För några veckor sedan firade vi 15-årig bröllopsdag. Eftersom vi firade tioårsdagen för fem år sedan i Paris, så tänkte vi följa den storslagna traditionen och åkte till romantiska Barkarby två mil norr om Stockholm. Vi tog in på Welcome hotel alldeles vid pendeltågsstationen. När vi hade installerat oss där tog vi en promenad till Järfälla kyrka, förbi värdshuset Lasse-Maja, där vi gifte oss och hade bröllopsmiddagen för så många år sedan.
Denna kväll valde vi att äta middag på ett annat ställe: Lilla Barkarby, en ölkrog i centrum. Deras specialitet är belgisk öl, och de erbjuder väl valda menyer med passande ölsorter till förrätt, varmrätt och efterrätt. Rekommenderas starkt till alla som visserligen gillar en Pripps blå på fat, men gärna vill ha en glimt in i den stora vida, varierade ölvärlden.
Ropen skalla, kulturnatt åt alla!
Storebror har apat efter lillebror. Stockholm vill också ha en kulturnatt. De har tydligen fått nys om att hela Uppsala under ett dygn i september förvandlas till en stor levande teater-, dans-, föredrags- och musikscen, där stan fylls av uppträdanden och föredrag om allt mellan himmel och jord både inomhus och utomhus.
Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.
Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.
Vi började eftermiddagen på barnkalas på stadsbiblioteket, med tillverkning av drömfångare och bolibompabandskonsert.
Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.
Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.
Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.
Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.
Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.
Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.
Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.
Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.
Dalafjällen 2009
Hela stora familjen skulle ut på fjällvandring. Vi hade tillgång till en bil, två tält, två stora ryggsäckar, en barnbärstol, fem sovsäckar och ett gammalt trangiakök. Så vi lastade in allt i bilen och satte oss och körde. Efter en övernattning på badet i Nusnäs hamnade vi i Grövelsjön, ett av min ursprungsfamiljs favorittillhåll, dock mest vintertid. Där är fjällen såväl som skogsskidspåren så nära och så snälla, backarna är små, men för den som vill ligger Idrefjäll nära.
Men nu var det sommar och fjällstationen höljd i grönska. Grövelsjöns vatten lyste blått i dalen och de snälla fjällen låg som böljande gröna kullar framför oss. Packningen tyngde oss vuxna, som dessutom skulle ha ork över att bära lillebror, men han knatade på bra själv, så det underlättade en del. Fem kilometer upp längs leden till Storvätteshågna slog vi upp vårt basläger, njöt av lugnet och tystnaden, åt en måltid bestående av snabbmakaroner och pulversås, något som skulle ha ratats direkt av samtliga hemmavid, men här ute, kryddat av den storslagna naturen, och av några proteinrika myggor, smakade det himmelskt gott.
Dag två gjorde vi vårt toppförsök. Storvätteshågna skulle besegras. Vi tog dagturspackningen och började vandringen. Det gick bra fram till stigningen efter bäcken, då mellansysters ben började säga ifrån. Men även om hon var för stor för den av lillebror nästan outnyttjade bärstolen, var hon liten nog att bäras på ryggen. Så fortsatte färden bitvis i fortsättningen. Vi åt lunch vid sjön precis innan toppen. En stund senare stod hela familjen på Svealands högsta punkt.
Väl nere vid baslägret var några i familjen mätta på fjällvandring för den här gången, så dagen efter rev vi lägret och vandrade tillbaka till fjällstationen.
Vi satte oss i bilen igen och körde längs Övre Dalälvsdalen. Vi tog av vid vägen mot Njupeskär, för ytterligare en dags vandring, men i litet mer låglänt terräng. Stigen går över myrar och genom barrskog, längs bäckar och fram till Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på ca 90 meter. Vattenångan ligger tät nedanför fallet och lockar gröna växter att spira på de fuktiga klipporna. Stigen tillbaka går först litet högre upp bland jättetallar innan den sänker sig ned mot myrmarkerna igen.
Sista natten bodde vi på en av de många spartanska betala-i-lådan-campingplatserna vid älven, det enda campingalternativet som finns i det långsmala naturskyddsområdet. Där grillade vi på eldplatsen vid vindskyddet på kvällen, medan solen sakta gick ner över det stilla flytande vattnet och augustidunklet sänkte sig över oss.
Men nu var det sommar och fjällstationen höljd i grönska. Grövelsjöns vatten lyste blått i dalen och de snälla fjällen låg som böljande gröna kullar framför oss. Packningen tyngde oss vuxna, som dessutom skulle ha ork över att bära lillebror, men han knatade på bra själv, så det underlättade en del. Fem kilometer upp längs leden till Storvätteshågna slog vi upp vårt basläger, njöt av lugnet och tystnaden, åt en måltid bestående av snabbmakaroner och pulversås, något som skulle ha ratats direkt av samtliga hemmavid, men här ute, kryddat av den storslagna naturen, och av några proteinrika myggor, smakade det himmelskt gott.
Dag två gjorde vi vårt toppförsök. Storvätteshågna skulle besegras. Vi tog dagturspackningen och började vandringen. Det gick bra fram till stigningen efter bäcken, då mellansysters ben började säga ifrån. Men även om hon var för stor för den av lillebror nästan outnyttjade bärstolen, var hon liten nog att bäras på ryggen. Så fortsatte färden bitvis i fortsättningen. Vi åt lunch vid sjön precis innan toppen. En stund senare stod hela familjen på Svealands högsta punkt.Väl nere vid baslägret var några i familjen mätta på fjällvandring för den här gången, så dagen efter rev vi lägret och vandrade tillbaka till fjällstationen.
Vi satte oss i bilen igen och körde längs Övre Dalälvsdalen. Vi tog av vid vägen mot Njupeskär, för ytterligare en dags vandring, men i litet mer låglänt terräng. Stigen går över myrar och genom barrskog, längs bäckar och fram till Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på ca 90 meter. Vattenångan ligger tät nedanför fallet och lockar gröna växter att spira på de fuktiga klipporna. Stigen tillbaka går först litet högre upp bland jättetallar innan den sänker sig ned mot myrmarkerna igen.Sista natten bodde vi på en av de många spartanska betala-i-lådan-campingplatserna vid älven, det enda campingalternativet som finns i det långsmala naturskyddsområdet. Där grillade vi på eldplatsen vid vindskyddet på kvällen, medan solen sakta gick ner över det stilla flytande vattnet och augustidunklet sänkte sig över oss.
Uppsalavalborg för amatöranarkister
Valborg i Uppsala skall följa ett väldigt strikt schema. Följdaktligen är det väldigt roligt att bryta mot schemat, strunta i vissa moment och hitta på egna varianter. Som före detta student och numera trebarnsmamma har jag insett att de rebelliska drifterna uttrycks på olika sätt beroende på var i livet man befinner sig.
7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.
10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.
Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.
12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.
15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.
Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.
18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.
21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.
7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.
10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.
Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.
12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.
15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.
Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.
18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.
21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.
Gula Stigen och Balingsta
I dag var jag i Gottsunda centrum kl 11.00, och skulle ta en buss från Uppsala Busstation kl 13.05. Man hinner ju utan problem gå 7 km på 2 timmar, så åka buss kändes onödigt. Finns det dessutom en stig att följa så tar man ju den. Därför anslöt jag till Gula Stigen i Valsätra och vandrade mot stan.
Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.
Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.
Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.
De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.
Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.
Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.
Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.
Sarek 2008
Lördagen den 26/7 kom vi med nattåget till Gällivare och tog bussen vidare till Ritsem. Därifrån åkte vi båt till Änonjalme, och gick den välspångade leden til Akkastugorna och vidare mot bron över Voujatädno, som är en läskig hängbro över en rent otrolig fors.
Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.
På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.
Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.
På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.
På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.
Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.
På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.
På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.
Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.
Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.
Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.
På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.
På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.
När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.
Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.
De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.
Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.
Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.
På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.
Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.
På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.
På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.
Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.
På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.
På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.
Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.
Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.
Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.
På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.
På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.
När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.
Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.
De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.
Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.
Kebnekaise 2007
Onsdagen den 1 augusti kl 14.35 landade vi på Kiruna flygplats. Vi åkte vidare med taxi och buss till Nikkaluokta där vi började vår vandring genom fjällbjörkskogen mot Kebnekaise.
Det var litet duggregn till och från, men inte tillräckligt för att blöta ned oss. Vi hann med sista båten längs Laddjujavri och vandrade sedan ytterligare ett par km innan vi slog läger för natten.
Nästa dag när vi vaknade strålade solen från en molnfri himmel. Vi fortsatte i makligt tempo och kom fram till fjällstationen på eftermiddagen. Där skrev vi vykort och utökade förrådet av godis och torkad frukt. Det började regna igen framåt kvällen, men vi fortsatte ändå för att få ett bra utgångsläge inför morgondagens etapp. Strax innan vi nådde Kitteldalen där den branta stigningen börjar kom dimman, så vi fann det för gott att stanna för natten.
Vädret var vackert igen dagen efter när vi tog itu med första stigningen. Leden följer bergssidan öster om Kittelbäcken, och det är tvärbrant åt alla håll, även åt det hållet leden går. Längst uppe i Kitteldalen är det jättefint, plan gräsbevuxen mark och fullt av vattenfall från glaciärerna, ett bra lunchställe! Efter vadet över Kittelbäcken fortsätter leden utefter nästa bergssida och det är om möjligt ännu brantare än förr, inte helt enkelt att forcera med full packning! De flesta tar turen som dagstur från fjällstationen och har ingen packning alls, men vi skulle gå ner en annan väg. En liten bit fick vi hjälpa till med händerna, men sedan var vi uppe i nästa dal. Nästa utmaning var att ta sig över Vierranvarri och ned i dalen på andra sidan. Kaffedalen kallas den. Kan det vara för att en bestigare av Kebnekaise måste ha en kafferast där? Själva behövde vi en natts sömn, så vi slog upp tältet i blåsten och kylan på en av de få plana fläckar som fanns i det hårda stenlandskapet.
Lördag förmiddag började vi bestigningen av Kebnekaises sydtopp från Kaffedalen. Det var soligt men kallt, och det låg litet moln precis över toppen. Det var betydligt lättare att ta sig uppför branten idag när vi inte hade hela packningen att släpa på. Utsikten från toppstugorna var fantastisk. Tyvärr var toppstugorna väldigt skräpiga och smutsiga, men vädret var ju bra så vi hade inget emot att sitta ute och äta våra mackor och samla energi inför sista biten.
Sista biten var inte fullt så brant, och till slut stod vi vid toppglaciären. När vi kom dit låg dimman tjock, men så blåste det rent och vi kunde äntligen se snökammen som är Sveriges högsta punkt. Det var halt och brant på isen, dimman kom och gick, och i den dåliga sikten tog det en stund innan vi insåg att vi måste gå längs kammen för att ha en chans att klättra ända upp. Det var litet läskigt eftersom det är stup åt båda hållen. Precis när vi stod på toppen blåste dimman bort en stund så att vi såg utsikten över glaciärerna runtom. Vilken känsla! Det var väldigt trångt på toppen och det var mycket folk där, så vi gick ner ganska fort.
Nedstigningen gick bra och tillbaka i Kaffedalen packade vi ihop tältet. Efter en sen lunch fortsatte vi längs dalen mot Singi, på Dürlings led, som den kallas efter en av de tidigaste bestigarna. Vi upptäckte att vi måste hålla oss rätt långt upp på den högra bergsidan när vi skulle gena mellan lederna, annars skulle vi hamna rakt på ett stup. Där vi gick var det brant och mycket blocksten och rösena längs leden var svåra att se. Jåkken ned mot den vackra sjön i Singivaggi vadade vi enkelt över långt upp, så slapp vi gå på snöbryggan rakt över vattenfallet som många andra vandrare hade gjort. När vi kom ned i dalen fann vi plan mark som det växte mossa på. Där övernattade vi.
Nästa dag gick vi genom dalen, över blocksten och snöfält, och såg hur gräs och blommor växte tätare ju längre ned vi kom. När vi vadat över den rätt stora bäcken kom vi fram till de stora, fina gräsplanerna i Singivaggi. Där hade det varit perfekt att tälta, men vi ville komma litet längre idag, så vi åt lunch där och fortsatte sedan.
Vi gick tills vi kom ut i Tjäktavagge och tältade vid Singijohka på en underbart mjuk plats, tyckte vi efter flera dagar på kalfjället.
Nästa dag var vi tillbaka i civilisationen - Kungsleden. Vi följde den bara några hundra meter och vek sedan av vid vägskylten mot Kebnekaise fjällstation. Det var rätt stenigt på leden även om det var upptrampat, så det var inte helt lätt att gå de 14 kilometerna till fjällstationen, men det blev mer lättvandrat ju närmare vi kom. Väl framme unnade vi oss en middag på restaurangen som vi blev serverade efter en timmes köande av hungriga vandrare, tid som fördrevs över den godaste folköl jag har druckit! Vi bokade även transfer från Nikkaluokta till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar så att vi skulle kunna passa flyget på onsdagen. Vi tältade alldeles i närheten av fjällstationen den natten.
Näst sista dagen gick vi nästan ända fram till Nikkaluokta. Det var fullkomligt stekhett i luften, så när vi kom fram till båtbryggan ovanför Laddjujavri var vi bara tvungna att ta ett bad. Det var underbart, iskallt och verkligen uppfriskande i värmen! Vi tog båtturen den här vägen också, och åt sedan renburgare på "LapDonalds" på andra stranden. Vi tältade i ett skogsbryn 2 km från Nikkaluokta. Sedan återstod bara hemfärden.
Det var litet duggregn till och från, men inte tillräckligt för att blöta ned oss. Vi hann med sista båten längs Laddjujavri och vandrade sedan ytterligare ett par km innan vi slog läger för natten.
Nästa dag när vi vaknade strålade solen från en molnfri himmel. Vi fortsatte i makligt tempo och kom fram till fjällstationen på eftermiddagen. Där skrev vi vykort och utökade förrådet av godis och torkad frukt. Det började regna igen framåt kvällen, men vi fortsatte ändå för att få ett bra utgångsläge inför morgondagens etapp. Strax innan vi nådde Kitteldalen där den branta stigningen börjar kom dimman, så vi fann det för gott att stanna för natten.
Vädret var vackert igen dagen efter när vi tog itu med första stigningen. Leden följer bergssidan öster om Kittelbäcken, och det är tvärbrant åt alla håll, även åt det hållet leden går. Längst uppe i Kitteldalen är det jättefint, plan gräsbevuxen mark och fullt av vattenfall från glaciärerna, ett bra lunchställe! Efter vadet över Kittelbäcken fortsätter leden utefter nästa bergssida och det är om möjligt ännu brantare än förr, inte helt enkelt att forcera med full packning! De flesta tar turen som dagstur från fjällstationen och har ingen packning alls, men vi skulle gå ner en annan väg. En liten bit fick vi hjälpa till med händerna, men sedan var vi uppe i nästa dal. Nästa utmaning var att ta sig över Vierranvarri och ned i dalen på andra sidan. Kaffedalen kallas den. Kan det vara för att en bestigare av Kebnekaise måste ha en kafferast där? Själva behövde vi en natts sömn, så vi slog upp tältet i blåsten och kylan på en av de få plana fläckar som fanns i det hårda stenlandskapet.
Lördag förmiddag började vi bestigningen av Kebnekaises sydtopp från Kaffedalen. Det var soligt men kallt, och det låg litet moln precis över toppen. Det var betydligt lättare att ta sig uppför branten idag när vi inte hade hela packningen att släpa på. Utsikten från toppstugorna var fantastisk. Tyvärr var toppstugorna väldigt skräpiga och smutsiga, men vädret var ju bra så vi hade inget emot att sitta ute och äta våra mackor och samla energi inför sista biten.
Sista biten var inte fullt så brant, och till slut stod vi vid toppglaciären. När vi kom dit låg dimman tjock, men så blåste det rent och vi kunde äntligen se snökammen som är Sveriges högsta punkt. Det var halt och brant på isen, dimman kom och gick, och i den dåliga sikten tog det en stund innan vi insåg att vi måste gå längs kammen för att ha en chans att klättra ända upp. Det var litet läskigt eftersom det är stup åt båda hållen. Precis när vi stod på toppen blåste dimman bort en stund så att vi såg utsikten över glaciärerna runtom. Vilken känsla! Det var väldigt trångt på toppen och det var mycket folk där, så vi gick ner ganska fort.
Nedstigningen gick bra och tillbaka i Kaffedalen packade vi ihop tältet. Efter en sen lunch fortsatte vi längs dalen mot Singi, på Dürlings led, som den kallas efter en av de tidigaste bestigarna. Vi upptäckte att vi måste hålla oss rätt långt upp på den högra bergsidan när vi skulle gena mellan lederna, annars skulle vi hamna rakt på ett stup. Där vi gick var det brant och mycket blocksten och rösena längs leden var svåra att se. Jåkken ned mot den vackra sjön i Singivaggi vadade vi enkelt över långt upp, så slapp vi gå på snöbryggan rakt över vattenfallet som många andra vandrare hade gjort. När vi kom ned i dalen fann vi plan mark som det växte mossa på. Där övernattade vi.
Nästa dag gick vi genom dalen, över blocksten och snöfält, och såg hur gräs och blommor växte tätare ju längre ned vi kom. När vi vadat över den rätt stora bäcken kom vi fram till de stora, fina gräsplanerna i Singivaggi. Där hade det varit perfekt att tälta, men vi ville komma litet längre idag, så vi åt lunch där och fortsatte sedan.
Vi gick tills vi kom ut i Tjäktavagge och tältade vid Singijohka på en underbart mjuk plats, tyckte vi efter flera dagar på kalfjället.
Nästa dag var vi tillbaka i civilisationen - Kungsleden. Vi följde den bara några hundra meter och vek sedan av vid vägskylten mot Kebnekaise fjällstation. Det var rätt stenigt på leden även om det var upptrampat, så det var inte helt lätt att gå de 14 kilometerna till fjällstationen, men det blev mer lättvandrat ju närmare vi kom. Väl framme unnade vi oss en middag på restaurangen som vi blev serverade efter en timmes köande av hungriga vandrare, tid som fördrevs över den godaste folköl jag har druckit! Vi bokade även transfer från Nikkaluokta till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar så att vi skulle kunna passa flyget på onsdagen. Vi tältade alldeles i närheten av fjällstationen den natten.
Näst sista dagen gick vi nästan ända fram till Nikkaluokta. Det var fullkomligt stekhett i luften, så när vi kom fram till båtbryggan ovanför Laddjujavri var vi bara tvungna att ta ett bad. Det var underbart, iskallt och verkligen uppfriskande i värmen! Vi tog båtturen den här vägen också, och åt sedan renburgare på "LapDonalds" på andra stranden. Vi tältade i ett skogsbryn 2 km från Nikkaluokta. Sedan återstod bara hemfärden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)