge, Bergeforsens vattenkraftverk, hastigt ströp sandtillförseln i älven.

Vi kom dit med buss 609 från Sundsvall, gick av vid Sörberge Norra, fortsatte på vägen över E4:an och svängde in till höger på Lövuddsvägen. Vi passerade laxodlingen och Bogrundets plantskola och fortsatte mot flygplatsen. Efter den långa bron över en av älvfårorna, och den rastplatsen med det märkliga tornet eller konstverket eller vad det nu är, tog det en stund innan vi insåg att det enda sättet att passera under E4:an är att gå på det som såg ut som att vara påfarten, men visade sig vara den rätta vägen till naturreservatet. Precis när vi kommit igenom tunneln såg vi skylten och grusvägen som ledde in där, efter ca fem kilometers promenad från busshållplatsen.

Gångstigarna följer flera långa tungor av sand, med hängbroar emellan sig. Längst ut är det en lång sandstrand som det säkert är jättefint att bada vid när det är varmt. Vi doppade dock bara fötterna. Det finns en massa fina växter i skogen och på stranden. Det är ett väldigt vackert utflyktsställe.

Mer information:
Geologivägen
Naturreservat i Västernorrland