Det var litet duggregn till och från, men inte tillräckligt för att blöta ned oss. Vi hann med sista båten längs Laddjujavri och vandrade sedan ytterligare ett par km innan vi slog läger för natten.
Nästa dag när vi vaknade strålade solen från en molnfri himmel. Vi fortsatte i makligt tempo och kom fram till fjällstationen på eftermiddagen. Där skrev vi vykort och utökade förrådet av godis och torkad frukt. Det började regna igen framåt kvällen, men vi fortsatte ändå för att få ett bra utgångsläge inför morgondagens etapp. Strax innan vi nådde Kitteldalen där den branta stigningen börjar kom dimman, så vi fann det för gott att stanna för natten.
Vädret var vackert igen dagen efter när vi tog itu med första stigningen. Leden följer bergssidan öster om Kittelbäcken, och det är tvärbrant åt alla håll, även åt det hållet leden går. Längst uppe i Kitteldalen är det jättefint, plan gräsbevuxen mark och fullt av vattenfall från glaciärerna, ett bra lunchställe! Efter vadet över Kittelbäcken fortsätter leden utefter nästa bergssida och det är om möjligt ännu brantare än förr, inte helt enkelt att forcera med full packning! De flesta tar turen som dagstur från fjällstationen och har ingen packning alls, men vi skulle gå ner en annan väg. En liten bit fick vi hjälpa till med händerna, men sedan var vi uppe i nästa dal. Nästa utmaning var att ta sig över Vierranvarri och ned i dalen på andra sidan. Kaffedalen kallas den. Kan det vara för att en bestigare av Kebnekaise måste ha en kafferast där? Själva behövde vi en natts sömn, så vi slog upp tältet i blåsten och kylan på en av de få plana fläckar som fanns i det hårda stenlandskapet.
Lördag förmiddag började vi bestigningen av Kebnekaises sydtopp från Kaffedalen. Det var soligt men kallt, och det låg litet moln precis över toppen. Det var betydligt lättare att ta sig uppför branten idag när vi inte hade hela packningen att släpa på. Utsikten från toppstugorna var fantastisk. Tyvärr var toppstugorna väldigt skräpiga och smutsiga, men vädret var ju bra så vi hade inget emot att sitta ute och äta våra mackor och samla energi inför sista biten.
Sista biten var inte fullt så brant, och till slut stod vi vid toppglaciären. När vi kom dit låg dimman tjock, men så blåste det rent och vi kunde äntligen se snökammen som är Sveriges högsta punkt. Det var halt och brant på isen, dimman kom och gick, och i den dåliga sikten tog det en stund innan vi insåg att vi måste gå längs kammen för att ha en chans att klättra ända upp. Det var litet läskigt eftersom det är stup åt båda hållen. Precis när vi stod på toppen blåste dimman bort en stund så att vi såg utsikten över glaciärerna runtom. Vilken känsla! Det var väldigt trångt på toppen och det var mycket folk där, så vi gick ner ganska fort.
Nedstigningen gick bra och tillbaka i Kaffedalen packade vi ihop tältet. Efter en sen lunch fortsatte vi längs dalen mot Singi, på Dürlings led, som den kallas efter en av de tidigaste bestigarna. Vi upptäckte att vi måste hålla oss rätt långt upp på den högra bergsidan när vi skulle gena mellan lederna, annars skulle vi hamna rakt på ett stup. Där vi gick var det brant och mycket blocksten och rösena längs leden var svåra att se. Jåkken ned mot den vackra sjön i Singivaggi vadade vi enkelt över långt upp, så slapp vi gå på snöbryggan rakt över vattenfallet som många andra vandrare hade gjort. När vi kom ned i dalen fann vi plan mark som det växte mossa på. Där övernattade vi.
Nästa dag gick vi genom dalen, över blocksten och snöfält, och såg hur gräs och blommor växte tätare ju längre ned vi kom. När vi vadat över den rätt stora bäcken kom vi fram till de stora, fina gräsplanerna i Singivaggi. Där hade det varit perfekt att tälta, men vi ville komma litet längre idag, så vi åt lunch där och fortsatte sedan.
Vi gick tills vi kom ut i Tjäktavagge och tältade vid Singijohka på en underbart mjuk plats, tyckte vi efter flera dagar på kalfjället.
Nästa dag var vi tillbaka i civilisationen - Kungsleden. Vi följde den bara några hundra meter och vek sedan av vid vägskylten mot Kebnekaise fjällstation. Det var rätt stenigt på leden även om det var upptrampat, så det var inte helt lätt att gå de 14 kilometerna till fjällstationen, men det blev mer lättvandrat ju närmare vi kom. Väl framme unnade vi oss en middag på restaurangen som vi blev serverade efter en timmes köande av hungriga vandrare, tid som fördrevs över den godaste folköl jag har druckit! Vi bokade även transfer från Nikkaluokta till flygplatsen, eftersom det inte gick några bussar så att vi skulle kunna passa flyget på onsdagen. Vi tältade alldeles i närheten av fjällstationen den natten.
Näst sista dagen gick vi nästan ända fram till Nikkaluokta. Det var fullkomligt stekhett i luften, så när vi kom fram till båtbryggan ovanför Laddjujavri var vi bara tvungna att ta ett bad. Det var underbart, iskallt och verkligen uppfriskande i värmen! Vi tog båtturen den här vägen också, och åt sedan renburgare på "LapDonalds" på andra stranden. Vi tältade i ett skogsbryn 2 km från Nikkaluokta. Sedan återstod bara hemfärden.
