Hemavan 2010

Hemavan ligger i södra Lappland, och känns litet mer svårtillgängligt än Kebnekaise, Sarek och Jämtlandsfjällen från många platser i Sverige, eftersom det inte går tåg dit. För oss som bor norr om Stockholm finns det en direktbuss som heter Lapplandspilen som går tre gånger i veckan. Det går också flyg, men det är miljöovänligt och gick konstiga tider, så det valde vi bort.

Vi ville åka på natten, och eftersom två av veckans tre direktbussar till Hemavan är dagbussar valde vi ändå tåget till Vännäs och bytte till buss där, vilket visade sig vara ett smidigt sätt att ta sig dit, och en stor fördel var ju att ha liggplats åtminstone till kvart i 6 på morgonen. På hemvägen tog vi direktbussen, och det var visserligen ok, men man sover ju inte så bekvämt.

Vi kom fram till Hemavan klockan halv ett på dagen och gick till sittliften ett par km från busshållplatsen vid ICA-affären, men de stängde precis p.g.a. åska, så vi började gå istället. Vi följde ett fyrhjulingsspår som gick genom skidanläggningen fram till Kungsleden. När vi kommit halvvägs sken det upp och vi såg att liften gick igen, men det var ju så dags. Väl uppe på kalfjället började det regna igen så vi slog läger efter några kilometer.

Nästa dag fortsatte vi efter kungsleden. Det var lättvandrat och fint väder. I Viterskalsstugan fyllde vi på godisförrådet, sen tog vi in på leden mot Norra Sytertoppen, som började med ett vad över Syterbäcken. Det var litet djupare än min sjuåriga dotter trodde när hon obekymrat klev ut, vattnet gick över stövelskaften och hon blev skrämd och vände. Hon kom dock över med litet hjälp av mig, som sedan fick gå en runda till för att hämta ryggsäcken.

Men stövlarna var blöta, gympaskorna var inte vattentäta, och marken i Viterskalets mynning var sank. Vi slog upp tältet på en torr avsats i träsket.

Dagen efter fortsatte vi oledat in i mellan de böljande kullarna i Viterskalet, hoppade på stenar över glaciärbäcken från Norra Syterglaciären och kom fram till sjön några kilometer in i dalen. Vi insåg direkt att det var här vi borde ha övernattat! Där fanns gröna, plana ängar med fin utsikt över sjön, men det kändes för tidigt att slå läger än. Vi nöjde oss med en lång lunchpaus med bad i det iskalla vattnet.

Vi gick sedan längre in i dalen och gick upp mot passet där man ser Måskonåjveglaciären. Där var det mycket stenblock och inte lika lättgånget längre. När vi kom upp var vi trötta och ville slå läger, och hur det var så hittade vi en liten mossbevuxen jordplätt mitt i stenhavet, precis lagom stor för vårt tält!

Jag tog en kvällspromenad för att titta på glaciären, gick inte hela vägen ner, men till en hylla ungefär halvvägs med fin utsikt över glaciären och isbräckan mot sjön. Det är verkligen en vacker glaciär!

Dagen därpå följde vi bergssidan förbi de två bergen mot Norra Sytertoppen. Det var stenblock hela vägen. Vi åt lunch i det första passet, lade packningen i det andra, där marken tillfälligtvis var jämnare och litet sumpig. Det är häftigt att komma så nära Norra Syterglaciären. Sedan följde vi leden upp på Norra Sytertoppen. Utsikten var fantastisk! Stupet mot glaciären nedanför gjorde att det sög litet i magen.

Vi gick ned i passet igen och slog upp tältet på en mossbevuxen torr plats. Det blåste, men vi säkrade tältet så gott det gick och hoppades på att det skulle hålla.

Vi vaknade i ett oskadat tält, men omgivna av dimma. Det var långt ifrån den värsta dimman jag har varit med om, den där gången i Jämtland när jag var liten när vi knappt såg marken, men tillräckligt för att fundera över om det verkligen var en bra idé att gå över berget till Syterstugan. Men det kändes ändå rätt så tryggt när jag kom ut och såg de orangea ledmarkeringarna rada upp sig framför mig, så vi tog den vägen i alla fall. Det var synd på utsikten, som säkert hade varit lika bra som på Norra Sytertoppen, annars gick det bra, även om det var kallt och så blött i luften att vi blev genomvåta trots att det inte regnade.

Väl nere från berget slog vi läger på en torr kulle mellan träsken. Dimman låg fortfarande lika tät.

Dimman lättade alltmer under nästa dag, och när vi kom fram till Syterstugan var det klart igen. Vi köpte en korvburk och fruktcocktail och åt, och sedan badade vi i bäcken. Vi gick sedan efter Kungsleden, lättgånget och fint, fram till rastskyddet i Syterskalets mynning, där vi slog upp vårt tält.

Vi gick över de gröna ängarna i Syterskalet i strålande sol. Vi badade igen i Syterbäcken och njöt av den vackra u-dalen med sina branta bergssidor. Vi fyllde på matförrådet igen i Viterskalsstugan och fortsatte sedan till bron där leden delar sig. Vi slog läger på en underbar tältplats vid bäcken.

Sista dagen på vår vandring gick vi de kvarvarande 8 kilometerna tilll Hemavan. Vi passade på att njuta av de vackra vidderna över höjden innan skidanläggningen syntes. Sista biten tog vi den branta stigen efter Kvarnbäcken, som avslutades i nästan djungelliknande vegetation, och vi hamnade alldeles bakom macken tvärs över gatan mot ICA.

Vi unnade oss en middag på pizzerian. Gott efter en vecka med bara frystorkat, sånär som på den där korvburken vid Syterstugan.

Florarna - en tur i myggriket

Florarna brukar nämnas som en av Upplandsledens vackraste etapper. Vi gick från Risön till grillholmen, där vi grillade middagskorv, och sedan till kolarkojan, där vi övernattade.

Första sträckan gick längs en skogsbilväg, visserligen vacker, men stigar är ju alltid litet roligare att gå på, så det var med odelad glädje vi såg bilvägen sluta en bit före målet. Stigen fortsatte genom skogen en liten bit innan vi kom fram till den minst sagt välspångade myren. Grillholmen är en liten ö mitt i det som ser ut att vara en vassbevuxen sjöbotten utan sjö. Det är vackert och dessutom var det myggfritt åtminstone i går kväll när vi var där, något man inte direkt kan säga om resten av ledsträckan.

Men där finns inget vindskydd, och något tält hade vi inte med oss, så för att gardera oss mot risken för regn så bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och övernatta i kolarkojan. Där finns resterna av en kolmila och en rekonstruerad kolarkoja med två smala bänkar och ett bord, ingen idealisk inredning för fyra personer att sova på, men vi la oss så gott vi kunde på bänkarna och den lilla golvytan. Vi tände en brasa i eldstaden för att hålla myggen borta, trots att det var varmt nog som det var.

Risön ligger inte så långt ifrån Lövstabruk, så vi passade på att åka dit och bada i dammen. Det är ett fint och välordnat litet bad, rätt tvärdjupt, så hopptornet kommer till sin rätt, men med en brygga som gränsar av det område som är lämpligt för barn.

Herrgården har vi besökt tidigare och gått på guidade vandringar med olika teman, och lekt på barnens bruk.

En romantisk weekend i Barkarby

För några veckor sedan firade vi 15-årig bröllopsdag. Eftersom vi firade tioårsdagen för fem år sedan i Paris, så tänkte vi följa den storslagna traditionen och åkte till romantiska Barkarby två mil norr om Stockholm. Vi tog in på Welcome hotel alldeles vid pendeltågsstationen. När vi hade installerat oss där tog vi en promenad till Järfälla kyrka, förbi värdshuset Lasse-Maja, där vi gifte oss och hade bröllopsmiddagen för så många år sedan.

Denna kväll valde vi att äta middag på ett annat ställe: Lilla Barkarby, en ölkrog i centrum. Deras specialitet är belgisk öl, och de erbjuder väl valda menyer med passande ölsorter till förrätt, varmrätt och efterrätt. Rekommenderas starkt till alla som visserligen gillar en Pripps blå på fat, men gärna vill ha en glimt in i den stora vida, varierade ölvärlden.

Ropen skalla, kulturnatt åt alla!

Storebror har apat efter lillebror. Stockholm vill också ha en kulturnatt. De har tydligen fått nys om att hela Uppsala under ett dygn i september förvandlas till en stor levande teater-, dans-, föredrags- och musikscen, där stan fylls av uppträdanden och föredrag om allt mellan himmel och jord både inomhus och utomhus.

Riktigt samma sak är inte riktigt realistiskt att genomföra i Stockholm, det är för stort och för många gator och torg att fylla, dessutom kan man fråga sig: Om en natt i Stockholm är en kulturnatt, vad är alla andra nätter då? Det vimlar ju av kulturinrättnignar där jämt.

Vi tyckte dock att det var värt att förlägga dagens utflykt till Stockholm, och visst var det sant som vi trodde, aktiviteterna var litet för spridda för att skapa samma festivalkänsla som i Uppsala. Men en sak måste sägas och det var att det var väldigt hög kvalitet på de aktiviteter som vi besökte.

Vi började eftermiddagen på barnkalas på stadsbiblioteket, med tillverkning av drömfångare och bolibompabandskonsert.

Sedan promenerade vi till Nybrokajen, via korv- och glasskiosken till båten som förde med oss på en rundtur som vi avslutade vid Moderna muséet. Där pågick en installation med rosaklädda dansare som minglade runt besökarna, dansade och blev fotograferade. Barnen var mycket fascinerade av en vibrerande skruv. I övrigt fanns det en något erotisk konstutställning, som på något sätt hörde ihop med installationen.

Vi avslutade kvällen på operan och gick på spökvandring. Det var en annorlunda och rolig guidad tur, där några sångare och skådespelare spelade historiska personer som berättade om forna händelser på operan. Därifrån kom vi nästan ända fram till bilen, som vi ställt vid Norrtull, genom att följa med en av de sightseeingbussar som gick mellan aktiviteterna. På köpet fick vi ett stycke biografhistoria, för bussen kördes av Stockholms filmfestival.

Allt detta ingick i kulturnattskortet, som kostade 150 kr och gällde för en vuxen och ett barn. Det kändes prisvärt.

Dalafjällen 2009

Hela stora familjen skulle ut på fjällvandring. Vi hade tillgång till en bil, två tält, två stora ryggsäckar, en barnbärstol, fem sovsäckar och ett gammalt trangiakök. Så vi lastade in allt i bilen och satte oss och körde. Efter en övernattning på badet i Nusnäs hamnade vi i Grövelsjön, ett av min ursprungsfamiljs favorittillhåll, dock mest vintertid. Där är fjällen såväl som skogsskidspåren så nära och så snälla, backarna är små, men för den som vill ligger Idrefjäll nära.

Men nu var det sommar och fjällstationen höljd i grönska. Grövelsjöns vatten lyste blått i dalen och de snälla fjällen låg som böljande gröna kullar framför oss. Packningen tyngde oss vuxna, som dessutom skulle ha ork över att bära lillebror, men han knatade på bra själv, så det underlättade en del. Fem kilometer upp längs leden till Storvätteshågna slog vi upp vårt basläger, njöt av lugnet och tystnaden, åt en måltid bestående av snabbmakaroner och pulversås, något som skulle ha ratats direkt av samtliga hemmavid, men här ute, kryddat av den storslagna naturen, och av några proteinrika myggor, smakade det himmelskt gott.

Dag två gjorde vi vårt toppförsök. Storvätteshågna skulle besegras. Vi tog dagturspackningen och började vandringen. Det gick bra fram till stigningen efter bäcken, då mellansysters ben började säga ifrån. Men även om hon var för stor för den av lillebror nästan outnyttjade bärstolen, var hon liten nog att bäras på ryggen. Så fortsatte färden bitvis i fortsättningen. Vi åt lunch vid sjön precis innan toppen. En stund senare stod hela familjen på Svealands högsta punkt.

Väl nere vid baslägret var några i familjen mätta på fjällvandring för den här gången, så dagen efter rev vi lägret och vandrade tillbaka till fjällstationen.

Vi satte oss i bilen igen och körde längs Övre Dalälvsdalen. Vi tog av vid vägen mot Njupeskär, för ytterligare en dags vandring, men i litet mer låglänt terräng. Stigen går över myrar och genom barrskog, längs bäckar och fram till Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på ca 90 meter. Vattenångan ligger tät nedanför fallet och lockar gröna växter att spira på de fuktiga klipporna. Stigen tillbaka går först litet högre upp bland jättetallar innan den sänker sig ned mot myrmarkerna igen.

Sista natten bodde vi på en av de många spartanska betala-i-lådan-campingplatserna vid älven, det enda campingalternativet som finns i det långsmala naturskyddsområdet. Där grillade vi på eldplatsen vid vindskyddet på kvällen, medan solen sakta gick ner över det stilla flytande vattnet och augustidunklet sänkte sig över oss.

Uppsalavalborg för amatöranarkister

Valborg i Uppsala skall följa ett väldigt strikt schema. Följdaktligen är det väldigt roligt att bryta mot schemat, strunta i vissa moment och hitta på egna varianter. Som före detta student och numera trebarnsmamma har jag insett att de rebelliska drifterna uttrycks på olika sätt beroende på var i livet man befinner sig.

7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.

10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.

Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.










12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.

15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.

Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.

18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.

21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.

Gula Stigen och Balingsta

I dag var jag i Gottsunda centrum kl 11.00, och skulle ta en buss från Uppsala Busstation kl 13.05. Man hinner ju utan problem gå 7 km på 2 timmar, så åka buss kändes onödigt. Finns det dessutom en stig att följa så tar man ju den. Därför anslöt jag till Gula Stigen i Valsätra och vandrade mot stan.

Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.

Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.

Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.

De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.