Alnö gamla kyrka och hembygdsgård

I lördags regnade det i Sundsvall. Regnväder är inget bra väder här, eftersom det råder en akut brist på muséer. På Kulturmagasinet finns det några bra och gratis utställningar om Sundsvalls historia, om staden, om Hövdingen i Högom och hans grav från 500-talet, om Medelpads geologi med en cool isgrotta som man kan gå igenom, och litet till. Dessutom brukar det finnas tillfälliga utställningar, mest konst och foto. De räcker till en dags aktiviteter. Men tyvärr regnar det mer än så. Därför får man lyfta blicken ut ur innerstaden och med bilens eller bussarnas hjälp bege sig till grannskapet.

Alnön har en massa fina sandstränder utspridda över ön, och vår ursprungliga plan var att bada där. Men sen kom regnet och vi tänkte att Alnön kanske var värd att åka till ändå. Och det var det.

Alnö gamla kyrka är en vacker liten medeltidskyrka som är väl värd att se. Den ligger en 2 km lång backe upp från busslinje 1:s hållplats Vi Brovägen mellan Alnöbron och Vi centrum. Buss 74 går därifrån till kyrkan om man är litet latare än vi var just den dagen. Kyrkan var öppen alla dagar utom lördagar visade det sig, men det skulle precis vara dop när vi var där, så vi tittade in litet i alla fall.

Hembygdsgården ligger precis bredvid. Där finns ett litet sågverksmuseum inrymd i en sågverkspatronsbostad med en fint snidad dörr. Där visas bilder över sågverken, arbetarna och patronen, kontorsmaterial och inredning. I huset bredvid finns ett café. Sjöutsikten är inte heller helt fel.

Alnöspelets medverkande höll precis på att planera som bäst för sitt sommarspel, men det vet jag inte så mycket om. Nya kyrkan i närheten var inte öppen så den kan jag inte heller rapportera om. Matsäcken åt vi på busshållplatsen, för där finns det tak.

Wikdagen på Wiks slott

I dag fick jag äntligen chansen att se Wiks slott från insidan. Det var på en guidad visning under Wikdagen som hålls en gång om året, och där folkhögskolans elever visar upp sina verk. Visningar av slottet brukar det även vara på skördefesten som hålls i september.

Vi tog en cykeltur dit, jag och mellandottern på egna cyklar och lillebror i cykelsitsen. Efter att ha promenerat runt bland konstutställningarna i de små husen runt slotten ett tag, och klättrat litet på trädstammen vid stora bryggan, samlade vi ihop oss på ingångsrampen vid halv tre. Vi ville vara säkra på att komma med på turen, som var maximerad till 30 deltagare. Det pågick en sångkonsert på tredje våningen, och musiklinjestudenternas skönsång ljöd vackert ut genom fönstret medan vi väntade på att få komma in.

Slottet är egentligen snarare en borg. En befästningsanläggning med tjocka väggar, från början väldigt små fönster, som numera är förstorade, och hängtorn som underlättar skjutande. Väl inne började vi i riddarsalen två trappor upp från ingången. Den inreddes på 1800-talet med gamla rustningar, vapen och sköldar. En helkroppsrustning lär ha tillhört Israel Andersson And, som är Wiks första kända ägare, fast innan slottet byggdes.

Hans dotter hette Ramborg, och hon byggde Västeråkers kyrka som sin begravningskyrka, kanske litet inspirerad av Uppsala domkyrkas bygge som pågick ungefär samtidigt. Så gjorde rikefolket på den tiden, de byggde egna begravningskyrkor på samma sätt som nutida välbärgade människor köper häftiga bilar, som guiden uttryckte sig.

En av de gamla historierna om pågående krig finns också här. En av ägarna, Nils Rönnow, förklarade krig mot England på 1400-talet, och det påstås att inget fredsavtal finns och att han således fortfarande i krig mot dem. Som om det nu vore krig. 1521 belägrades slottet av Gustav Vasa, för dåvarande ägaren, Gustav Rönnow, var danskvän, den förrädaren!

Det finns ett spöke på slottet också, en kvinna som hette Anna som gick genom isen på 1600-talet. Här är historien.

Efter riddarsalen gick vi ner till vardagsrummet, som är ett stort valvslaget rum i en av nedervåningarna, där köttkrokar och brödstänger hänger kvar. Sen gick vi ner i de läskiga fängelsehålorna, där folk försmäktade i mörkret och råkylan på den tiden det inte fanns statliga fängelser på samma sätt som nu. De hade satt ut ett skelett i en fängelsehåla och barnen blev litet rädda faktiskt.

När vi gick upp så tog vi vägen genom en av de små lönntrapporna som var de enda trapporna som fanns innan ombyggnaden på 1600-talet. Den var väldigt trång, ungefär en halvmeter bred, mörk, med bara ett fåtal pyttemå ljusinsläpp och brant, så man nästan fick klättra upp.

Slottsherren byggde ett modernare hus att bo i 1751, och 1923 såldes hela alltet till landstinget.

Här finns litet till information.

Efter visningen gick vi runt en stund till, tittade på mer konst och lyssnade litet på konserten vid den röda byggnaden som ser ut som en exklusiv lada, och det är väl precis vad den är också, uppkallad efter arkitekten Tengbom.

Sen cyklade vi hem.

Viksta stentorg

Längs gamla E4-an, litet norr om Läby, mellan Björklinge och Månkarbo, där norrlandskänslan just har infunnit sig med sina typiska skogsåkrar, finns ett sevärdhetsmärke, en parkeringsskylt och en pil med texten "stentorg" pekandes åt väster. Vi ställde bilen och promenerade längs stigen genom kulturlandskapet (dvs kalhygget) upp mot toppen av Uppsalaåsen på 75 meters höjd. Där ligger den mäktiga klapperstenstranden Viksta Stentorg, som havet lämnade kvar bland tallarna när det begav sig iväg flera mil bort för länge sen. Den ser litet malplacerad ut där.

Det är en rätt märklig syn, och intressant och lärorikt för barnen om istiden och spår efter den. Betydligt mindre oansenlig än den lilla skylten som vi brukade passera utan att lägga märke till då och då innan nya motorvägen drogs en bit därifrån. En fin, illustrerad informationsskylt om hur rullstensåsar bildas, hur havet har sköljt bort jord och bildat stentorget och strandvallarna, och om den nutida växtligheten som består mest av ett fåtal lavar lämpar sig väl för högläsning och jämförelse med den omgivande terrängen. Medhavda mackor intogs på en kullfallen trädstam.

Erotik, Samurajer och Havdala

Stockholm jobbar på med sin kulturnatt. I år kändes aktiviteterna mest för vuxna, med fester sent på natten. Men det var gratis, så det blev ett bra tillfälle för halvsmålänningen att se några muséer.

Det ser lovande ut, eller hur!

Vi började således på Nationalmuseum, där två tillfälliga utställningar pågår: Skimrande silver och Lust och last. Den förstnämnda är vacker, glittrande och sånt. Den andra är också mycket vacker, eftersom det är erotik och inte porr, vilket poängterades tydligt i informationen. Ty erotik har inte enbart som avsikt att väcka sexuell lust, utan även att ta tillvara konstnärliga värden. I början av utställningen berättades om fördelen av att i de forna, mer dygdiga tiderna kunna måla erotiska bilder i uppfostrande syfte, och titta på dem som avskräckande exempel. Nuförtiden räcker det alltså med att kalla det "konst", och i förekommande fall blanda in litet historia, dekorerade tobaksaskar och kyskhetsbälten, så kan vi med gott samvete gotta oss med snippor, kukar och rumpor så mycket vi vill.

En liten promenad över Skeppsholmsbron och uppför alltför många trappor för ett överårigt men trött barnvagnsburet barn tog oss till Östasiatiska muséet, där japanska vålnader utlovades. Barnen gjorde läskiga masker och det fanns både vålnader, dockor och samurajer, dock släcktes inte muséet ner förrän senare, så vi fick se dem i lampljus och inte i ficklampsljus som vi hade trott.

Vi avslutade med att bryta sabbaten på judiska muséet. En liten ceremoni med ljuständning, läsning på hebreiska, luktning på kryddor som tröst för att helgen är slut, och släckning av ljuset i vin. Så nu på söndagen är det vardag igen. Fast en ledig sådan.

Kalmar

Tripp-trapp-trullhusen som överlevde

stadsbranden på 1700-talet

Kalmar är tydligen i ropet, upptäckte jag på tåget idag när jag läste nyaste numret av Kupé. Förutom måstena Kalmar slott och länsmuséet med regalskeppet Kronan, så är det en väldigt fin och promenadvänlig stad, med vackra gamla hus och fri vy över havet. Domkyrkan på Stortorget är ståtlig, rådhuset mittemot skulle jag ha velat gifta mig i, och Krusenstiernska Gården med café kan rekommenderas sommartid.

Eftersom vi alltid bodde hos min farmor när jag var yngre, har jag endast testat två hotell där: Svanen, som har både vandrarhems- och hotelldel, är prisvärt boende. Slottshotellet som jag bodde på denna gång är mysigt och centralt. Kvällsmaten som ingick bestod av tomatsoppa, sallad, bröd, frukt, kaffe och kaka, serverat i den utomordentligt trevliga hotellbaren.

Öppet hus i Riksdagshuset

Idag har vi lekt makthavare i Sveriges Riksdag. Barnen började med att fatta ett demokratiskt beslut i gamla förstakammarsalen, om vad som var roligast av fotboll och bad, på en barnvisning. Sedan fikade vi i festsalen, där det fanns kaffe och bullar och rätt så billiga mackor och wraps. Hela dagen pågick det visningar och frågestunder överallt, och alla partier hade bås där de delade ut godis, ballonger, vindsnurror, nyckelringar, knappar, fröpåsar, plåster (!) och kokböcker. Förutom material om deras politik, då. Efter frågestunden i den stora salen blev det köbildning av folk som ville bli fotograferade i talmansstolen. Vem vill inte det, liksom.

Hassela Ski Resort

Beläget i Norra Hälsingland ligger Hassela på ganska bra avstånd för en kortsemester från både Sundsvall och Uppsala, och allt däremellan. Det är hyfsat stort och varierat för sitt läge, så pass att en person utan alltför stora krav kan roa sig i två dagar utan att tröttna. Det går att göra små rundturer i liftsystemet, och så kan man ju utnyttja det lilla glesbevuxna skogsområdet mellan pisterna på det lilla berget bakom det stora berget, för litet enkel offpiståkning mellan granarna.

Badet är också helt ok. Ett jätteplus för isvakskopian utanför bastun några meter från huvudbyggnaden.

Jag skulle vilja åka dit med mina barn. De skulle trivas i barnbackarna närmast hotellet, ha kul i lekbassängen, med dess små krökar, grunda områden och grottan med minivattenfall, och gilla pysselrummet med papper och färger.

Jag tog mig sedan enkelt därifrån med buss till Hudiksvall på fredagkvällen. Det går inte bussar varje dag, men y-buss och x-trafik går några gånger i veckan. I Hudiksvall hade jag sedan en timme och tjugo minuters väntetid, som jag ägnade åt att titta litet på stan, som ser litet trevligt småcharmig ut i en besökares ögon. Sedan åt jag middag på Hot chili, en prisvärd thairestaurang alldeles bakom de röda bodarna, innan tåget gick vidare mot Uppsala.