Uppsalavalborg för amatöranarkister

Valborg i Uppsala skall följa ett väldigt strikt schema. Följdaktligen är det väldigt roligt att bryta mot schemat, strunta i vissa moment och hitta på egna varianter. Som före detta student och numera trebarnsmamma har jag insett att de rebelliska drifterna uttrycks på olika sätt beroende på var i livet man befinner sig.

7.00 Champagnefrukost
Det är tillräckligt kul att släpa sig upp själv en ledig dag. Att dessutom släpa upp tre morgontrötta barn blir alltför för mycket överkurs. Det här momentet hoppar vi över.

10.00 Forsränning
När jag var student var det här momentet det jag oftast struntade i. Det brukade kännas trevligare att fortsätta äta frukost än att försöka tränga sig fram i folkmassan vid Kvarnfallet, som var den enda platsen som dög dåförtiden. Nu med barnen känns den gräsbevuxna åkanten vid Skolgatsbron tillräckligt spännande, och barnen älskar att titta på de roliga båtarna. Fast roligast av allt är det ju att delta själv, vilket jag gjorde en gång. Detta moment missar jag inte längre.

Ännu bättre blir det när de traditionella ballongerna köps. I år blev det en rosa delfin, en med Nalle Puh och Nasse och en grön Tyrannosaurus Rex.










12.00 Sillunch
Tradition hos en kompis sedan studenttiden. Egentligen den enda studenttraditionen vi har kvar.

15.00 Mösspåtagning
Uppbrottet från sillunchen blir alltid hastigt. Trenden är dessutom att det känns mer och mer hysteriskt ju fler valborgar man upplever och inser att det inte är värt stressen. Barnen hänger inte med. Vi stannar i Vindhemsparken, och kl 15.00 åker barnen rutschkana med ballongerna, medan mössorna ligger hjälplöst undanskuffade i mammas ryggsäck.

Därefter champagnegalopp
Plötsligt trasslar yngste sonens ballongsnöre in sig i en medpassagerare på rutschkanan. Ballongen sliter sig och far upp mot molnen, men fastnar på vägen i ett träd. Ballongen räddas genom en hjältemodig insats av en småbarnspappa som till synes också roar sig med att revoltera mot valborgsschemat. Han klättrar modigt upp i trädet och hämtar ned ballongen, som snart kan återförenas med min tacksamme son.

18.30 Valborgsgasque
Det här momentet har jag bara utfört en endaste gång, och det var första året i Uppsala, innan jag insåg att det var mest för utsocknes besökare. I år är vi hemma sedan flera timmar, men man kan ju faktiskt följa strömmen och grillfesta med vännerna om man har begått tillräckligt många regelbrott tidigare under dagen.

21.00 Vårkonsert vid Gunillaklockan
??
Jo, jag var visst där någon gång. Men varför avbryta en trevlig fest för något man hör bättre på radio? Numera vet jag inte ens om det sänds på radio längre. Det är ändå bättre att slippa trängseln runt slottet och i stället lyssna på en halvtaskig kör vid en kvartersmajbrasa i förorten.

Gula Stigen och Balingsta

I dag var jag i Gottsunda centrum kl 11.00, och skulle ta en buss från Uppsala Busstation kl 13.05. Man hinner ju utan problem gå 7 km på 2 timmar, så åka buss kändes onödigt. Finns det dessutom en stig att följa så tar man ju den. Därför anslöt jag till Gula Stigen i Valsätra och vandrade mot stan.

Gula stigen slingrar sig fram genom de skogs- och parkområden som ligger mellan bebyggelsen. Nästan hela vägen hör man bara bilarna och ser husen på avstånd. Det är egentligen bara när man passerar korsningen Dag Hammarskjölds väg/Kungsängsleden/Vårdsätravägen och senare förbi Polacksbacken, som staden gör sig riktigt påmind. Det är det närmaste friluftsliv man kan komma mitt i en mellanstor stad. En trevlig förlängning av stigen är Stadsparkens promenadvägar, förslagsvis den som följer ån.

Börjar man i stan på sommaren passar det bra att avsluta med ett dopp vid badplatsen i Sunnersta. Grillplatser finns vid badet, på Gottsundajipen och på Kronåsen vid Sten Sturemonumentet.

Efter att ha hämtat barnen på dagis besökte vi Balingsta kyrka, en ganska oansenlig kyrka, men en av tre sevärdheter i Balingsta. Den härstammar från 1100-talet, men övergavs 1872, till förmån för en större, fräschare tegelkyrka en liten bit därifrån. 1919 flyttade man, efter en omfattande renovering, tillbaka verksamheten till den gamla kyrkan. Tegelkyrkan revs senare, och nu återstår grunden, där det hålls friluftsgudstjänster på sommaren. Tegelkyrkan når man via en allé som utgår från landsvägen strax innan byn från Enköpingsvägen sett, på kort promenadavstånd från Balingsta kyrka.

De andra sevärdheterna i Balingsta är Bökstastenen, runstenen med en skidåkare, och Wiks slott, där det finns både bad och vackra promenadstigar i parken.

Sarek 2008

Lördagen den 26/7 kom vi med nattåget till Gällivare och tog bussen vidare till Ritsem. Därifrån åkte vi båt till Änonjalme, och gick den välspångade leden til Akkastugorna och vidare mot bron över Voujatädno, som är en läskig hängbro över en rent otrolig fors.


Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.


På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.

Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.

På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.

På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.


Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.

På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.

På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.


Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.

Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.


Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.


På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.

På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.

När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.

Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.


De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.


Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.

Kebnekaise 2007

Onsdagen den 1 augusti kl 14.35 landade vi på Kiruna flygplats. Vi åkte vidare med taxi och buss till Nikkaluokta där vi började vår vandring genom fjällbjörkskogen mot Kebnekaise.


Det var litet duggregn till och från, men inte tillräckligt för att blöta ned oss. Vi hann med sista båten längs Laddjujavri och vandrade sedan ytterligare ett par km innan vi slog läger för natten.

Nästa dag när vi vaknade strålade solen från en molnfri himmel. Vi fortsatte i makligt tempo och kom fram till fjällstationen på eftermiddagen. Där skrev vi vykort och utökade förrådet av godis och torkad frukt. Det började regna igen framåt kvällen, men vi fortsatte ändå för att få ett bra utgångsläge inför morgondagens etapp. Strax innan vi nådde Kitteldalen där den branta stigningen börjar kom dimman, så vi fann det för gott att stanna för natten.


Vädret var vackert igen dagen efter när vi tog itu med första stigningen. Leden följer bergssidan öster om Kittelbäcken, och det är tvärbrant åt alla håll, även åt det hållet leden går. Längst uppe i Kitteldalen är det jättefint, plan gräsbevuxen mark och fullt av vattenfall från glaciärerna, ett bra lunchställe! Efter vadet över Kittelbäcken fortsätter leden utefter nästa bergssida och det är om möjligt ännu brantare än förr, inte helt enkelt att forcera med full packning! De flesta tar turen som dagstur från fjällstationen och har ingen packning alls, men vi skulle gå ner en annan väg. En liten bit fick vi hjälpa till med händerna, men sedan var vi uppe i nästa dal. Nästa utmaning var att ta sig över Vierranvarri och ned i dalen på andra sidan. Kaffedalen kallas den. Kan det vara för att en bestigare av Kebnekaise måste ha en kafferast där? Själva behövde vi en natts sömn, så vi slog upp tältet i blåsten och kylan på en av de få plana fläckar som fanns i det hårda stenlandskapet.

Lördag förmiddag började vi bestigningen av Kebnekaises sydtopp från Kaffedalen. Det var soligt men kallt, och det låg litet moln precis över toppen. Det var betydligt lättare att ta sig uppför branten idag när vi inte hade hela packningen att släpa på. Utsikten från toppstugorna var fantastisk. Tyvärr var toppstugorna väldigt skräpiga och smutsiga, men vädret var ju bra så vi hade inget emot att sitta ute och äta våra mackor och samla energi inför sista biten.


Sista biten var inte fullt så brant, och till slut stod vi vid toppglaciären. När vi kom dit låg dimman tjock, men så blåste det rent och vi kunde äntligen se snökammen som är Sveriges högsta punkt. Det var halt och brant på isen, dimman kom och gick, och i den dåliga sikten tog det en stund innan vi insåg att vi måste gå längs kammen för att ha en chans att klättra ända upp. Det var litet läskigt eftersom det är stup åt båda hållen. Precis när vi stod på toppen blåste dimman bort en stund så att vi såg utsikten över glaciärerna runtom. Vilken känsla! Det var väldigt trångt på toppen och det var mycket folk där, så vi gick ner ganska fort.


Nedstigningen gick bra och tillbaka i Kaffedalen packade vi ihop tältet. Efter en sen lunch fortsatte vi längs dalen mot Singi, på Dürlings led, som den kallas efter en av de tidigaste bestigarna. Vi upptäckte att vi måste hålla oss rätt långt upp på den högra bergsidan när vi skulle gena mellan lederna, annars skulle vi hamna rakt på ett stup. Där vi gick var det brant och mycket blocksten och rösena längs leden var svåra att se. Jåkken ned mot den vackra sjön i Singivaggi vadade vi enkelt över långt upp, så slapp vi gå på snöbryggan rakt över vattenfallet som många andra vandrare hade gjort. När vi kom ned i dalen fann vi plan mark som det växte mossa på. Där övernattade vi.

Nästa dag gick vi genom dalen, över blocksten och snöfält, och såg hur gräs och blommor växte tätare ju längre ned vi kom. När vi vadat över den rätt stora bäcken kom vi fram till de stora, fina gräsplanerna i Singivaggi. Där hade det varit perfekt att tälta, men vi ville komma litet längre idag, så vi åt lunch där och fortsatte sedan.


Vi gick tills vi kom ut i Tjäktavagge och tältade vid Singijohka på en underbart mjuk plats, tyckte vi efter flera dagar på kalfjället.

Nästa dag var vi tillbaka i civilisationen - Kungsleden. Vi följde den bara några hundra meter och vek sedan av vid vägskylten mot Kebnekaise fjällstation. Det var rätt stenigt på leden även om det var upptrampat, så det var inte helt lätt att gå de 14 kilometerna till fjällstationen, men det blev mer lättvandrat ju närmare vi kom. Väl framme unnade vi oss en middag på restaurangen som vi blev serverade efter en timmes köande av hungriga vandrare, tid som fördrevs över den godaste folköl jag har druckit! Vi bokade även transfer från Nikkaluokta till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar så att vi skulle kunna passa flyget på onsdagen. Vi tältade alldeles i närheten av fjällstationen den natten.

Näst sista dagen gick vi nästan ända fram till Nikkaluokta. Det var fullkomligt stekhett i luften, så när vi kom fram till båtbryggan ovanför Laddjujavri var vi bara tvungna att ta ett bad. Det var underbart, iskallt och verkligen uppfriskande i värmen! Vi tog båtturen den här vägen också, och åt sedan renburgare på "LapDonalds" på andra stranden. Vi tältade i ett skogsbryn 2 km från Nikkaluokta. Sedan återstod bara hemfärden.

Vinteräventyr i Kirunatrakten 2003

Sportlovet 2003 gjorde hela familjen, med mamma, pappa, 7-åring och bebis i mammas mage, ett omväxlande äventyr till Kiruna, Abisko och Jukkasjärvi.

Vi åkte nattåg till Kiruna den 26 februari, och besökte både bio och restaurangvagn innan vi kröp ner i sängarna i vår sovkupé.

Vi anlände till Kiruna på morgonen torsdagen den 27 februari, ställde väskorna i stationens förvaringsskåp och gick upp och tittade litet på stan. Vi hittade en lekplats i parken vid stationen, en samehantverksaffär och en vanlig affär där vi handlade mat inför Abiskoresan. men Hjalmar Lundbomsgården, där gruvans grundare bodde, var tyvärr stängd.

Efter ett besök på en lunchrestaurang begav vi oss till gruvan, där vi bokat en guidad tur i besöksgruvan 500 m under jorden. Vi fick se hur gruvdriften går till, från att de gräver gångar, rasborrning och nattliga sprängningar. Hur malmen tas upp i stora grävskopor som rymde hela turen på 35 barn och 10 vuxna, tippas ner på tåg och in i hissar som går i 60 km i timmen upp till ytan. Vidare till raffinering och bakning till pellets, som lastas på tågvagnar och transporteras via malmbanan till Narvik eller Luleå.

Detta berättades genom film och demonstration av maskiner. De flesta maskiner är fjärrstyrda nu, så det är inte så många som jobbar nere i gruvan.

Turen var slut vid 16.00 och sen var det med nöd och näppe vi hann med 16.40-bussen till Abisko, via stationen för att hämta väskorna.

I Abisko kvarterade vi in oss på vandrarhemmet som låg nära stationen Abisko östra. Vi fick bo i en egen lägenhet på vinden, på det mysiga vandrarhemmet, med tavlor på väggarna, målade av innehavaren själv.

Stationshuset i Abisko östra är väldigt originellt. Ett högt tegelhus som kom till när järnvägen skulle elektrifieras, för de behövde transformatorstationer här och var, och byggde en här.

Fredagen den 28 februari spände vi för hundarna och åkte en tur med hundspann ut på fjället. Dottern fick åka snöskoter med färdledaren i svår terräng, men när marken var jämn fick hon köra tillsammans med maken. Det var jättekul! Det gick fort. Det var ett trevligt sätt att komma ut på fjället.

Killen som har hand om hundturerna berättade att hundarna har blivit väldigt välbehandlade genom historien eftersom det var så viktigt för folket i Sibirien att ha bra transportmedel. Folket sa att om man retade en Sibirean Husky, så kom man inte in i himlen, för de vaktade himlens portar.

Men det är en sanning med modifikation, för även om de har kvar 15 av vargens 16 ursprungliga instinkter, så saknar de en, och det är just vaktinstinkten, vilket gör dem värdelösa som vakthundar. Men de är väldigt snälla och pigga och starka, och väldigt ivriga att dra, märkte vi.

De klarar värme lika bra som kyla, för där de kommer ifrån skiljer det 100 grader mellan sommar och vinter. Så Abiskos temperaturväxlingar är inga problem.

På eftermiddagen lånade vi gamla skruttiga skidor och åkte en tur ut på fjället igen. Bedårande vackert!

På kvällen badade vi vedeldad bastu.

Lördagen den 1 mars tog vi en promenad ut på Torne träsks is i det vackra vädret. Sedan åkte vi tillbaka till Kiruna och vidare i taxi till Jukkasjärvi och ishotellet. Vi checkade in och ställde väskorna i vårt förvaringsskåp. Sen tittade vi på alla fantastiska sviter. Det var stora rum med vackra isskulpturer, och vi blev ännu mer jätteglada över att vi hade en svit att sova i själva, för även om det hade varit en stor upplevelse att sova i ett vanligt rum, så var sviterna betydligt läckrare.

Vi tog en tur med spark på sjön innan informationen och rundvandringen för oss som skulle sova på ishotellet. Vi hann med en drink i isbaren också. Fast min och dotterns drinkar frös i isglaset, medan makens höll sig flytande för han hade alkohol i. Sedan gick vi till värdshuset och åt en jättegod middag som vi lyckligtvis bokat samtidigt som vi bokade rummen, för restaurangen var fylld till bristningsgränsen av både bröllopssällskap och andra gäster.

Inför kvällen hämtade vi ut overaller, skor och sovsäckar, bytte om och gick till rummet. Det var ju inte kallt precis, för vi kröp direkt ur overallen och in i den rumstempererade sovsäcken, som man gott kunde sova naken i.

Det var väldigt speciellt att sova där, en helt vansinnig kombination av tuffingäventyr och lyx.

Söndagen den andra mars vaknade vi och fick varm lingondricka som de gick runt och serverade på rummen. Sen serverades det en enorm frukostbuffé i värdshuset. Efter frukosten bastade vi i en fin anläggning med stolar och bord och juice utanför.

Sedan gick vi i kyrkan och fick kyrkkaffe och guidning av kyrkan, altartavlan av Bror Hjort och orgeln med tangenter av renhorn och masurbjörk. Den hade också samiska utsmyckningar och samiska symboler på registerandragen, som skulle symbolisera varje stämma. Sen spelades en jojk som smyckades med fågelsång, cymbelstjärna och samiska trumman, en stämma som nog den här orgeln är ensam om.

Vi åt lunch på hembygdgården, jättegod laxsoppa. Vi tittade litet på muséet innan vi gick tillbaka till ishotellet.

På eftermiddagen åkte vi tillbaka till Kiruna, tittade på kyrkan, som var det enda som var öppet, och åt kvällsmat i en korv- och hamburgerbar som även hade souvas, rökt renkött på korvmojvis. Sen var det enda man kunde göra att titta på skulpturer på stan, och snöskulpturer i järnvägsparken.

Så tog vi sovtåget hem.

Snasahögarna 2005

Detta var första fjällvandringen med min äldsta dotter. Vi bestämde oss rätt sent, och hade inga direkta planer. Vi köpte tur och retur-biljetter på nattåget till Enafors, och tänkte gå så långt vi kände för och sedan tillbaka.

Vi anlände till Enafors på morgonen den 4 augusti. Leden börjar 1 km från stationen, och går först igenom skogen till en bro, där vi åt lunch i regnet. Vi fortsatte öven en stor myr till nästa bro. Efter den bron är det blandad myr och skog, men skogen ser inte längre ut som hemma, och stigningen börjar halvvägs till tredje bron. Efter den bron är det ganska brant. Vi gick till Silverfallet, där vi tog en paus med mellanmål. Där lättade molnen, det slutade regna och solen kom fram.

Vi fortsatte längs forsen en bit ovanför trädgränsen, där den första lilla bäcken rinner ut i forsen. Där kom regnet tillbaka, så vi slog upp tältet.

Efter middagen, som intogs i absiden, sken det upp, så vi packade ihop igen och fortsatte i den vackra kvällen. Vi hittade en jättefin tältplats på en liten ö där forsen tillfälligt delar sig. Jämnt, torrt och mjukt, och nära till vattnet.

Det var kallt på natten, och regnade till och från, men när vi vaknade på morgonen var de oroväckande molnen borta. Vi åt frukost och fortsatte efter leden. Det är stenigt och mycket bäckar, så det är inte helt lätt att gå.

Väl uppe på berget är det jättevacker utsikt över dalen.

Vi stannade i Snasahögarnas vindskydd och värmde oss, för nu blåste det rätt kallt och duggregnade litet.

Efter en stund kom solen fram och vi gick tillbaka en bit och slog upp tältet nedanför Storsnasen.

Nästa morgon gick vi upp en bit på berget och tittade på utsikten och åt lunch. Dimmolnen svepte över berget, så vi bestämde oss för att det var klokast att inte fortsätta till toppen. Vi gick ned och packade ihop och gick nerför hela backen fram till den översta bron, där vi slog läger på en fin liten rastplats med eldstad och genomdränkt ved. Vi åt middag under några granar, för lagom till tältresningen började det regna igen.

Fjärde dagen vandrade vi den sista biten över myrarna och genom skogen. Uppehållsvädret räckte precis för vår vandring. Sedan satt vi på stationen medan regnet vräkte ned utanför. Vi åt upp den sista maten och fördrev några timmar med kortspel och prat.

Det var en bra idé att ta sovvagn på hemvägen. En dusch är minst sagt jätteskönt efter fyra dagar på fjället. Vi fikade i restaurangvagnen. Gott med litet mer i magen, för någon matvaruaffär hade vi inte hittat i Enafors.

Det var en kort vandring, men den kändes lyckad. Nästa år gör vi om det, fast med en litet längre tur.

Finska östkusten

2001 begav vi oss ut på en resa runt bottenhavet. Svenska delen berättar jag om här, och nu kommer den finska delen.

Vi hade fått för oss att åka från Kapellskär, eftersom vi inte ville in och snurra i Stockholm med bil.