Bilsemester 2013. Del 1: Irland

Dublin

Äntligen i Dublin efter diverse missöden. En inställd fälja (kraschad i Harwich hamn dagen innan) resulterade i en intressant maratonkörning på 180 mil på 31 timmar mellan Fredrikshamn och Liverpool. En missad färja (engelsmännen kan inte skylta tillfredsställande!) gav oss en extra dag i Liverpool och en i och för sig trevlig nattur till Dublin i 2 1/2 snordyra hytter som vi tidigare valt bort p.g.a. priset.

Kilmainhail Gaol

Liverpools museum var sevärt, med litet industrihistoria, ånglok, högbana och hästdroska, fornhistoria, Beatles och fotboll. Interaktivt uppbyggd med en massa knappar att trycka på och gissalekar.

Vi körde i land i Dublin efter en skön natt och god middag och frukost, och åkte direkt till campingen och checkade in. Sen tog vi bussen till Dublin, strosade i Trinity College-kvarteren, picknickade i en park med en cool Oscar Wilde-staty, strosade vidare genom stan till Kilmainhail Gaol och gick på guidad tur om fängeslehistoria, fattigdomshistoria, och irländarnas bild av 800-årig kamp mot engelsmännens förtryck, som målades upp efter inspiration av franska revolutionen och närdes under nationalstatsepoken.

Sen åkte jag och småbarnen hem och lagade mat medan maken och äldsta dottern tog en öl på en pub.

Glendalough

Gick en morgonpromenad i parken bredvid campingen bland kaniner och fåglar.

Heldagsutflykt genom genom Wicklows nationalpark och besök i Glendalough, ett klosterområde med spridda ruiner i en vacker dal med två sjöar. Vi promenerade runt den lilla sjön, höll på att krocka med får på vägen hem och såg ett djur som bara nästan såg ut som ett rådjur.

I kväll var det min tur att ta pubrunda med dottern i Dublin.

Campingen var mycket bra, med uppehållsrum med TV, kök, bra service och vackra omgivningar.

Doolin

Körning mest hela dagen. Passerade Cashel med slottsruin på en klippa, Tipperary och Limerick för att liksom ha varit där, och kom till Doolin där vi campade. Rekade vid Cliffs of Moher, men det var regn, dimma och noll sikt.

Bra camping. Allmänt utrymme och kök. Trevlig personal, pub i närheten där jag och maken drack öl och lyssnade på musik.

Galway

Fortfarande dimma. Fortsatte uppåt kusten mot Galway. Såg på katedralen och åt lunch på en fisksnabbmatskrog som faktiskt var bra!

Bor på en camping nära havet. Dyrt och noll service. Blåsigt, regnigt och gyttrigt. Men trevligt att gå på stranden och samla snäckor. Barnen fascineras av tidvattnet. Jag fascineras av att folk badar - i våtdräkt!

Connemara

Uppleva ett land ska man göra med alla sinnen.
Syn: Gröna kullar, får, vildkaniner, hav.
Hörsel: Mest motorbuller hittills, men så är det väl på bilsemester. Folkmusiken icke att förglömma, och vindens tjut.
Lukt: Jästlukten från Guinnessfabriken, men den känns inte representativ. Nu på kvällen luktar all utrustning, mest tältet, hav.
Smak: Guinness.
Känsel: Kallt, vått.

Det är Irland.

Jag får litet USA-vibbar av att vara här. Det märks vilka som har inspirerat både den amerikanska byggnadsstilen och dialekten,

Vi åkte genom Connemara. Det är väldigt vackert!

Äldsta dottern ville campa vid en sjö och vi tyckte det var en bra idé, så vi åkte in till sjön bredvid Ballyshannon, till Kesh. Hittade en camping i Castle Archdale vid Lisnarick. Insåg att vi var i Nordirland när de tog betalt i pund. Fint ställe. Dyrt, men då ingår dusch, Litet snålt med service, men det är åtminstone trevligt folk som jobbar här. Inget kök, men grillplats och disk utomhus. Butik, och pub förstås.

Sleave League

Vi åkte mot Donegal över hedar som var lila av rhododendronbuskar.  Fortsatte direkt ut till Sleave League för att se på de fantastiska klipporna. Vädret var fint och klart som aldrig förr den här resan. Stannade till vid Killybegs och köpte färsk fisk i ett stånd vid hamnen. Lunchade vid klipporna och gick sedan hela promenaden upp.

Åkte tillbaka till Donegal och shoppade litet souvenirer. Sen körde vi en bit förbi Lononderry till den första campingen vi kunde hitta. Och den ligger i rätt land så vi kan göra av med alla euro vi tog ut. Campingen har fint läge vid havet och är billig, nästan Sverigepris, men med mindre service förstås. och betala extra, t.o.m. för spisplattorna, får man räkna med här.

Guild Hall

Londonderry

Nu ösregnar det. Jag vill surfa, men i litet bättre väder.

Vi åkte till Londonderry och tittade på stan. Promenerade på stadsmuren och gick på ett skumt museum om ett sällskap som bränner halmförrädare varje år. provokativt, konservativt, och tydligen kul på något sätt.

Guild Halls utställning om bosättare och religiösa motsättningar var mer objektiv och väldigt spännande. (Och gratis.) Litet information om kravallerna också.

Bodde kvar på samma camping.

Giants Causway

Följde kusten norrut och via en bilfärja fortsatte vi kustvägen i Nordirland. Giants Causway hade gratisdag, så det var mycket roligare att se än om det hade kostat 8 pund per skalle. Lånade audioguider och hörde historier om jätten Finn som skulle bygga en väg till Skottland för att utmana en jätte där. men när han såg hur stor han var blev han rädd och sprang hem, och hans fru sa åt honom att klä ut sig till en baby och lägga sig i sängen. den skotska jätten kom och frun sa att det bara var hon och babyn hemma. När den skotska jätten såg hur stor babyn var tänkte han att fadern måste vara enormt stor och blev rädd och sprang hem.

Det finns också en kamel som Finn hade ridit på från en fest, för det var det enda riddjur som var stort nog för en jätte och han måste hem till frun och barnen i tid.

Sen finns en silhuett av mormor där. En historia berättar att hon inte kunde slita sig från att titta på Finn, en annan att hon var så dominerande när hon bestämde hur han skulle lägga stenarna så han tröttnade och förstenade henne, en tredje att hon var så vild att han måste rädda henne från att dricka för mycket whiskey.

Litet längre bort finns orgeln som Finn brukar spela på kl 6 på juldagsmornarna.

Geologerna har förstås en litet annan mening. Kamelen är stelnad lava som kommit ut vertikalt och pelarna är basalt som spruckit på det sättet och allt har eroderats av hav och vind.

Vi fortsatte efter kusten till Larne för att kolla varifrån färjan gick. Åkte tillbaka någon mil och bodde på hotell vid en strand med palmer.

Belfast

Åkte till Belfast och tittade litet på stan och platsen för Titanic-varvet. Åt lunch på en rastplats i Larne och åkte på färjan mot Skottland.

Gräsö

Gräsö är som namnet antyder, en grön och lantlig ö. Att komma dit är nästan ett äventyr eftersom man måste åka bilfärja. Fast det är ett äventyr av den snällare sorten, för färjan från Öregrund går varje halvtimme nästan hela dagen.

På sommaren är det en bra badö, men vi tänkte att vattnet nog är litet kallt för sånt än. Därför siktade vi in oss på naturreservatet vid Gräsö gård. Vi började vår utflykt med att äta picknick vid en grillplats vid havet i den smala sundet till en liten grannö, där klipporna är formade som bänkar runtom eldstaden. Stigen dit från parkeringen leder genom en liten skog och en hage med Adam och Eva växandes på marken.

Efter lunchen åkte vi runt hörnet av vägen till nästa parkering, varifrån man kommer till två litet längre stigar. Vi började med att gå på skogsslingan som mestadels går genom en riktig skog med döda träd och allt därtill hörande. Sedan slog vi in på kostigen som går genom hagen. Där finns det informationsskyltar om små och stora djur och växter, gårdsbruket och gravfältet. Det var rätt blött, så stövlar eller liknande är bra att ha.

Heleftermiddag och surfing på Himlabadet

Surfing har vissa likheter med skidåkning. I tusentals år har människor i snörika länder glidit fram på träplankor på snön, medan befolkningen på de varma Stillahavsöarna har glidit fram på träplankor på vattnet. Numera lyser snön fortfarande med sin frånvaro på Hawaiis och Polynesiens stränder, men surfvågorna har nått ända till Sundsvall.

Jag och mina äldsta barn provade denna ädla sport på Kristi Himmelsfärdsdagen. Yngste sonen var till hans stora sorg för liten, för man måste vara minst 7 år. Någon övre åldersgräns finns inte, endast omdömet kan begränsa medelålders tanter, och sådant saknar jag lyckligtvis. Vi bokade i förväg trots att det inte hade behövts, efterfrågan verkar inte större än att man kan boka in sig på plats, men är man på långväga besök bara i syfte att surfa så förlorar man ju inte på det.

Passet började med en kort fallträning, på magen rakt ut med armarna och hakan upp, och på rygg armarna i kors över bröstet. Det var det, och sen fick vi ta varsin surfingbräda och surfa liggande. Precis när mjölksyran började sippra fram i armarna blev jag inropad till bassängkanten för vi skulle testa att stå upp. Det ser rätt svårt ut, men det är faktiskt inte så omöjligt som det verkar! Däremot kräver det litet mer benmuskler än jag trodde att jag hade.

Och det var otroligt roligt! Jag påminde mig om en varningstext som en surfingklubb försett sin hemsida med: VARNING! SURFING KAN VARA BEROENDEFRAMKALLANDE! BÖRJA INTE SURFA UTAN ATT VARA MEDVETEN OM RISKEN! Kanske borde jag ta det på allvar?

I övrigt är utebadet öppet för säsongen! Inte för att dagens väder tillät något mer än ett antal längder motionssim i ångdiset från det varma vattnet, men hade det varit varmt och soligt hade det varit fint att sitta i gräset och picknicka. Jag såg dock inte om barnbassängen var öppen, det var ju inga barn där, och mellanbassängen var inte öppen.

Återstod så äventyrsbadet och tillhörande matsäcksbalkong, med utsikt över badet eller genom fönstret mot utebadet. Äventyrsbadet är som ett vanligt äventyrsbad, litet bättre än Fyrishov, precis som de flesta jag har varit på.

Paris

OK, låt oss ta det värsta först: Jag gillar inte Paris. Maken till överreklamerad stad får man leta efter. De hårt trafikerade, avgasstinkande boulevarderna och den tröttsamt ensidiga arkitekturen, som stora delar av innerstaden består av, är så långt från turistbroschyrernas romantiserade bilder som man kan komma. Visst finns det lugna bakgator. Men huvudintrycket är en stökig, bullrig och själlös storstad där man får leta intensivt efter de pärlor som trots allt finns.

De flesta pärlor ligger litet avsides, men även folkstinna Montmartre har sina andhål. När man har armbågat sig fram i folkmassorna som väller ut över konstnärerna på torget - i lågsäsong, jag vågar inte ens tänka på hur det är i högsäsong - och vikt av på de intilliggande gränderna, kan man vila ögonen på ett grönt vinfält på en sluttning och prunkande blomlådor i fönstren som vetter ut mot de trappor som tjänar som gator. Den överbefolkade gräsbevuxna backen upp till Sacre Coeur ligger högt över stan med fin utsikt, så det ger ett rymligt intryck mot himlen ändå. Och tivolit nedanför ser faktiskt litet gemytligt ut.

Vi har varit i Paris tre gånger. Alla gånger på miljövidriga helgtrippar med flyg. Första gången bodde vi på ett mellanklasshotell i stan. Andra gången på ett lågprishotell vid Stade de France i St Denis. Tredje gången i Défence. Otroligt nog kändes det som att vi bytte upp oss litet varje gång, men i synnerhet sista gången.

Ludvig XVII:s hjärta

St Denis uppfattade jag som en ökänd förort som alla är rädda för att åka till. Området kring Stade de France är tydligen fullkomligt livsfarligt när det är match, för så mycket poliser har jag bara sett en gång förr och det var under 30:e novemberdemonstrationerna i Stockholm på 90-talet.

Något bråk såg vi dock inte till. Däremot såg vi färgglada marknadsstånd och trivsamma gator, där ungarnas favoritmat grillad kyckling med stekt potatis såldes över disk och räddade flera måltider under de få dagar vi var där.

Marknaden var belägen utanför Basilikan, som bland en massa skulpterade gravmonument hyser Ludvig XVII:s hjärta i en monter. Precis lagom läbbigt för att underhålla mig.

Vy från La Grande Arc

Défence är däremot helt fantastiskt ända från början till slut. De blänkande glasfasaderna och stålkonstruktionerna är befriande rena att befinna sig bland, och det är skönt att slippa folkmassorna och bullret. Kommer man med flygbussen från Beauvais så ligger det dessutom bara ett par tunnelbanestationer från hållplatsen, det kan inte bli bättre!

Inget ont om triumfbågen nu. Förutom att den ligger mitt på en rondell i korsningen mellan de största boulevarderna är den faktiskt nästan värd att besöka. Inte minst för att skratta litet åt den ogenerade patriotismen som fläks ut rakt framför en där. Men Défence har faktiskt en båge som är ännu större. Hela triumferande triumfbågen skulle få plats i utrymmet mellan ben och tvärslå. Hissen är av glas och går på utsidan. Ungefär som Eiffeltornet minus några timmars kö.

Men naturligtvis skall man ju se stan också. Och ta en båttur på Seine. Vi upptäckte snart att det bästa sättet att ta sig fram mellan de största turistattraktionerna är en kombination av dessa två. Det finurliga är nämligen att de flesta allra kändaste ställena ligger vid Seine, och man kan köpa en dagsbiljett på Batobus. Då kan man gå på och och av som man vill under en dag, och på ett både smidigt och trevligt sätt förflytta sig mellan Notre Dame, Louvren och Eiffeltornet. Paris är ingen promenadvänlig stad, de bedrövande avstånden mellan sevärdheterna bidrar nog till en stor del av min motvilja till den.

Ett annat sätt är förstås att leta ut några intressanta lokalbussträckor som går på gator och förbi monument man vill se, men som kanske räcker att se från bussfönstret. En färd från Triumfbågen längs Champs Elyssées mot Louvren tar en förbi flera sevärdheter som man i en mindre stad skulle ha promenerat mellan. Med en del planering kan man slippa spendera större delen av dagen på tunnelbanan för att ta sig runt.

Det bästa med att åka till Paris för tredje gången är att man slipper alla de där hemska måste-se-sakerna. Men det allra bästa hade varit att ta den där tredje gången redan från början. Det finns ersättningssevärdheter. Jag har redan nämnt La Grande arche i La Défence. Ett bra alternativ till Louvren är Musée Carnavalet en liten bit därifrån. Det är Paris stadsmuseum och där finns både möbler och konst i ett format som man klarar av.

Springa runt på kyrkogårdarna och titta på diverse döda och begravda berömdheter är också avslappnande. Även Pantheon är relativt ostressigt, och det är verkligen sevärt! En fantastiskt vacker park är Buttes-Chaumont i 19:e arondissementet, med gräsmattor, sjö, klippor och utsiktstorn där man ser hela stan på behörigt avstånd.

Jag skall avsluta på en skum bakgata mitt i stan. Brasserie Flo, som man når genom ett valv från Rue St Denis, var åtminstone för några år sedan ett väldigt trevligt matställe där det serverades enorma skaldjursfat för ett helt rimligt pris. Eller så kan man ju nöja sig med några Ostron. Surkålen ( Choucroute) med korvar är en delikatess.

Kolarmora-Gimo: Från koja till slott.

Kasbol-Gisslarändan

Tidigt en halvmulen morgon, i veckan efter midsommar 2012, begav vi oss hemifrån Uppsala mot Gimo. Vi hade bokat en herrgårdsupplevelse, men tänkte inte göra det så lätt för oss som att bara ta bilen dit. Så när vi parkerat bilen vid herrgården tog vi bussen tillbaka till Rasbo. Där bytte vi till buss 805 mot Hallstavik och hoppade av i Kasbol för att gå hela vägen tillbaka till Gimo.

Upplandsleden korsar Hallstaviksvägen precis vid busshållplatsen. Efter en kort bit på grusväg börjar en betydligt mer svårforcerad stig genom tät trollskogsliknande växtlighet. Vi klättrade över snår och sten en bra stund innan vi nådde Kolarmoraån, där vi intog frukost och kaffe i ett av vindskydden vid det förvånansvärt klara vattnet.

Leden fortsätter sedan litet för nära ån, som bitvis var så översvämmad att vi fick ta oss fram bäst vi kunde genom obanad terräng längre in i skogen. Vi saknade kanoten, som hade varit betydligt lättare att ta sig fram med längs denna fina å.

Efter korsningen med grusvägen, där ån svänger av från leden, blir det bitvis något lättare, fast fortfarande ganska blött. Men naturen är rätt intetsägande, så det kändes mest som en transportsträcka fram till Gisslaren. Väl framme vid sjön är det riktigt fint, både hyfsat lättvandrat och vackert! Vid stranden finns det några klipphällar som är perfekta att luncha och bada vid, lagom belägna på mitten av dagsetappen.

Leden följer sjöstranden i några kilometer innan den viker av och går på växelvis skogsbilväg och stig fram till Gisslarändans vindskydd alldeles vid vattnet vid norra änden av sjön. Där gjorde vi upp en eld och lagade middag innan vi somnade till myggornas godnattsurr.

Gisslarändan-Gimo

Dagens etapp börjar på en lättgången stig genom en fin gles blandskog, som avlöses av lövsly, midjehögt blött gräs med midsommarblomster och hundkex, och granskog. Efter den gamla torpgrunden i Botmora följer leden en skogsbilväg en bit, viker av över ett kalhygge och korsar en till grusväg, innan leden delar sig i två vid Fäboda torpruin. Varning för en livsfarlig brunn som man kan falla ner i!

Vi valde den södra, mer lättgångna och kortare sträckan. Den går en hel del på skogsvägar, och en lång trevlig bit går på en gammal övervuxen banvall som var stickspår till Gimo såg för någon evighet sen.

Den sista biten går på de mindre landsvägar som leder till och genom Gimo. På vägen genom samhället slank vi in på en pizzeria mitt emot kyrkan innan vi gick in på bruksområdet. Vi bytte ryggsäckarna mot finväskorna som vi lämnat i bilen och checkade in på herrgårdshotellet.

Vårt trivsamma rum låg i en av flyglarna, och i huvudbyggnaden finns restaurangen och en massa salonger som man kan gå runt och titta i. När vi hade fräschat till oss och bytt om gick vi en sväng i parken och till badplatsen en bit bort längs vägen runt bruksdammen, innan vi fick eftermiddagste med kakbuffé i trädgården. För hotellgästerna finns också sjöstugan, med bastu, jacuzzi, badbrygga, kanot, roddbåt och självbetjäningsbar. Men när vi var där verkade det rätt outnyttjat.

Middagen var god, varmrätten riklig, dryckespaketet väl valt, servicen var bra, sängarna var sköna och frukostbuffén uppfyllde förväntningarna för ett finare ställe.

Midskogsberget

Jag har fått ett nytt intresse: Klättring! Jag följde med Sundsvalls klätterklubb till Midskogsberget och provade på sportklättring för första gången i mitt liv. Det är jättefint där. Det finns leder i en massa olika svårighetsgrader och trots att de jag klättrade hörde till de lättaste var det en bra utmaning för mig. Jag klättrade bara två leder, en som hette "Surjämten", som var 5A och "Vedyxan" som var 4C, och den senare var mycket enklare. Det var lagom för mig för den här gången, men det gav definitivt mersmak. Och utsikten från toppen av klippan var inte heller helt fel!

Nu skall jag bara träna upp mig så att jag får ut ännu mer av det nästa gång. Jag tänkte börja gå till Boulderinghallen någon gång i veckan, var där i en och en halv timme förra veckan och klättrade några blå leder (4:or). Sen måste jag gå en kurs, så jag lär mig att säkra och sätta upp topprep. Och så måste jag fixa några armmuskler också, var man nu får tag på såna.

Höga kusten 2011

Dag 1: Hornöberget-Skärsättviken

Vi startade på Höga Kusten-leden från Hornöberget efter en del osäkerhet kring bussbytet från Sundsvall. Enligt dintur skulle vi byta i Klockestrand, men busschauffören visste inget om något byte där, utan trodde att det var Lunde. I Lunde frågade hon en annan chaufför, som hävdade Veda, som vi redan hade åkt förbi. Till slut steg vi ändå av i Klockestrand, där vi frågade expediten i närbutiken, som sökte på datorn och hittade turen, som gick en litet märklig rundtur med stopp i både Lunde och Klockestrand. Till slut kom vi i alla fall på minibussen efter att ha passat på att bulla upp med godis till vandringen.

Den första sträckan på leden är det mest vandring på väg, så det hade varit bättre att följa med bussen några hållplatser till för att börja direkt i skogen, men vi måste fylla på vatten, för det hade vi ju inte tänkt på i Klockestrand. Dessutom visade det sig finnas en spännande lekplats vid hotellet, som dottern uppskattade.

När landsvägssträckan avslutats med en litet hisnande hög bro kom vi in i ett sommarstugeområde, där stigen vek av först över ett litet kalhygge, sen i snårskog och igenvuxen ung barrskog. Vi gick fram till Skärsättviken, där den första öppningen i skogen var en lutande klippa mot havet. Och precis ovanför klippan hittade vi en hylla, bevuxen med mjukt blåbärsris, som passade perfekt för vårt tält! Vi badade i havet och sov mjukt och gott.

Dag 2: Skärsättviken-Halsviken

Den här dagen började med en mycket vacker vandring över Kulberget. Vi lunchade i vindskyddet på toppen och njöt av utsikten.

Nedanför berget var det en kort vägvandring fram till Sör-Lövvik, där vi fyllde på vatten i gästhamnen, där det även finns övernattningsrum att hyra för en överkomlig peng (150 kr för ett trebäddsrum, 250 kr för två). Vi gick vidare och där leden delade sig i en väg över Valkallen och en i dalen valde vi dalen. Vi var litet trötta och vi hade ju redan varit uppe på ett berg i dag. Vi tänkte gå till Halsviken, men kom inte riktigt ända fram, för vi hittade en hyfsad tältplats längre upp vid bäcken från Hamntjärnen.

Dag 3: Halsviken-Hörsångs Camping

Vid Halsvikens vindskydd fanns det kvarn och sågminne vid bäcken, och en liten tältplats ifall vi hade övernattat där. En fin sandstrand finns också, men det ligger några sommarstugor i vägen så den känns litet halvprivat.

Leden fortsätter väldigt vackert, men svårgånget, över klippor och klapperstensfält vid Norrskatan och norrut. Sedan litet blåbärsdignande skog fram till vindskyddet, som inte hade tältplats men golv, som vi också hade kunnat sova på, och nära till en bäck med vatten som såg så fräscht ut att det gott och väl räckte att laga lunch på. Vi badade länge vid de solvarma klipporna.

Leden gick vidare längs kusten och sedan litet på väg innan den gick in på en igenvuxen stig vid havet som vek upp i en blandskog nära Fjärdbotten, etappmålet, som vi inte gick in till. Vi gick vidare, förbi några sjöar, och följde grusvägen till Hörsångs camping. Där fanns det glass, sandstrand och grannar med barn som dottern lekte med hela kvällen och förmiddagen dagen därpå.

Den här dagen mötte vi också de första veckovandrarna. Det är inte många ute och går, och de få andra har inte haft veckopackning.

Dag 4: Hörsångs Camping-Nipstugan

Vi stannade länge på campingen. Bullade upp med mer godis och mycket vatten, eftersom det var en bra bit till nästa påfyllnadsställe. Efter lunch gick vi en kort men brant tur upp på först Jon-Nilsberget och sedan till Nipstugan. Det är vacker utsikt från båda bergen.

Nipstugan var en trevlig överraskning, ser ut som en sagostuga och är väldigt välhållen, fräsch och hemtrevlig. Här finns eldstad och massor av ved, svart kaffepanna, porslin och dass. Vi myste vid brasan och läste ur de 18 gamla gästböckerna från 1950-talet och framåt, där många amatördiktare har skrivit ner sina verk. Övernattade på golvet.

Dag 5: Nipstugan-Månsänget

Vi gick ner från berget och kom ut på landsvägen. Sedan vad det grusväg en bit fram till en stig längs havet där vi åt lunch på en minisandstrand. Vidare på grusväg och stig genom först öppet landskap, sedan skog till Månsänget. Högt uppe på berget, Älgaberget, finns ett vindskydd med sovutrymme där vi övernattade. Men först tog vi en kvällspromenad till stranden och badade, och en till ett ställe märkt "Fornminne" där vi hittade en stenhög utan närmare specifikation. Vi gissade på gränsröse.

Dag 6: Månsänget-Häggvik

Det här var en händelserik dag. Vi började med att bada vid stranden igen. Sedan hämtade vi ryggsäckarna som vi lagt vid vägskälet och vandrade ned till grusvägen, som vi följde till Mädan. Där besökte vi Mädans minimuseum, ett jättefint, fem kvadratmeter litet museum, huvudsakligen om fiskeri, inrymt i ett gammalt spruthus. Sedan åt vi lunch.

Vi började tröttna på grusväg, men visste att resten av vägen till Nordingrå skulle fortsätta mestadels så. Så när vi vid lunchstället såg en skogsstig upp på en bergstopp, som fortsatte i Världsarvsleden, varifrån vi kunde ta oss till Nordingrå på andra sidan viken, bestämde vi oss för att ta den vägen i stället. Här mötte vi det andra gänget veckovandrare som vi såg under veckan, och de följde också vårt exempel.

En bit upp på berget är det en avstickare till en grotta. Och uppe på toppen finns resterna av en fornborg. En bit nedanför toppen startar Världsarvsleden. Den var inte helt lätt att följa, dels för att leden är ganska ny och det inte har hunnit trampas upp några stigar än, dels för att gula markeringar syns sämre än orange, och dessutom var de ofta målade på stenar övervuxna av gräs. Men det fanns vita snitslar upphängda där det var som mest svårorienterat, så vi tog oss ned till landsvägen mot Häggvik.

I Häggvik kunde vi äntligen fylla på vatten igen, och det var litet tidigare än vi hade kunnat om vi hade fortsatt Höga Kusten-leden till Lappudden, vilket var ytterligare en fördel med den här vägen.

En annan fördel var att vi fick tillfälle att se Mannaminne. Det är ett helt otroligt ställe. Ett museum om allt! Där fanns jordbruksredskap, spårvagnar, gamla skrivmaskiner, konstutställningar, ett hus från en by i Ungern och ett från Norge, en hel utställning om arbetare, proletärer och facket, och en hel del mer.

Vi råkade på en konsert också med Syster Fritz, och det var ju en trevlig överraskning.

Vi slog upp tältet på strimman mellan vägen och havet precis vid skylten till byn, och det var tur att vi gjorde det, för efter det fanns inga tältplatser fram till Nordingrå.

Dag 7: Häggvik-Nordingrå

Den sista biten fram till Nordingrå går längs en markerad vacker landsväg, på en avsats mellan havet och berget. Eftersom vi kom till Nordingrå en dag tidigare än beräknat, så bokade vi om bussen på det lokala busskontoret i utkanten av byn. Innan vi åkte hem tittade vi på bygdegården, en mangårdsbyggnad från Kåsta i närheten och en linutställning, och kyrkan med kyrkstallar, varav ett var visningsstall, samt en gammal kyrkoruin bredvid.