Vi slog läger en km efter bron, med utsikt mot Akka.
På söndagen fortsatte vi genom björkskogen på den upptrampade leden. Några km efter lunch kom vi fram till bron över Sjnjuvtjudisjåhkå och treparksmötet där Padjelanta, Stora sjöfallets och Sareks nationalparker möts. Vi gick på en mycket vältrampad stig rakt upp mitt på åsen mellan Sjnjuvtjudisjåhkå och Sjpietjavjåhkå, till den vackraste platsen jag har sett i mitt liv. Det var bara kört att fånga det på bild.
Vi fortsatte en bit in i Routesvagge och slog läger strax efter en väldigt torrlagd Kisurisjisjavvrasjjågåsj, vars vatten gick till fotknölarna ungefär.
På måndagen fortsatte vi vår solskenspromenad genom den lättgångna dalen. Vi njöt av långa luncher och badade i en liten utbuktning av Sjnjuvtjudisjåhkå.
På tisdagen gick vi rakt över toppen av Ruotesvarasj, det lilla berget mitt i Ruotesvagge.
Sedan kom vi fram till det första riktiga vadet: Smailajåhkå. Vi kom dit runt kl 17 efter en hel dag med gassande sol, så vattnet nådde upp till knäna. Strax därefter, nedanför Boajsatjåhkkå, slog vi läger.
På onsdagen passerade vi Mikkastugan och bron över Smaillajåhkå. Sedan skulle vi över två jåkkar som vi hade hört kunde vara svårvadade, därför avvek vi från stigen för att vada över Mahtujågåsj nedanför vattenfallen. Men det var så torrt så det var inga problem. När vi ändå befann oss nedanför stigen tänkte vi prova om det gick att gå där för att vada över Tjågnårisjågåsj vid deltat mot Rapaälven, men det gick inte att ta sig fram p g a videsnåren, så vi gick upp till stigen igen. En bit innan Tjågnårisjågåsj mötte vi ett sällskap som avrådde oss från att fortsätta, då de hade haft problem med att ta sig över vid deltat. Vi slog upp tältet och väntade på morgondagen.
På torsdagen gick vi ned till deltat för att dra turens mest lättade suck, då det visade sig att vattnet var så lågt att man kunde passera nästan alla fåror utan att ens ta av kängorna.
Det var inte så lång omväg till deltat som vi hade trott, eftersom det gick att gena upp till stigen utan att följa jåkken på den här sidan, så det gjorde inget att vi hade tagit den vägen. Vi kom upp på Bielavalda och slog upp tältet där tidigt, för att kunna ta en dagstur upp i Snavvavagge dagen därpå.
Övre Rapadalen är så vacker att åsen mellan jåkkarna i början av turen redan fått konkurrens som den vackraste platsen jag har sett.
Vägen upp mot Snavvavagge är väldigt brant och jobbig, och vi var rätt glada över att inte ha någon packning nu. Vi åt lunch uppe i dalen och tittade efter ett bra ställe att bestiga Låddebakte, men vi måste ha tittat fel, för vi såg bara branta sidor med enorma stenblock. Vi struntade i att leta så länge, för utsikten från Snavvavagge räckte gott och väl.
På lördagen gick vi in i Basstavagge, en smal och stenig dal där man kommer riktigt nära några fantastiskt vackra glaciärer. Det går bra att slå upp tältet i hela dalen, om man inte är alldeles för kräsen. Själva tältade vi mitt i, nedanför Alep Basstajiegna.
På söndagen fortsatte vi i lugnt tempo genom dalen och slog läger precis i mynningen. Det verkar vara en populär tältplats, men vi har också hört varningar om att det kan blåsa riktigt ordentligt där när det blåser. Nu blåste det inte, utan vädret var lika osannolikt fint som under resten av turen.
När vi kom ned till Rinim morgonen därpå frågade Per-Olof Kuhmunen, som kör båten, om vi kunde vänta och se om det kom någon mer som ville ha skjuts. Det gjorde vi gärna. Vi satt i hans kåta och fikade litet, och sedan badade vi bastu. Framåt eftermiddagen kom det en annan vandrare och gjorde sällskap med oss i båten. Vi åkte till Svine och fortsatte längs Kungsleden till trädgränsen. Det var långt till närmaste vattendrag därifrån, men vi slog ändå läger för att ha en bra utgångspunkt för Skierfeturen.
Vi genade norr om Doaresoajve och slog in på stigen mot Skierfe strax söder om Bassoajve. Vid de små sjöarna fanns det äntligen vatten igen, och det fanns det även precis innan den sista stigningen till toppen, så där åt vi lunch. Skierfe stupar tvärbrant ned i Rapadalen flera hundra meter, så det är inget för folk med höjdskräck att gå fram till den kanten. Men utsikten är vidunderlig.
De två sista dagarna på vår vandring gick vi längs Kungsleden mot Saltoluokta. Trots att många suckar över sträckan och kallar den tråkig transportsträcka är den vacker. Ravinen där Avstusjjåhkå rinner är jättefin, om man tar sig tid att njuta av den trots att sträckan är lättgången och går att spurta förbi rätt snabbt.
Framme i Saltoluokta tog vi en glass på fjällstationen och gick och tittade på Kyrkkåtan innan båten gick mot Kebnats.
